ECFR flyttar till Berlin.

BERLIN: Med alla rimliga mått var det ett mycket bra möte med ECFR:s s k council som vi nu har avslutat.

Totalt är vi strax under 300 medlemmar runt om i Europa, med 79 medarbetare i fem olika huvudstäder. Och till dessa dagar i Berlin kom faktiskt nästan 200 av våra medlemmar.

På sikt – det var ett av besluten vi fattade på styrelsemötet – kommer vi försiktigt att höja medlemsantalet. Varje namn prövas, men det är ju samtidigt viktigt med balans i olika avseenden.

Och vi kommer sakta att nu förskjuta vårt centrum från London till Berlin. I dag ligger vårt huvudkontor i London, men med Brexit blir det inte längre möjligt, och efter åtskilliga diskussioner landade vi på att det nu gradvis flyttas till Berlin.

Dock förblir vi med ett kontor också i London.

Våra diskussioner dessa dagar spände över hela vidden av Europas utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar just nu. Och därtill fanns det ju ett betydande intresse såväl för utvecklingen i Tyskland inför valet som – kanske ändå mer – för hur den nya relationen mellan Paris och Berlin skulle utvecklas.

I det förra hänseendet är det i dag svårt att hitta någon som tror att SPD kan repa sig tillräckligt inför valet. På dess partikongress erinrade visserligen Gerhard Schröder om att det hade gått i valrörelsen 2004, och ingenting är uteslutet, om än påfallande osannolikt.

Men samtidigt är det svårt att se att CDU och CSU tillsammans skulle uppnå tillräckligt stöd för att kunna regera ensamma. Någon typ av koalition är mycket sannolik.

Liberala FDP kommer med största sannolikt att återkomma i förbundsdagen, och därmed är en koalition enbart med dem eller, om så behövs, med såväl dem som med de Gröna kanske det som många skulle förorda.

En sådan bred koalition håller just på att bildas i Kiel efter lantdagsvalet i Schleswig-Holstein nyligen, och det mest notabla där är att den gröna partiledningens beslut att gå in i denna koalition fått stöd av 85% av medlemmarna i en medlemsomröstning.

Först om dessa möjligheter inte skulle fungera tror jag att en ny stor koalition mellan CDU/CSU och SPD kan bli aktuell. Det finns en trötthet med den konstellationen, och den är nog ännu större i SPD än vad den är i CDU och CSU.

Därmed är sannolikheten överväldigande att Angela Merkel sitter kvar efter valet i september.

Men den smygande frågan därefter kommer ju att bli hur länge hon stannar, och vem som skulle kunna axla hennes mantel.

Det saknas dock inte dugliga kandidater inom CDU, även om jag skall avhålla mig från att ge mig in i den materian.

Stora – sannolikt för stora – förväntningar knyts nu till ett nytt samarbete inom EU mellan Paris och Berlin. Halva Europa verkar ägna sig åt spekulationer på detta tema just nu.

I Berlin väntar man på vad Macron förmår att åstadkomma vad gäller egna ekonomiska reformer, och även om det diskuteras vad Berlin möjligen skulle kunna göra för att hjälpa honom på vägen tror jag inte att utrymmet för det skall överdrivas.

Att Tyskland skulle börja med storstilad underskottspolitik, eller överta ansvaret för andra länders statsskuld, tror jag inte ligger i korten, och det i all synnerhet före valet.

Då är det mer sannolikt att man försöker ta nya steg när det gäller utrikes- och försvarspolitiskt samarbete. Ett gemensamt regeringssammanträde i juli kommer säkert att säga en del om detta.

Om möjligheter och begränsningar i detta avseende har jag ju skrivit en del här tidigare, och ECFR-mötet bjöd på åtskilliga diskussioner kring dessa frågeställningar.

Här i Berlin talas nu åtskilligt om toppmötet med G20 i Hamburg i början av juli, och innan dess har ju president Trump aviserat att han avser att besöka Polen, med en del frågetecken kring hur detta skall tolkas.

Här är det uppenbart att man i Warszawa har tankar om amerikanskt stöd på olika sätt inte bara till det egna landet utan också till andra länder i regionen. Sannolikt kommer energipolitiken att på ett eller annat sätt fokuseras.

I Hamburg blir det så det första mötet mellan presidenterna Trump och Putin.

Om det innan dess hunnits bygga upp ytterligare spänning mellan dem på de förvirrade slagfälten i Syrien återstår att se, men sannolikt är väl att man försöker att hjälpligt dämpa den utvecklingen inför detta första möte.

Diskussionerna i olika frågor på ECFR hade nog dessvärre den gemensamma nämnaren att EU:s gemensamma politik är tämligen frånvarande.

Det finns en smygande och farlig tendens till åternationalisering av den utrikespolitiska hanteringen i Europa. Den är inte ny, men den syns tydligare vid ett tillfälle som detta.

En kunnig bedömare konstaterade t ex att olika EU-länder bakom fasaden för olika politik när det gäller ett för oss alla så viktigt område som Libyen. Och det säger sig självt att effekten då blir mer begränsad.

De tilltagande spänningarna i Gulf-området passerade förbi när vi hade besök av den iranske utrikesministern Zarif, och fanns också med i tyske utrikesministern Gabriels anförande.

Den senare sade att det hela började att påminna om House of Cards på arabiska, men bakom denna lätt fyndiga formulering döljer sig ju en situation som har också farliga drag.

Nu bär det hem till Stockholm för en dag med olika frågor där, och på torsdag så vidare den korta vägen till Helsingfors och konferensen Northern Lights där.

One Response to ECFR flyttar till Berlin.

  1. slaszlos skriver:

    Klart och tydligt ! Världen håller andan !

%d bloggare gillar detta: