Ett Europa på väg tillbaka? ECFR i Berlin.

BERLIN: Efter intressant dag i Cambridge i torsdags, midsommarhelg i norra Italien och en starkt försenad flygning som gjorde att jag anlände hem till Stockholm en bit efter soluppgången i dag har jag nu kommit till Berlin.

Och här är det först i dag styrelsemöte med European Council of Foreign Relations, där jag ju är del-ordförande, och sedan i morgon och tisdag det årliga mötet med de av våra medlemmar som har möjlighet att komma.

Åtskilliga kommer. Och därtill såväl Tysklands president som utrikesminister. Till andra värda att notera skall kanske nämnas Irans utrikesminister.

I slutet av veckan var det sedvanligt möte med EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel.

För ett år sedan hade britterna just med knapp marginal röstat för att lämna EU, och det var inte så få som talade om risken för att bygget skulle börja att rasa.

Ett halvår senare gick USA och valde en president som demonstrativt såg till att den brittiske ledande EU-hatare Nigel Farage var den första han träffade.

Läget var med andra ord tämligen dystert.

Men nu har det vänt med besked.

Den kombinerade effekten av Brexit och Trump har tydligt lett till att opinionen i EU-länderna – inklusive Storbritannien! – börjat att svänga.

Det finns en starkare förståelse för det europriska samarbetets betydelse och värde.

Därtill kommer att de europeiska ekonomierna nu börjar att gå påtagligt bättre. Tillväxten under detta års första kvartal är cirka dubbelt så hög som i den amerikanska ekonomin. Och EU-27 växer starkare än den brittiska ekonomin.

Att det brittiska äventyret därtill ser allt äventyrligare ut har förvisso också bidragit till den nya situationen.

Samt självfallet att Frankrike fått en president som talar högt och stolt om det europeiska samarbetets betydelse.

EU-toppmötet fattade nu beslut om viktiga steg för att fördjupa också det försvarspolitiska samarbetet inom EU, och detta i tillägg till åtgärder för att möta hotet från terrorism och hantera flykting- och migrationsutmaningen.

Unionen strävar mycket medvetet till att bli också en ”säkerhetsunion”.

De finns en oro hos medborgarna, och det finns en medvetenhet hos de nationella ledarna om att situationen inte kan klaras utan mer av samarbete.

Sent kom också Sverige med på åtminstone det verbala tåget när det gällde försvarssamarbetet, men det var efter mycket surmulet mumlande under den process som lett fram till detta. Kontrasten mot Finland har varit slående.

Nu skall det under tre månader fastställas kriterierna för deltagande i det s k strukturerade samarbete som kommer att inledas. För Sverige är det en självklar inriktning att vara med, men det kräver nog att man agerar som om det inte bara var en omvändelse under galgen.

Till de konkreta steg det handlar om kan det finnas anledning att återkomma. De är i detta skede mer industriella än vad de är operativa, men vad som kommer längre fram återstår att se.

Vad som framför allt saknas inom EU är dock, enligt min mening, allra främst en gemensam strategisk vilja som kommer till uttryck inte minst i gemensamma operationer.

Och genom gemensamma erfarenheter i sådana kan på sikt en gemensam strategisk kultur växa fram. Den är vi än så länge en bra bit från.

I tät samverkan med Nato har även EU en viktig roll när det gäller det territoriella försvaret gentemot t ex möjliga hot från Ryssland. Men till att själv alldeles ensamt ens teoretiskt kunna axla denna mantel är det mycket långt.

Men i andra riktningar ter det sig annorlunda. Balkan skall inte glömmas bort. Och Afrika kommer att innebära betydande utmaningar under kommande decennier. Mellersta Östern ligger skrämmande nära.

Europa måste vara berett att betydlig mer aktivt ta ett ansvar för att möta säkerhetshot i sitt mer eller mindre tydliga närområde.

Att bara lita på USA, för de som tidigare stått för den linjen, är icke längre möjligt.

Men för att Europa skall kunna börja ta ett större ansvar krävs betydligt mer än nya fonder i Bryssel.

Det handlar om en strategisk medvetenhet och vilja som ytterst måste vara förankrad i den politiska kulturen i det övervägande flertalet av medlemsstaterna.

Och i detta ligger också en gemensam utrikespolitik som både vill och förmår. I dag är det lite si och så på den punkten, även om jag brukar bara lite återhållsamhet i min kritik.

När Federica Mogherini efterträdde Cathy Ashton som EU:s de facto utrikesminister sade jag till henne att hon visserligen inte hade varit min kandidat, men att hon nu hade också mitt stöd.

Och det får jag hålla mig till.

Men det är i sammanhang som dessa – att visa vägar framåt – som en organisation som ECFR har sin betydelse.

På viktiga punkter under det decennium som gått sedan ECFR sattes upp har man lyckats att ge viktiga impulser till debatten om Europa och världen.

Vi är ingen Bryssel-baserad tankesmedja som andra, utan att därmed säga att dessa inte har betydelse. Vi är en sammanslutning av engagerade och erfarna individer med tydlig förankring i de olika medlemsstaterna.

Vi har nu kontor med konkret verksamhet i London, Paris, Rom, Madrid, Sofia och Warszawa. Vi är strikt oberoende, men har raka rör politiskt till beslutsfattare runt om i EU.

I dag ligger våra legala bas och finns vårt största kontor i London. Men med Brexit måste detta förändras, och därmed kommer vi att flytta den legala basen till Berlin, även om vi fortfarande kommer att vara kvar med verksamhet i London efter 2019.

Kring detta kommer vi att diskutera här under de kommande dagarna.

Till det kommer självfallet att Tyskland befinner sig i en kombination av avskedet till Helmut Kohl och upptakten till valet till förbundsdagen i september.

I dag har SPD partikongress i Dortmund med ett försök att komma tillbaka på banan igen. Uppförsbacken är påtaglig.

Det kommer att finnas anledning att återkomma till också detta.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: