Den kinesiska utmaningen.

SALTSJÖBADEN: Det senaste dygnet har här ute vid Baggensfjärden samlats en grupp av personer under rubriken Stockholm China Forum för inte mindre än adertonde gången.

Det började för ett decennium sedan som ett försök till en fördjupad informell dialog över Atlanten om hur politiken gentemot Kina skulle utvecklas.

Och kom några år senare till att breddas och inkludera också deltagare från Kina självt.

Platsen har, trots namnet, varierat. Och under senare år har det också varit ett antal möten på olika platser i Kina självt.

Årets diskussioner hade en påtagligt kärvare ton än vad jag kan påminna mig från huvuddelen av de tidigare mötena.

Synen på Kina är numera påtagligt oromantisk.

En förhoppning om att regimen successivt skulle öppnas upp har förbytts i insikten om att det snarare är motsatsen som pågår. Klimatet internt har blivit hårdare.

De imponerande ansatser till fortsatt ekonomisk reformpolitik som fanns för några år sedan har i många avseenden stannat vid just ansatser. Det är snarast så att det statliga och centrala greppet över ekonomin stärkts.

President Xi Jiping talar i Davos visserligen varmt om globaliseringens fördelar, men europeiska och amerikanska företag vitnar unisont om ökade svårigheter att på lika villkor arbeta på den kinesiska marknaden.

Den kinesiska utrikespolitiken är förvisso inte öppet revisionistisk som den ryska, men dock tilltagande inriktad på att revidera det internationella spelets regler, och mycket tydligt med det egna statsintresset i absolut centrum.

I konflikten om jurisdiktion över den Sydkinesiska Sjön var man aggressivt avvisande när Internationella Domstolen i ett viktigt utlåtande förra året tydligt gick mot den kinesiska ståndpunkten.

I höst förestår så kommunistpartiets 19:e kongress, och spekulationerna kring den handlar nu mindre om möjliga reformöppningar och mer om hur Xi Jiping skall stärka sin redan närmast unikt starka ställning.

Att det är kommunistpartiet som allena styr är knappast någon nyhet, men medan man tidigare inte minst i relationen till omvärlden lyfte fram de formella statliga institutionerna är det nu ofta partiets olika organ som träder fram.

Och det är mot dessa bakgrunder som EU:s och USA:s politik skall formas.

Toppmötet med EU härom veckan var inte enkelt, och rubrikerna om enad och förstärkt gemensam front i klimatpolitiken var nog inte alldeles rättvisande.

Att Kina skickade den lite marginaliserade premiärministern till detta möte var talande nog – relationen till USA sköts av presidenten och partiledaren själv.

Hur denna kommer att utvecklas återstår att se. Just nu är det smekmånad efter toppmötet i Florida, och vissa begränsade ekonomiska öppningar har skett från kinesisk sida, men viktigt blir om Peking kan leva upp till Washingtons högst ställda förväntningar på att kunna leverera en politisk omsvängning i Pyongyang.

Och det har jag mycket svårt att se att man kommer att kunna.

Jag har inte träffat någon under de senaste månaderna som tror att den förda politiken i fråga om Nordkorea inom rimlig tid kommer att kunna uppnå de uppställda målen.

Att Pyongyang tills vidare avstått från ett sjätte kärnvapenprov kan noteras, men samtidigt fortsätter utprovningen av olika mer eller mindre strategiska robotsystem i minst oförminskad takt.

Förr eller senare når man till en punkt där det anses att man har förmågan att med en kärnvapenbärande robot nå det amerikanska fastlandet.

Men innan dess kommer mycket annat att hända. USA kommer att försöka att intensifiera sanktionspolitiken ytterligare, men hur långt Kina hänger med på denna väg återstår att se.

En avgörande punkt blir om USA börjar rikta sanktioner mot kinesiska företag som man anser har för starka kontakter med Nordkorea.

Och till detta skall läggas de ännu tämligen okända effekterna av att det alldeles nyss tillträtt en ny president i Sydkorea med en annan och mjukare inställning i dessa frågor än sin företrädare.

Att säga att vi i diskussionerna i Saltsjöbaden redde ut dessa frågor vore nog att överdriva saken.

Politiken i denna fråga befinner sig, enligt min mening, på djupa vatten.

One Response to Den kinesiska utmaningen.

  1. slaszlos skriver:

    Kina är en världens absoluta maktfaktor vid alla sammanhang i sina geografiska områdena bland de andra asiatiska stater, i speciellt med Japan . I sitt utrikespolitik alltid blir dessutom en fara för världsfreden för sin expansions utrikespolitik genom att behålla sin balans och kvar en av världens största importör av invandringen till främmande länder . Samtidigt förblir en komplicerat tragiskt komedi- spel i sin maktutövning gällande acceptansen om mänskliga rättigheter hos andra , men tvärtom hos sig på hemmaplanen.

%d bloggare gillar detta: