Helmut Kohl. En stor europé och statsman.

STOCKHOLM: För någon timme sedan kom beskedet att Tysklands förre förbundskansler Helmut Kohl hade gått bort. Och det är förvisso en stor europé och en verklig statsman som därmed gått ur tiden.

Han är också en av de två personer som förärats med att bli hedersmedborgare i Europa. Det är Jean Monnet och Helmut Kohl som genom historien förärats denna utmärkelse, och det inte utan skäl.

Hans gärning förknippas i dag oftast med hans roll när det gällde Tysklands fredliga återförening 1990. Och förvisso var hans statsmannaskap under dessa omvälvande och viktiga år av alldeles avgörande betydelse.

Men han var framför allt en mycket stor europé.

Jag hade förmånen att lära känna honom relativt tidigt – i mitten av 1970-talet, väl innan han blev förbundskansler och väl innan jag fick någon mer framträdande position i svensk politik. Och genom åren kom det att bli många och långa samtal om Europas söndrade historia och vikten av att bygga ett samarbete som kan säkra freden för kommande generationer.

Uppväxt efter det andra världskriget formades han i alla fall av dess bittra realitet. Och det var strävan att skapa en ny europeisk realitet som formade hans politiska gärning.

Han vägrade att acceptera att tvångsväldet i de östliga delarna av Europa – och därmed Tysklands delning – skulle vara för evigt. För honom handlade det om moral och heder att vägra att ge framför allt regimen i Östberlin dess fulla legitimitet.

När så den stora omvandlingen kom – när muren föll och ett nytt Europa skulle gestaltas – blev hans nästa uppgift efter återföreningen att bädda in det större Tyskland i ett starkare Europa.

Han kände väl den europeiska fruktan för ett alltför starkt Tyskland – historien präglar hans sätt att forma politiken – och riktade därför in sin politik på att skapa ett ”europeiskt Tyskland” i syfte att minska farhågorna för ett ”tyskt Europa”.

I denna strävan lades grunden till Maastricht-fördraget 1991 som omvandlade den tidigare Europeiska Gemenskapen till en långt ambitiösare Europeisk Union. Och Helmut Kohl satsade på att i en ekonomisk och monetär union också ge upp den D-mark som för den tyska efterkrigsgenerationen var det kanske viktigaste av alla tecken på den nya stabilitet och välfärd man förmått att bygga efter världskrigen.

På de europeiska toppmöten under dessa år var det så gott som alltid Helmut Kohl som till slut formulerade de kompromisser som blev Europas politik – och som i övertygelsen om den starkastes större ansvar ofta också var beredd till de största eftergifterna. Den taktiska eftergiften tjänade det större strategiska målet – ett starkare Europa som ram för det större Tyskland som växt fram.

Och allt gick tillbaka till strävan efter det hemska som präglat den första delen av århundradet aldrig skulle kunna upprepas.

Jag var med om det europeiska toppmötet på Korfu i juni 1994 och därefter ett extra toppmöte i Bryssel på min födelsedag i juli samma år. Men sedan blev det åtskilliga andra toppmöten inte minst i EPP-kretsen där jag såg hans genuina statsmannaskap.

Jag minns ett lokalt CDU-möte någonstans i sydvästra Tyskland – det hände att jag bara åkte med honom för att också köära känna Tyskland bättre – när han ville visa för mig hur viktig frågan om fred och försoning var för honom och för Tyskland. Han bad var och en i salen som hade någon nära anhörig som dött i krig att räcka upp handen.

Det var få som inte gjorde det.

Och bland de många minnena finns också när jag följde med honom på den första resan till f d Östtyskland som han gjorde efter Tysklands återförening de första dagarna i december 1990.

Vi flög från Bonn, landade på en nedgången östtysk militärflygbas utanför Rostock och åkte till gamla svenskanknutna staden Greifswald.

Stora torget där var så fullt av människor som man kunde föreställa sig. Det sades att det rörde sig om 50.000 människor som hade kommit för att lyssna på det äntligen återförenade Tysklands demokratiska ledare.

Helmut Kohl höll ofta långa tal. Ibland var det mer föreläsningar. Någon högre svävande retorik handlade det sällan om.

Men denna kalla decemberkväll berättade han om Tysklands historia, om Hitler-diktaturens brott, om krigets vansinne, om smärtan i alla som tillbringat år i krigsfångenskapen i Sibirien, om orättvisan och orättfärdigheten i landets delning med de helt olika möjligheter detta gett olika människor, om försoningens nödvändighet och uppgiften att bygga ett förenat Europa som kunde förhindra att kommande generationer någonsin fick uppleva vad hans och den tidigare generationen upplevt.

Ingen applåderade. Det var inget sådant tal. Men tiotusentals människor bokstavligen grät. I sorg över det som varit och i glädje över det som hade varit möjligt.

Det var, med alla rimliga mått mätt, en mycket stark upplevelse.

Jag minns också ett möte i Luxembourg när Helmut Kohl och jag – två förvisso mycket olika storheter – skulle få någon europeisk utmärkelse.

Och efteråt bjöd dåvarande premiärministern Jean-Claude Juncker på lunch. Det var bara vi tre.

Som vanligt kom Kohl lätt in på den tyska historien och dess tragedi. Och det blev en diskussion om de omfattande illgärningar som den nazistiska ockupation av Luxembourg under det andra världskriget hade inneburit. För mig var det en nyhet att detta välde hade varit värre än kanske t o m det över Polen. Detaljerna var många och smärtsamma.

Men hans slutsats var lika klar som den var stark.

Det är bara, sade han, när också de minsta av Tysklands grannar, efter allt det som inträffat, kan se oss som en verklig vän som Tyskland kan få verklig fred.

I dessa ord ligger en sann statsmans vishet. Och det var mycket just detta som styrde hans starka europeiska övertygelse. Tysklands och Europas återförening i fred och frihet var oupplösligen förenade.

Från vårt lilla perspektiv skall vi i detta sammangäng inte heller glömmas hur betydelsefull för våra svenska förhandlingar om medlemskap i EU, vilket jag med viss detalj beskrivit i min bok ”Uppdrag Europa” för ett antal år sedan. Vi hade inte klarat den förhandlingen så bra och så snabbt utan hans tydliga stöd.

Vi har all anledning – runt om i Europa – att minnas hans gärning med stor tacksamhet.

Och att fortsätta att inspireras av den.

4 Responses to Helmut Kohl. En stor europé och statsman.

  1. […] Helmut Kohl. En stor europé och statsman. Källa: Carl Bildt {$excerpt:n} Helmut Kohl. En stor europé och statsman. […]

  2. Sune Ervanius skriver:

    Dina insatser för utvecklingen i Europa borde uppmärksammas mer

  3. Kristers One mail skriver:

    Så fint!

    Skickat från min iPhone

  4. En stor statsman helt utan tvivel, men det som nästan aldrig slår fel, har man makt kommer ölet att bli grumlig ved något tidspunk. Människor är det enda djur som kan rodna och har anledning
    Jeppe på Berget

%d bloggare gillar detta: