Vadan och varthän med Turkiet?

ISTANBUL: Två intensiva dagar här i Turkiet går nu mot sitt slut. Snart bär det av hem till Stockholm igen.

Och det har förvisso varit stor bredd på samtalen.

Från president Erdogan över olika oppositionspolitiker, hotade journalister och företrädare för det breda civila samhället till framträdande företrädare för det turkiska näringslivet.

Och självfallet uppblandat med diplomater, tänkare och tyckare av skilda slag.

Senast vi var här som ECFR var i september. Det var rätt snart efter det nationella trauma som det misslyckade kuppförsöket i juli innebar.

Relationerna till EU var minst sagt frostiga. Det fanns här en stark känsla av att Europa inte brydde sig om det som kunde ha hänt.

Utvecklingen sedan dess har inte gjort situationen enklare.

I stället för att enas – vilket det fanns förhoppningar om – har det turkiska samhället kommat att söndras allt mer.

Utgången av folkomröstningen om den nya konstitutionen i april visade en starkt delade nation. Det yngre och modernare Turkiet röstade tydligt nej till den nya författningen.

Trots denna djupa splittring finns det dock fortfarande en stark enighet om vikten av att få kontroll över de Gülen-nätverk som under lång tid infiltrerat statsapparaten, använt den för sina syften och ytterst också låg bakom det dramatiska kuppförsöket med dess 297 döda.

Och det finns en tydlig frustration över att omvärlden inte kan – eller vill – förstå detta.

Men det är samtidigt uppenbart att detta nödvändiga arbete har lett till utrensningar väl bortom vad som har med syftet att göra – och samma sak gäller i vissa avseenden den lika nödvändiga som legitima kampen mot den terrorism Turkiet är drabbad av.

Journalister är naturligt nog i fokus för mycket av uppmärksamheten internationellt, men problemet är vidare än så. Åtskilliga funktioner i det turkiska samhället är berörda.

Den EU-process som under ett decennium eller så drev och inspirerade landets imponerande demokratisering och breda reformering har dessvärre gått i stå med alla de effekter detta fått.

Ansvaret för det är förvisso delat – europeisk retorik och europeiskt spel har inte sällan uppfattats som förödmjukande för Turkiet som nation. Ofta nämns f d franske presidenten Sarkozy namn med betydande bitterhet.

Men till detta har nu också lagts utvecklingen i Turkiet.

Att Europarådet nu beslutat sätta landet under observation med anledning av situationen för de medborgerliga fri- och rättigheterna är ett av tecken på detta.

Finns det väg ur detta? För Turkiet? Och för Europa?

Kring detta kretsade alla våra samtal – och ofrånkomligen kring utvecklingen framöver i Turkiet, i EU och i den milt sagt problematisks region som Turkiet gränsar till.

Allt påverkar varandra.

Den formella anslutningsprocessen fungerar knappast längre – om inte annat så bromsas den av den olösta Cypern-frågan – men ingen vi träffade ville heller avbryta denna.

Det skulle spela fel krafter i händerna. Anslutningsprocessen sågs allra minst som ett möjligt ljus i en situation bättre än dagens längre fram.

Det vill ingen släcka.

Och i sina detaljer fortsätter den dessutom att påverka landets utveckling positivt.

Då gäller det att bredda relationen.

På det ekonomiska området finns starka och ömsesidiga skäl att uppdatera den tillunion som förenar EU och Turkiet sedan 1995. Mödosamt och tekniskt, men med betydande potential. Turkiet är EU:s femte handelspartner.

Och det finns nu skäl att försöka att på ett eller annat sätt binda samman denna mer EU-centrerade process med den Europaråds-process vars fokus ju tydligt ligger på demokrati och mänskliga rättigheter.

Till detta skall så läggas en rad andra områden.

Flyktingfrågorna, där EU har all anledning att fortsätta att stödja Turkiets imponerande ansträngningar.

Säkerhetsfrågorna i vid bemärkelse, som både handlar om att omedelbart stoppa terrorism som att motarbeta radikalisering och fördomar.

Men också gemensamma operationer – EU:s säkerhetsoperation i Bosnien är t ex till stor del turkisk.

Och självfallet utrikespolitiken.

Kriserna i Mellersta Östern är förvisso inte över. Turkiet är ju bl a en central aktör i arbetet att få någon form av lösning i Syrien. Landet gränsar också till Iran. Man har en resonans i länder som Afghanistan och Libyen.

I morgon träffar president Erdogan EU-ledningen i Bryssel. Det var faktiskt senast i oktober 2015 som han hade möten där.

Vårt långa samtal med honom i går i det stora presidentpalatset i Ankara handlade till betydande del om farhågor och förväntningar inför det mötet.

Vi försökte att föda in våra tankar. Vi lyssnade, och han lyssnade. Också de känsligaste av frågorna berördes.

Det finns knappast några snabba och enkla lösningar.

Men relationen måste ses i ett långt längre perspektiv.

Det kommer att ta sin tid för Turkiet att komma ur Gülen-krisen.

Det gäller såväl vad som bör göras, som att reparera de misstag som gjorts och görs i processen. Europa skulle kunna vara tydligare med hur vi kan hjälpa på en väg till tydligare och säkrare demokrati.

Och geografin är som den är.

Vi är och förblir nära grannar, och det oavsett om anslutningsperspektivet vinner ny kraft under kommande år eller inte.

Turkiet är ett strategiskt nyckelland med imponerande demografi och betydande ekonomisk potential.

I den mån vi kan – och det frågetecknet finns förvisso – har vi all anledning att försöka påverka landets utveckling i mer grundläggande euopeisk riktning.

Och att bli bättre på det.

Från alla håll underströks betydelsen av att vi är här och har en förmåga att tala med alla och envar, och med allt på dagordningen för de samtalen.

Och det enda vi med säkerhet kunde säga var att vi kommer tillbaka.

Nu väntar för mig en dag i Stockholm, medan åtskillig uppmärksamhet är fokuserad kring vad som händer i Bryssel.

President Trump gör entré hos såväl EU som Nato.

Men så gör också president Macron.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: