Halvtid i grekiska dramat.

ATHEN: Det var inte så många år sedan EU-toppmötena om den grekiska finansiella krisen avlöste varandra, och det var nog en allmän mening att landet säkert skulle lämna Euron och möjligen också EU.

Så blev det som bekant inte alls.

Den grekiska krisen utlöste ingen stor europeisk kris, men den utlöste förvisso en omfattande och fortsatt pågående europeisk räddningsaktion för den grekiska ekonomin.

Krisens ursprung var att landet successivt förlorat ekonomisk konkurrenskraft och i stället ägnat sig åt att låna massivt på de internationella marknaderna för att hålla uppe utgifter och standard som man helt enkelt inte hade råd med.

Sådant brukar sluta illa, och det gjorde det också.

Konkursen och katastrofen hotade.

Paradoxalt sett var det medlemskapet i euron som blev räddningen.

Man kunde förvisso inte försöka devalvera sig ur eländet – med den massiva utländska skuldbördan hade det dock lett till ett än värre elände – men man kom i stället in i ett massivt europeiskt räddningsprogram.

I grunden handlade detta om att landet fick utomordentligt förmånliga lån från Euro-länderna för att klara den period då man med olika egna åtgärder försöker att få den egna ekonomin på fötter igen.

Från vänsterhåll och i media talas det ofta om att EU-länderna tvingar på Grekland en åtstramning som leder till omfattande socialt elände.

Men sanningen är att EU-programmen räddat landet från en ännu värre situation. Statsbankrutt hade lett till sammanbrott av en helt annan storleksordning.

Däremot har programmen inte räddat landet från nödvändighet av att reda upp det elände som tidigare regeringar ställt till med.

Och det är ju inte orimligt att de länder som nu ställer sina skatteinkomster, åtminstone för en tid, till den grekiska statens förfogande är noga med att se till att det inte är ett evigt svart hål man finansierar.

Under den tidigare regeringen Samaras 2014 var man på hygglig väg att komma på fötter. Budgeten visade betydande överskott, tillväxten hade kommit tillbaka och arbetslösheten började att minska.

Vägen tillbaka var förvisso lång, men kursen hade vänts.

När jag var här senast sensommaren 2014 var de positiva signalera tydliga.

Men sedan kom valet i januari 2015 och den vänsterpopulistiska Syriza-regeringen med dess egenartade finansminister och hans alla olika turer.

Förtroendet förlorades, och det mesta vände dramatiskt nedåt igen.

Efter mycket av politiskt fyrverkeri, dramatiska kovändningar och allmänt tumult tvingade dock den obändiga verkligheten regeringen Tsipras sommaren 2015 att byta kurs, och en långsam klättring tillbaka inleddes åter.

Och just nu befinner man sig vid en ny brytpunkt.

I dag möts Eurogruppens finansministrar i Bryssel och diskuterar de nya beslut för att få långsiktig ordning på statsfinanserna som det grekiska parlamentet beslutade om i torsdags.

Och det gör man för att kunna ge klartecken till en utbetalning av sju miljarder euro som landet behöver för att klara sina åtaganden i juli.

Reform- och finansieringsprogrammen måste gå framåt hand i hand.

Från grekisk sida hoppas man att delar av deras skulder skall avskrivas. Men mer sannolikt är att man hanterar de problemen genom längre löptiden och förbättrade villkor, vilket innebär att den börda som skulden innebär minskas.

Försiktigt räknar man nu med en tillväxt i ekonomin på lite under 2%, även om det var nedåt under det första kvartalet.

Budgetöverskotten exklusive skuldtjänsten är betydande, men behöver vara det under en betydande tid för att man fullt ut skall kunna stå på egna ben igen.

Men turismen går som tåget. Det ena rekordåret följer det andra. Sedan krisens början har turismen faktiskt fördubblats.

Grekland är ju, i dessa avseenden, alltid Grekland…

Ordinarie val väntas inte förrän 2019, men det spekuleras flitigt i att regeringen vill gå till valurnorna redan 2018, och då innan en del av de barskare åtgärder vad gäller sänkta pensioner och höjda skatter som beslutades i torsdags börjar att bita.

I opinionsundersökningarna ligger oppositionspartiet Nea Demokratia vida före regeringen med ca 33% stöd.

Syriza noterar inte mer än 15%, och det räcker inte långt. Och gamla socialistiska PASOK, som dominerade landet under decennier, finns knappt alls längre.

Men vi får se. Grekisk politik har en tendens att bjuda på överraskningar.

Här har jag dock haft möjlighet att lyssna på såväl premiärministern Tsipras som oppositionsledaren Mitsotakis under de timmar jag varit här.

Bägge talar om en ökad stabilitet i landets utveckling – dock mot bakgrund av en betydande instabilitet i omgivningen.

Och åtskilliga har i dag blickarna riktade mot det viktiga mötet i Bryssel.

Själv fortsätter jag i eftermiddag till Ankara för inte okomplicerade samtal där under morgondagen.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: