Mauno Koivisto

TALLINN: Sent i går kväll kom budet att Finlands f d president Mauno Koivisto gått bort i den aktningsvärda åldern av 93 år.

Jag skrev på Twitter att han var en modig soldat, en övertygad demokrat och en viktig nordisk statsman.

Mycket kommer alldeles säkert att skrivas om hans gärning.

Jag kom att ha kontakt med honom huvudsakligen under min tid som statsminister, även om han hade haft vänligheten att ta emot mig i presidentpalatset i Helsingfors redan några år dessförinnan.

Detta var viktiga år.

Sovjetunionens sönderfall. Hoppet om ett demokratiskt Ryssland. De baktiska staternas självständighet och deras första stapplande år. Och Sveriges och Finlands gemensamma väg in i den Europeiska Unionen.

Det var av yttersta vikt att ha nära och förtroendefulla relationer mellan också Stockholm och Helsingfors.

Våra perspektiv var av såväl geografiska som historiska skäl inte identiska, men det gjorde kontakterna ännu viktigare.

Och det kom också att fungera väl under dessa viktiga år.

Mauno Koivisto var en nordisk demokrat och realpolitiker. Ett och annat i Sveriges utrikespolitiska DNA hade han nog ibland lite svårt att förstå.

En morgon i Stockholm vaknade jag med att någon medieredaktion hade avslöjat, och gjorde stor sak av, att FRA opererade en station på den svenska ambassaden i Helsingfors.

Och denna station låg närmast vägg i vägg med president Koivisto residens. Det var upplagt för missförstånd.

Så jag lyfte på telefonen och ringde Finlands president.

Mauno Koivisto var närmast förvånad över att denna information ledde till någon som helst upphetsning i Sverige.

Att stationens uppgift hade varit att uppfånga signaler från det sovjetiska Estland på andra sidan Finska Viken var någonting jag knappast behövde förklara för honom.

Det var lika självklart för honom som det var självklart att detta var någonting som det närmast var en skyldighet för Sverige att försöka göra.

Han satte nog värde på att jag ringde, men tyckte nog att det var närmast onödigt, och vittnade om att svenskarna ibland hade lite svårt med säkerhetspolitikens realiteter i det ryska närområde som våra bägge länder ju, på sina olika sätt, var en del av.

En av de allra sista saker jag gjorde innan jag efter valet 1994 avgick som statsminister var att åka över till Helsingfors och på vår ambassad ge en middag för president Koivisto för att uttrycka min uppskattning för det samarbete vi haft under dessa viktiga år.

Och jag vet att det uppskattades.

I det bredare perspektivet var hans insats inte minst att fortsätta att förankra Finland som en nordisk demokrati i kretsen av de andra nordiska demokratierna.

Det gemensamma försöket – Koivisto var ststsminister i Finland, Palme var statsminister i Sverige – att sätta upp en nordisk tullunion Nordek kom att haverera.

Det var den nordiska vägens sista försök. Därefter fanns det bara nordiska vägar inom den gemensamma europeiska ramen.

Och det var det som kom att bli möjligt mer än ett decennium senare när Mauno Koivisto var president och jag råkade vara statsminister.

Han kommer att kommas ihåg som inte bara en finsk, utan också en nordisk statsman.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: