Bättre i Frankrike – men utmaningarna stora.

STOCKHOLM: Så blev då utgången i det franska presidentvalet denna söndag den som de flesta, trots alla osäkerheter in i det sista, hade förväntat sig.

Men värt att notera är att Matine Le Pen gjorde ett sämre resultat än vad nog de flesta hade väntat. Förväntningarna låg kring 40%, men resultat blev nu kring 35%.

Om några dagar är det således Emmanuel Macron som stiger in i Elysée-palatset och tar över den franska makt som i så hög grad koncentreras där.

Entusiasmen i Kreml och Vita Huset är säkert begränsad, men så gott som överallt annars är lättnaden över utgången av detta avgörande val högst påtaglig.

Framför honom ligger nu fem år som alldeles säkert kommer att bjuda på betydande utmaningar.

Och dessa börjar alldeles självklart med valen av de 577 ledamöterna i nationalförsamlingen i två omgångar den 11 och 28 juni.

Utgången av dem avgör i hög grad vilka möjligheter Macrom kommer att ha att genomföra de olika reformer han i vaga ordalag indikerat.

Ordalagen har, som sagt, varit tämligen vaga än så länge.

Och det har funnits ett visst fog för den kritik som riktats mot honom på denna punkt.

Nu har han att först, som president, formulera ett mer konkret program och sedan att försöka att få en parlamentarisk möjlighet att genomföra detta.

Erfarenheten säger att det är den första tiden som ofta är den avgörande.

Ekonomin är hans avgörande utmaning.

Den franska modellen fungerar inte längre.

Offentliga utgifter och skatter är högre än i Sverige, ungdomsarbetslösheten närmar sig 25%, arbetsmarknaden är löjligt reglerad, budgetunderskotten förblir högre än EU-kraven och senast tillväxten kröp över 3% var för 17 år sedan.

Att ta tag i detta blir hans avgörande utmaning. Och då räcker det inte med allmänna fraser.

Han kommer nu också att göra entré på den vidare europeiska och globala scenen, med Nato-toppmötet i Bryssel 25 maj och G7-toppmötet i Taormina på Sicilien omedelbart därefter som sannolikt första anhalter.

Men det skall nog inte uteslutas att det blir ett möte med Angela Merkel även dessförinnan.

Med London successivt ute ur bilden blir länken mellan Paris och Berlin åter betydligt viktigare.

För Angela Merkel var dagens val i Schleswig-Holstein också av betydelse.

CDU gjorde påtagligt bra ifrån sig, och SPD dåligt. Och det pekar på att CDU:s möjligheter inför förbundsdagsvalet i september förbättrats samtidigt som Schultz-effekten för SPD förefaller att ha svalnat av.

Men till september är det betydande tid, och mycket kan förvisso hända.

Valet nästa helg i Nordrhein-Westfalen-Westphalen väger självfallet en bra bit tyngre.

Veckan därpå – när vi är inne på temat val – är det viktigt presidentval i Iran.

Förvisso ingen demokrati, men dock ett system med viss pluralism och inom dess tydliga ramarna ett val av betydelse.

I morgon är jag åter på väg till Washington – det har blivit åtskilligt av den varan på senare tid – för några dagar med både ekonomi och politik i centrum.

Kongressen är denna vecka hemförlovad, men i övrigt ser det ut att vara trångt i staden.

Jag ser att åtminstone fem europeiska utrikesministrar kommer att vara där, och då också på samma möte med Munich Security Conference Core Group där jag i alla fall delvis också kommer att vara.

Det är uppenbarligen många som känner ett behov av viss närkontakt med den stapplande utvecklingen i den amerikanska huvudstaden.

Men därtill är jag med på andra möten där fokus mer ligger på ekonomisk politik och handelsrelationer. Inte minst i det senare avseendet är ju osäkerheten om den kommande politiken betydande.

Torsdag planerar jag i alla fall att vara tillbaka här i Stockholm igen, men sedan bär det av över Östersjön till Tallinn och den årliga säkerhetskonferens där som bär f d presidenten Lennart Meri:s namn.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: