Breakup efter Brexit?

LONDON: Soligt och angenämt i går, men lite molnigare och aningen tråkigare väder här i dag. Men för min del bär det alldeles strax tillbaka hem till Stockholm igen efter ett kort besök här.

All uppmärksamhet riktas nu mot Frankrike och avgörandet i presidentvalet i morgon.

Och dagens nyhet därifrån handlar om ett dataintrång riktat mot Emmanual Macrons kampanj med ursprung, sägs det, från samma ryska grupper som bröt sig in i Clinton-kampanjen i USA.

Om detta stämmer – och det finns det i och för sig ingen anledning att betvivla – är det ju ett utmärkt sätt av Ryssland att solka ner sitt anseende i ett EU-land som annars har en tendens att vara något överseende gentemot dess agerande.

Alldeles säkert kommer vi att få höra mera om vad som ligger bakom detta.

Här i London är det valrörelse inför parlamentsvalet den 8 juni, men just nu många kommentarer till resultatet av lokalvalen de senaste dagarna.

De resultaten visar ju på de politiska trenderna just nu.

De konservativa går tydligt framåt, och då inte minst i Skottland, där de ju tidigare var närmast utrotningshotade.

Labour går från katastrof efter katastrof med en ledning som ju är en samling mossiga övervintrare från det sena 1960-talets vänstervåg.

UKIP utrotas eftersom det enda de var för – Brexit – nu kommer att ske.

Liberaldemokraterna, som skulle ha kunnat vinna stort på att vara ett parti tydligt för EU, snubblar under en mindre imponerande ledning.

Och i Skottland klarar sig SNP väl, om än med ett nytt hot från de konservativa under uppsegling.

Och allt tyder på att det är ungefär så här som resultatet kommer att se ut efter parlamentsvalet också.

Så mycket av valdebatt i sak finns det ännu knappast. Theresa May talar om att Brexit skall bli en framgång, och sedan är det inte så mycket mer med den saken.

Att de konservativa under ett antal decennier var ett parti som, trots intern opposition, var tydligt med att Storbritannien skulle vara med i EU finns det i dag inte många spår av.

Kvarvarande Europa-vänner grymtar över verkligheten och hoppas att en rejäl seger för Theresa May skall göra någon typ av rimlig kompromiss om en rimlig framtida EU-relation möjlig.

Och det har vi förvisso alla anledning att hoppas på.

Tecknen är dock inte alldeles hoppingivande.

Stämningen har dessutom förgiftats av att det från Bryssel läckts ut detaljer om en middag i London härom veckan med Theresa May och Jean-Claude Juncker.

Avsikten med läckaget var sannolikt att få May att framstå i dålig dager, men resultatet har nog snarare blivit det motsatta.

Att Juncker och/eller hans omgivning behandlar en viktig relation på detta sätt är självfallet inte ansvarsfullt.

Men tydligen är det svårt att hålla känslorna i styr.

Juncker fortsatte i dagarna med att i Florens säga att engelskan är ett språk som håller på att förlora i betydelse.

Man undrar lite i vilken värld han egentligen befinner sig.

Den moderna digitala generationen i Europa förefaller han inte att ha närkontakt med.

Allt detta till trots kommer nu steg för steg skilsmässoförhandlingarna att dras igång. Och med utgången av mars 2019 kommer Storbritannien att lämna EU.

Ett avtal om den nya relationen kommer dock att ta betydligt längre tid.

Men måhända blir det möjligt att ha det i allt väsentligt klart innan ett nytt parlamentsval blir nödvändigt i början av 2022.

Och måhända är avståndet till den olycksaliga folkomröstningen i juni 2016 då sådant att det blir möjligt att bygga en påtagligt nära relation på ömsesidigt viktiga områden.

Lätt blir det knappast, och fallgroparna på vägen dit är påtagliga, men det hindrar inte att det är viktigt.

Vart det lider kommer sannolikt oclså andra frågor att komma in i den brittiska valrörelsen. I mitten av månaden kommer partierna att presentera sina olika valmanifest, och då breddas sannolikt debatten.

Man märker en viss oro för att de konservativa är på väg bort från den mer liberala och moderna inriktning som partiet ju under det senaste decenniet haft. Det finns antydningar om en mer statsinterventionistisk och nationalistisk inriktning.

Sakta blir de nationella frågorna dessutom allt viktigare, med frågan om Skottlands framtida ställning som den mest påträngande.

Förr eller senare måste en regering i London sannolikt gå med på den nya folkomröstning om självständighet som SNP i Edinburgh nu vill ha.

Och jag möter allt fler som talar om en långsam men tydlig förskjutning i attityder som riskerar att leda till att Storbritannien bryts upp, Skottland blir självständigt och de sex nordliga grevskap som utgör Nordirland förenas med republiken i övrigt.

En skotsk nationalism finns förvissso, men dey handlar om en djupare utveckling än så.

Det kan ju hävdas att det var en engelsk nationalism som gav kraft åt kravet att lämna EU, medan de brittiska öarnas övriga nationer skulle ha velat vara kvar.

Så det är långt ifrån otänkbart att dessa tendenser på sikt leder till en splittring.

Att de ekonomiska argumenten mot en råden utveckling är tunga är obestridligt. Den skotska ekonomin är i dagsläget föga imponerande.

Men omröstningen om EU visade samtidigt att det inte alltid är dessa argument som är de avgörande. Många röstade för ett utträde ur EU trots att de visste att det fanns ett ekonomiskt pris att betala för det beslutet.

Och det kan alls inte uteslutas att samma tendens kan finnas i en kommande folkomröstning om ett självständigt Skottland.

Men än är dessa frågor alls icke akuta.

Först skall Brexit på ett eller annat sätt klaras ut.

Därefter kommer frågan om ett möjligt Breakup sannolikt på agendan.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: