EPP blickar framåt.

VALETTA: För några timmar sedan avslutades EPP:s stora kongress här, och flygplatsen började fyllas med alla partidelegationer som återvänder till Europas alla hörn efter diskussionerna här.

EPP är Europas särklassigt största och starkaste partifamilj om än, i dessa fragmenteringens tider, måhända inte fullt lika stark som för några år sedan.

Och på kongresserna samlas man för att dels manifestera enighet men också för diskussioner om olika frågor på den gemensamma vägen framåt.

EPP skapades genom att olika politiska traditioner i olika delar av Europa – kristdemokrater, konservativa, moderata, liberala – fann att det var mer som förenade än som skiljde dem, och att det låg ett betydande värde i att sätta upp strukturer för samarbete.

Självfallet är detta samarbete starkast i de europeiska institutionerna. I Europaparlamentet är EPP-gruppen t ex den särklassigt största och opererar också som en sammanhållen grupp.

Det säger sig självt att det finns skillnader i politiska traditioner och kultur i Europas olika delar. Men det viktigaste är att det är mer som förenar än som skiljer.

Själv har jag inte varit på en EPP-kongress sedan början av 1990-talet, men var nu inbjudan för att tala kort om framtidsfrågor på ett sidoevemang kallat #EPPTalks som försökte att något vidga perspektiven.

Och det gav mig självfallet möjlighet att träffa många gamla vänner från Europas olika hörn. Och att lyssna på hur det låter just nu också i länder som jag mer sällan besöker.

Kongressens tydliga stjärna, och avslutande talare, var Angela Merkel. Och det var slående hur hon hade tydliga strategiska perspektiv i sitt anförande.

Där fanns ett europeiskt ledarskap som inte bara repeterade vad som uppnåtts – viktigt nog! – utan som utan omsvep tog upp vad som nu måste göras.

Det motsatta politiska perspektivet representerades av den ungerska ledaren Victor Orban. Han har en annan vision som är tydlig, och som självklart kräver ett svar.

För honom hotas Europa av någon typ av muslimsk invasion – ordet användes – och den avgörande gemensamma uppgiften är att försvara oss mot denna.

Men så är det knappast.

Angela Merkel var tydlig med att 2015 inte bör upprepas, men också med att vi har humanitära skyldigheter när det gäller att hjälpa människor, också de som söker sig till våra länder.

Och det var hon som fick de särklassigt starkaste applåden på kongressen.

Hon representerar mycket tydligt den politiska tyngdpunkten i EPP-familjen – samtidigt som det också finns andra strömningar.

Peronligen hade jag svårt att undvika att notera hur framtidsperspektiven i den digitala omvandlingen var – med undantag för vårt #EPPTalks – tämligen frånvarande i de olika anföranden som avlöste varandra.

Att olika val uppmärksammades var självklart. Framgångar under de senaste veckorna i Nederländerna och Bulgarien. Den kommande kraftmätningen i Tyskland.

Men knappt ett ord om de nära förestående valen i Frankrike.

En kongress som denna är också viktig för länder som mer eller mindre framgångsrikt söker sig mot det europeiska samarbetet.

Jag lyssnade på röster från Moldavien och Vitryssland, och utbytte synpunkter med Ukrainas president Pero Poroshenko liksom Bosniens presidentskapsmedlem Mladen Ivanic.

Och Balkan i övrigt var också starkt närvarande. Mycket skulle kunna sägas om detta.

Men nu är EPP-kongressen slut. Anna Kinberg Batra och andra har redan landat hemma i Stockholm.

Och jag har bytt över till de närmaste dagarnas överläggningar här i solen i Valetta med Global Leadership Foundation.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: