Stapplande relationer till omvärlden.

KASTRUP: På hemväg från Washington är det ofrånkomligt med några reflektioner om hur den amerikanska maktens relationer med världen i övrigt utvecklats under detta stapplande inledande skede av den nya administrationen.

Först bör dock noteras självklarheten om inrikespolitikens dominans i den amerikanska debatten.

Donald Trump är dessutom långt mycket mer en inrikes- än en utrikespolitiker.

Fortfarande är mönstret – jag tror jag noterat detta tidigare – att åtskilliga amerikanska företrädare försöker säga att detta inte behöver bli fullt så illa som det ser ut, medan företrädare för andra länder torrt noterar att hitintills ser det inte alltför uppmuntrande ut.

Vad gäller relationerna med Europa har farhågorna vad gäller ett möjligt brott med Nato stillats – alla amerikanska utlovade förstärkningar fortsätter som planerat – samtidigt som kontroversen om försvarsanslag riskerar att bli besvärlig.

Hur detta i detalj kommer att hanteras vid Nato:s toppmöte i maj återstår att utreda.

Att de tre baltiska ländernas utrikesministrar i morgon har gemensamt möte med utrikesminister Tillerson får tveklöst föras till listan över positiva tecken.

Handelsrelationerna med Europa är ett separat kapitel.

Förhandlingarna om ett möjligt TTIP-avtal har ju lagts långt ner i frysboxen, och jag noterade i en diskussion härom dagen att vi kan vara lyckliga att vi inte har något handelsavtal mellan USA och EU som Vita Huset kunde hota att riva upp eller röra till.

EU och dess gemensamma handelspolitik är nu vårt gemensamma försvar – annars hade risken för att vi skulle utsättas för bilateral utpressning varit överhängande.

I den lyckliga situationen är dock inte de närmaste grannarna Canada och Mexico.

NAFTA-avtalet har för dem bägge inneburit modernisering och ekonomisk integration, men detta hotas nu på ett sätt som leder till betydande farhågor.

Inte minst gäller detta Mexico.

Här har Trumps attityd gett näring till anti-amerikanska reaktioner som nästa år mycket väl kan föra en vänsterpopulist med högst tveksamt politiskt program till makten.

Och detta kommer då ovanpå de rent ekonomiska effekterna av handelshoten från Washington. Utsikterna är inte goda.

På andra sidan Stilla Havet är det alldeles tydligt att man känner sig övergivna och misshandlade av det sätt på vilket TPP-avtalet övergivits.

Inte minst gäller detta Japan, men jag hade förstått att känslorna i Australien är desamma. Och i Singapore.

Och Kina-politiken utvecklas steg för steg.

Hur Vita Huset kommer att hantera handelsfrågorna återstår att se – det är ju här de verkligt stora underskotten, och de starka känslorna, finns – men i övrigt verkar det nog som Peking tycker att man efter inledande tumult lyckats sätta Trump och hans administration på plats.

Men här återstår då inte bara handelsfrågorna utan också den nordkoreanska kris som kommer att gå genom många stadier.

Den inre krisen i Sydkorea med presidentval i maj kan mycket väl leda till en president med en helt annan inriktning, men om Seoul i den rådande situationen har några reella utrikespolitiska alternativ är väl högst tveksamt.

I Moskva har inledande entusiasm över vänner i Vita Huset ersatts av känsla av att detta kan komma att bli mycket mer besvärligt än vad man hade föreställt sig.

Någon stor uppgörelse med Kreml har presidenten knappast inrikespolitiskt utrymme för just nu, och det återstår att se när ett första möte med president Putin kommer att äga rum.

Ingenting har sagts offentligt om detta ännu, men det är rimligt att föreställa sig att det finns informella samtal om ett datum.

Situationen i Syrien är i fokus också vad gäller relationen till Moskva, och här kommer utrikesminister Tillerson strax att dessutom bege sig till Ankara för samtal som lovar att bli tämligen så besvärliga.

Den planerade offensiven mot Raqqa skjuts framåt på grund av den politiska osäkerheten, men framåt sommaren kommer värmen att försvåra högst avsevärt.

Inställningen till multilaterala organisationer är än så länge påtagligt negativ, med tal om att skära ner bidrag till FN-systemet med 50% eller mer, men med betydande osäkerhet om hur detta egentligen skall gå till.

Och detta är ju en del av nedskärningar av egna biståndsinsatser, och dessa kommer självfallet att påverka den amerikanska politikens möjligheter i olika regioner.

Samtidigt fortsätter utnämningspolitiken att halta sig fram. En biträdande utrikesminister utan nämnvärd diplomatisk eller utrikespolitisk erfarenhet förefaller nu vara på gång.

Man träffar åtskilliga också djupt republikanska vänner som mitt i försäkringarna om att det inte behöver bli så illa diskret skakar på huvudet.

Men diskret pågår något av ett politiskt inbördeskrig om politikens inriktning.

Ett ideologiskt centra i Vita Huset i dragkamp med mer pragmatiska instinkter i de tyngre delarna av administrationen. Och en president som har mycket starka åsikter i ett begränsat antal frågor men som nog i övrigt ser sig själv som en ”dealmaker”.

Men ringarna på vattnet av det spektakulära haveriet om den viktiga sjukförsäkringspolitiken kommer alldeles säkert att ha sin påverkan även här.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: