Makedonien och Storbritannien i Bryssel.

BRYSSEL: Nu lämnar jag strax denna stad för något dygn på andra sidan Atlanten.

Två ämnen har varit i mitt fokus här.

För det första den europeiska närområdespolitiken i allmänhet och situationen på Balkan i synnerhet. Och för det andra vad som händer vad gäller de kommande relationerna mellan EU och Storbritannien.

Närområdespolitiken förblir mycket viktig, om än inte utan sina utmaningar.

Ett nytt toppmöte skall äga rum med det Östliga Partnerskapet i november i år, och det är dags att börja fördjupa tankearbetet kring vad det skall innehålla.

I nästa vecka träder viseringsfriheten för georgiska medborgare i kraft, vilket visar att samarbete och integration ger resultat. Och när vi kommer fram till november hoppas jag innerligt att det skall gälla också ukrainska medborgare.

Men det är Balkan i allmänhet och Makedonien i synnerhet som just nu oroat.

Min månadskolumn för Project Syndicate, som det finns länk till på Twitter, handlade om detta, och det har varit åtskilliga samtal om vad som kan och måste göras för att situationen inte försämras.

Riskerna är dessvärre påtagliga. Än är situationen inte explosiv, men det kan inte alls uteslutas att den rör sig i den riktningen.

Men i går öppnades också det 12:e Brussels Forum med dess breda debatter med förankring på bägge sidor av Atlanten.

Min mer konkreta roll var en dialog med brittiska UKIP:s enda företrädare i parlamentet om vad som kommer att hända efter det att premiärminister May lämnar in den formella utträdesansökan i nästa vecka.

Det är slående vilken bristande realism det finns i delar av den brittiska debatten.

Han hävdade å den ena sidan att näringslivet inom EU hämmas av olika regler och byråkrati, å den andra att ingenting behöver förändras i handelsrelationen mellan EU och Storbritannien eftersom man ju har i grunden samma regler.

Men så är det ju inte.

Storbritannien kommer att backa ner till ett frihandelsavtal av liknande modell som det som Ukraina har.

För Ukrainas del innebär detta ett mycket stort framsteg med tanke på var de tidigare var, men för Storbritannien är det självfallet precis tvärt om.

Sedan är det en viktig fråga om själva skilsmässan, och inte minst dess ekonomiska delar, går att lösa ut utan allvarliga störningar, liksom hur lång tid det kommer att ta att förhandla fram den. Ha relationen.

På bägge dessa punkter visade gårdagens diskussion att realismen i den brittiska debatten lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Förr eller senare utgår jag från att vi kommer att komma fram till ett mer stabilt Västligt Partnerskap, men det kommer att ta sin tid, och kan mycket väl komma att gå igenom några rejäla kriser.

Och vi skall inte glömma att det ankommer på politiker i Storbritannien att hantera såväl den skotska som den utländska frågan.

Jag är mycket mer oroad för en möjliga upplösning av Storbritannien än för en möjlig upplösning av EU efter det brittiska EU-beslutet.

Men tyvärr tvingas jag nu lämna Brussels Forum med dess diskussioner och samtal.

Nu bär det av till Washington för möte där med den s k Trilateral Commission.

Och en möjlighet att åter följa dramat i den amerikanska huvudstaden på lite nämnare håll.

Jag har inte varit där sedan i mitten av januari, och ett och annat har ju hänt sedan dess.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: