Och nu Europa i fokus.

STOCKHOLM: Om en vecka träffas de 27 EU-ländernas stats- och regeringschefer i Rom för att högtidlighålla att det är 60 år sedan det Rom-fördrag som etablerade det EEC som sedan utvecklats till dagens EU undertecknades på Capitolium-Kullen där.

Om den brittiska regeringen innan dess lämnat in den formella ansökan om att inleda förhandlingar om utträde ur EU eller ej återstår att se, men oavsett detta är mötet i Rom lite av startpunkten för diskussionen om hur det europeiska samarbetet skall utvecklas framöver.

Och det sker i en internationell miljö som ju kommit att förändras på ett mycket påtagligt sätt under de senaste åren.

I fredags var Tysklands Angela Merkel på besök hos Donald Trump i Vita Huset, och det förefaller uppenbart att det knappast var någon själarnas gemenskap som etablerades där.

Medan Angela Merkel står för europeiskt samarbete och globalt fri handel, predikar Donald Trump nynationalism och gammal merkantilism.

Och motsättningen blev tydligt på ett parallellt möte med G20-ländernas finansministrar i Baden i Tyskland, där USA blockerade formuleringar om farorna med protektionism som varit närmast standard under senare år.

Notera att de formuleringar som blockerades var sådana som uppenbarligen vare sig Peking eller Moskva haft svårigheter med – men som Vita Huset under Donald Trump vägrar att acceptera.

Kommande helg kommer jag att vara i Washington för möte med den s k Trilateral Commission där just min roll är att diskutera vad inte minst detta betyder för den s k liberala världsordningen.

Men innan dess är det Europa som kommer att dominera min vecka.

Det börjar på Europa-huset här i Stockholm där DN:s chefredaktör Peter Wolodarski och jag har en dialog om de olik utmaningar som ligger framför Europa.

Och det sänds dessutom direkt på webben för de som inte har möjlighet att vara där – arrangemanget lär vara fulltecknat sedan en tid tillbaka.

På onsdag omlokaliserar jag så till Bryssel för olika möten, samtal och arrangemang.

På kommissionen har man ett planerings- och idé-möte om hur politiken för det europeiska närområdet skall utformas bättre.

Det handlar om det Östliga Partnerskapet inför det årets toppmöte under Estlands ordförandeskap, om den allt mer bekymmersamma utvecklingen på Balkan och det handlar självklart också om relationerna med länderna längs Medelhavets södra stränder.

På torsdags inleds så årets upplaga av Brussels Forum, och här är min uppgift att diskutera såväl EU:s framtidsutmaningar efter Brexit som huruvida utvecklingen av Internet är bra eller dålig.

Och på fredag fortsätter jag så till Washington för diskussionerna där.

Rom-fördraget kom ju Sverige att stå utanför intill dess att vi 1994 anslöt oss till det europeiska fördragsverk som det då hade lett till.

I ett bredare historiskt perspektiv var det kanske inte så konstigt. Vi hade lyckats hålla oss utanför de bägge världskrigen, och tyckte att vi hade en bättre ekonomisk utveckling än “kontinentens” länder.

De visioner om enighet och fred som fanns i de krigshärjade ländernas debatter var bara fattigt företrädde här uppe i våra nordliga bygder. Vi tyckte vi hade det bra som vi hade det.

Och när de i grunden avgörande beslut som ledde fram till Rom-fördraget fattades på en utrikesministerkonferens i Messina i juni 1955 nämndes detta på nyhetsplats faktiskt inte i en enda svensk tidning.

Successivt kom ju detta att förändras.

Det blev en kalldusch när Storbritannien tvärvände och plötsligt ville vara med i EEC, men det skulle ju dröja till 1973 innan det främst franska motståndet mot detta kunde övervinnas och Storbritannien – tillsammans med Danmark och Irland – kunde komma med.

Då hade Olof Palme hunnit bli svensk statsminister, och det var tydligt att han lekte med tanken att följa Storbritannien hela vägen.

Men så blev det inte. Dåtidens tolkning av neutralitetspolitiken var den formella orsaken, men andra också inrikespolitiska realiteter gjorde tanken omöjlig. Sverige fick, trots högt ställda ambitioner, nöja sig med ett ganska enkelt frihandelsavtal.

Och med detta kunde vi leva fram tills dess att det som då hunnit bli EG gick vidare mot den betydligt ambitiösare inre marknaden, och det var den utveckling som, i förening med de stora politiska förändringarna när Sovjetunionen och dess välde bröt samman, ledde Sverige in i medlemskapet 1995.

Den som är intresserad av debatten och steget fram till inte minst socialdemokraternas hastiga omsvängning rekommenderas min gamla bok “Hallänning, svensk, europé” från 1991 som går igenom det ordentligt. Antikvariat kan vara hjälpsamma.

Men nu är vi i en ny tid och med helt nya förutsättningar, och skall försöka att finna vägar framåt för det europeiska samarbetet.

Det blir spännande debatter under den kommande veckan.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: