Anti-Trump och anti-Brexit i Nederländerna.

VISBY: Resultatet av valet i Nederländerna blev en ökad splittring av landets politiska scen, men alls inte någon dramatisk framgång för den högljudda populismen.

Och det är så jag tror de politiska trenderna i Europa ser ut just nu.

Fragmenteringen av de politiska landskapen har vi sett sedan en lång tid tillbaka. De stora partierna är inte längre lika stora, och antalet partier blir fler och fler.

Sådan är utvecklingen i praktiskt taget alla länder.

Delvis har detta att göra med att de stora ideologiska stridernas tid är förbi.

Delvis har det att göra med att våra samhällen förändrats på ett sätt som gör gågna tiders uppdelningar mindre relevanta.

Sedan finns det självfallet variationer, och olika valsystem i olika länder ger lite olika genomslag för dessa tendenser.

Den populistiska trenden är svår att fånga i enkla rubriker.

Den är starkt nationalistisk och påtagligt nostalgisk. Och den är oftast starkt för ökade offentliga utgifter och bidrag. Höger och vänster blandas i drömmen om en forntid som inte fanns.

Sedan finns det ofta skillnader. I Nederländerna är den starkt liberal i åtskilliga sociala frågor. I Centraleuropa är den snarast starkt konservativ i samma frågor.

En viktig nyckel till utvecklingen just nu ligger i holländske partiledaren och statsministern Mark Ruttes argumentation de allra senaste dagarna.

Ständigt har han sagt att man skall komma ihåg hur det kändes dagen efter Brexit och dagen efter Trump.

Han speglar och skapar en anti-Brexit och anti-Trump effekt som jag är övertygad har viss betydelse.

Och resultatet blev ju att populistiska PPV förlorade stöd under själva valrörelsen, och påtagligt så under dess avgörande slutskede.

Lite av detta såg vi ju också i det österrikiska presidentvalet i slutet av förra året.

Nej, något eget Brexit vill man inte ha, och någon egen Trump vill man knappast se.

Den våg genom väljarna som många fruktade har snarast blivit en anti-våg. Eller kanske snarare en anti-dyning.

Hur fortsättningen kommer att se ut är dock på intet sätt givet.

Det kommer att ta sin tid att bilda regering i Nederländerna, och med fem partier eller så i regeringen är det ju svårt att se att resultatet skall bli särskilt imponerande.

Och därmed ökar självfallet risken för att en ny populistisk opposition på sikt växer sig starkare.

Europa formas av den successivt förändrade politiska situationen i EU:s olika medlemsländer.

Nu har vi sett Nederländerna.

I slutet av april och början av maj kommer de två omgångarna i det franska presidentvalet, och därefter i juni valet till nationalförsamlingen. I september är det så val till tyska förbundsdagen.

Det är dynamik i den europeiska demokratin.

Själv landade jag I går kväll i Visby för Jarl Hjalmarsson-stiftelsen traditionella konferens om olika utrikespolitiska utmaningar.

Perspektivet på dessa domineras normalt av utmaningarna i Europas mer östliga delar.

I går var det 100 år sedan Rysslands tsar Nikolaus II tvingades att abdikera.

Det var sluter inte bara på Romanov-dynastin i Ryssland utan på en tsarregim som kunde föras tillbaka till Rurik på 900-talet.

Ett välde upplöstes. Det hade förlorat sin förmåga och möjlighet. Kaos rådde. Och ur detta föddes sedan oktoberrevolutionen, inbördeskriget och ett halvt århundrade av kommunistisk diktatur.

Vi lever fortfarande med arbetet att helt och fullt komma ur det bittra arvet av denna utveckling.

Och inte minst i det sammanhanget är den europeiska demokratiska integrationen viktig.

Valresultatet i Nederländerna har gjort det möjligt att med tillförsikt gå vidare.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: