Ett Europa som utvecklas.

ABU DHABI: Så blir det då några dagar här med fokus på alla de olika utmaningarna och möjligheterna i denna region.

Till dem skall jag återkomma, men innan dess bara några rader om den gångna veckans serie av viktiga europeiska möten kulminerande i EU-toppmötet i torsdags och EU27-möter i fredags.

Några slutsatser av dessa.

En är den uppenbara att den ekonomiska krisen, som ju länge var så dominerande, nu tydligt är hanterad. Alla EU-ekonomierna växer, och de senaste siffrorna ger t o m en högre tillväxt än i USA.

En andra är att man arbetar sig framåt med de olika insatserna för att EU bättre skall kunna hantera kommande flyktings- och migrationsströmmar. Åtskilligt återser, men åtskilligt har också gjorts.

En tredje är att det försvarspolitiska samarbetet nu på allvar håller på att sättas på EU:s dagordning. Det är stapplande, och alla förslag förefaller kanske inte så genomtänkta, men rörelseriktningen råder det ingen tvekan om.

En fjärde – och väl värd att uppmärksamma – är att vi är på väg in i en ny diskussion om ett samarbete ”med olika hastigheter”, vilket är kodordet för att att vissa länder etablerar ett intimare samarbete.

I någon form är vi självfallet redan där. Alla är inte med i Euron, och fiktionen att alla kommer att vara det inom överskådlig tid är föga mer än en fiktion.

Men viktigt är självfallet att ”bottenplattan” för samarbetet är såväl gemensam som stark och att ”delsamarbeten” inte utvecklas på ett sätt som de facto eroderar dennas betydelse.

Till denna räknas alldeles självklart den gemensamma marknaden och den gemensamma handelspolitiken, men tilltagande viktigt är ju också rätts- och säkerhetssamarbetet i dess olika former och delar.

Den gemensamma utrikespolitiken är en, enligt min mening, avgörande aspiration även om jag dessvärre ser åtskilliga problem med dess utförande.

Utan den förlorar Europa ofrånkomligen i global tyngd och globala möjligheter.

För svensk del är det av avgörande betydelse att en utveckling som den som nu mycket löst diskuteras inte leder till att vi, och vår del av Europa i övrigt, inte ytterligare marginaliseras i samarbetet.

Risken finns tveklöst där. Vi diskuterade saken redan i samband med vårt Euro-avgörande 2003, och den har inte blivit mindre påtaglig sedan dess.

Jag tror att det krävs en påtagligt aktiv Europa-politik under den närmaste tiden för att hantera detta, och med det menar jag såväl en politik i den inhemska debatten som när det gäller att sätta ett avtryck i den vidare europeiska utvecklingen.

Till veckans händelser i dessa avseenden hör självfallet också den djupt olyckliga konfrontationen mellan den polska regeringen och EU i övrigt över förnyelsen av mandatet för Europeiska Rådets ordförande Donald Tusk.

Att den polska regeringen isolerar sig själv är illa, men viktigt är att det övriga Europa inte ytterligare isolerar Polen i denna situation.

Och det kräver en nogsamt balansgång inte minst i ljuset av de påtagligt bekymmersamma inslagen i den inrikespolitiska utvecklingen i landet.

Men Polen är och förblir ett viktigt land.

Det kommer alltid att vara perspektivet i Berlin, och det måste alltid vara perspektivet i Stockholm.

Men nu landar jag således här.

Strålande sol och kring 30 graders värme är en viss kontrast till vädret jag lämnade hemma i Stockholm.

Det var några månader sedan jag var här senast.

Trump-administrationen har börjar att komma på plats. Oljepriset ligger kring 50 dollar. Kriget i Yemen ser minst lika eländigt ut. Förberedelserna för världsutställningen i Dubai 2020 håller på att accelerera. Presidentvalet i Iran närmar sig.

Och mycket därtill.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: