Om också Europas framtidsdebatt.

STOCKHOLM: Så är man då hemkommen efter en vecka med andra aktiviteter i de franska alperna.

På hemvägen passade jag på att i sedvanlig ordning läsa igenom ett sortiment av söndagstidningar från de mer centrala delarna av vårt Europa.

Mycket handlade, föga förvånande, om den pågående dramatiken inför det franska presidentvalet.

Om Francois Fillon kommer att klara sig kvar avgörs med stor sannolikhet under det närmaste dygnet, men oavsett hur det blir med den frågan är det i dagsläget svårt att se annat än att Emanual Macron är favorit att flytta in i Elysee-palatset efter de mindre imponerande Hollande-åren.

En ledande artikel över halva förstasidan i Neue Züricher Zeitung – som tveklöst tillhör Europas bättre dagstidningar – andades dock betydande misstro mot de olika kandidaternas förmåga att verkligen ta itu med Frankrikes mer långsiktiga ekonomiska problem.

Det program som Macron publicerade i veckan talar visserligen om att minska staten med ca 100.000 anställda och att sänka bolagsskatten från dagens 33 till 25%, men är i övrigt rätt tunt på mer genomgripande strukturella reformer.

Och NZZ påpekar syrligt att sagde Macron ju var president Hollandes ekonomiska rådgivare under den inledande period av dennes presidentskap då det kanske hade funnits möjligheter att göra något positivt.

I stället beslutades om åtgärder på främst skatteområdet som förde utvecklingen åt fel håll. Frankrike har ju numera offentliga utgifter på 57% av BNP – faktiskt en bra bit över Sveriges nivå.

Men avgörande är trots allt att Macron har en möjlighet att pressa tillbaka såväl högerpopulismen under Le Pen som den vänsterpopulism som ju erövrat Socialistpartiet och sannolikt kommer att förpassa detta till den politiska marginalen.

Och i den politiska situationen i Europa just nu måste detta trots allt ses som det viktigaste. Sedan kan man bara hoppas att det kommer en reformorienterad ekonomisk politik ur detta också.

Ett ekonomiskt successivt allt svagare Frankrike är en långsiktig fara för Europa i dess helhet.

Den kommande veckan blir för min del en vecka hemma i Stockholm, och det är inte förrän inför den kommande helgen som jag ger mig iväg med destination Mellersta Östern.

Veckan blir en vecka med viktiga möten för EU.

I morgon möts utrikesministrarna med Balkan på dagordningen för första gången på länge. Det är hög tid – utvecklingen i olika delar av regionen inger i alla fall mig bekymmer.

Federica Mogherini har tillbringat några dagar i regionen.

Försökt vara barsk i Skopje. Ingjuta mod i Sarajevo. Motverka ryskt tryck i Belgrad. Och inviga den renoverade bron i Mitrovica i norra Kosovo.

Det behövs ett betydligt starkare EU-engagemang i regionen för att motverka de andra krafter som annars håller på att växa sig starkare.

Vi får se vilka signaler i detta hänseende som kommer ut ur morgondagens möte.

På torsdag är det så EU-toppmöte, och det följs på fredag av ett möte med stats- och regeringscheferna i 27-kretsen på det sätt som kommer att vara mönster intill det formella brittiska utträdet våren 2019.

Den polska regeringen har ställt till viss dramatik genom att försöka förvägra den f d polske premiärministern Donald Tusk förnyat mandat som det Europeiska Rådets ordförande.

Man har nominerat en i och för sig gedigen ledamot av Europaparlamentet, men som president för denna församling är det självfallet en non-starter.

Mötet i slutet av veckan är också lite av upptakt till det speciella toppmötet i Rom i samband med att man kommer att högtidlighålla att det är 60 år sedan Rom-fördraget om att etablera det som då kallades EEC undertecknades där.

Och där kommer man också att ge startskottet till den prövning av unionens framtida uppgifter som man vill skall leda till beslut mot slutet av året.

Den vitbok kommissionens ordförande Juncker presenterade i veckan, med en skiss av ett antal framtidsalternativ, finns det anledning att återkomma till, och den kommer under de närmaste månaderna att kompletteras med tankepapper i olika konkreta frågor.

Jag kan bara hoppas att denna europeiska framtidsdiskussion kommer att få sin återspegling också i den interna svenska debatten.

Annars finns det ju en risk att vi isolerar oss från de europeiska framtidsavgörandena.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: