Klarhet i München?

MÜNCHEN: Efter några intensiva dygn av diskussioner här är jag redo att återvända hem till Stockholm senare denna söndagkväll.

Konferensen här har expanderat åtskilligt under senare år.

Ursprungligen var dess fokus säkerhet med tydlig militär tyngdpunkt och helt centrerat kring den transatlantiska och i synnerhet tysk-amerikanska relationen.

Fortfarande är den transatlantiska relationen i fokus, men säkerhet har nu blivit ett betydligt vidare begrepp, och olika globala frågeställningar och utmaningar trängt sig på.

I år samlade Munich Security Conference ca 600 deltagare och följdes av ca 1.000 mediarepresentanter.

Och även om det detta år var några av de första framträdandena i Europa av företrädare för Trump-administrationen som naturligt nog stod i fokus var diskussionen betydligt bredare än så.

Hit kom nu fler stats- och regeringschefer, för att inte tala om utrikes- och försvarsministrar, än till det i övrigt betydligt större WEF-mötet i Davos.

Förutom själva konferensens olika diskussioner organiserades ca 150 sidoarrangemang av olika intressenter – för många, var vi eniga om när vi summerade upp erfarenheter från året i konferensens rådgivande råd tidigare i dag.

Det intressantaste talet hölls kanske av Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen när allt öppnades i fredags.

Hon höll på mycket europeiskt tal, och genom det lyste tanken att Europa under trycket av Putin åt ena hållet och med osäkerheten av Trump åt det andra måste kunna ta också ett ökat ansvar för sin säkerhet.

Och detta kommer vi att få höra åtskillig mer om under de kommande månaderna och åren.

Men besvikelse fanns självfallet också.

Storbritanniens utrikesminister Boris Johnson framträdde som en karikatyr av sig själv, och Rysslands Sergey Lavrov antydde förvisso inga ryska öppningar om någonting.

Den senare förkunnade att Ryssland strävar efter en ”post-Västlig världsordning”, och det var ett uttalande som nogsamt noterades.

De amerikanska företrädarna med vicepresidenten Pence främst gav goda budskap om kontinuitet i alla avgörande frågor, med Nato och säkerhetsfrågorna i centrum, och detta noterades självfallet med tillfredsställelse.

Men hur mycket detta tog bort den osäkerhet som finns kring utvecklingen i Vita Huset är en annan sak.

Det pågår nu något av ett ideologiskt inbördeskrig i Washington just nu, med Vita Huset som fokus och till betydande del också slagfält.

Här finns alldeles tydligt en grupp med en mycket bestämd och till delar tydligt illavarslande ideologisk agenda, medan övriga delar av administrationen mer domineras av ett mer klassiskt realpolitiskt synsätt.

Och var presidenten själv hamnar kan mycket väl komma att avgöras från fråga till fråga. Det säger sig självt att detta också skapar en icke obetydlig osäkerhet.

Vi fick ju se ett exempel på detta genom presidentens plötsliga påhopp på Sverige i ett kampanjanförande i Florida i går.

Han påstod ju att det hänt något fruktansvärt i Sverige i går – de flesta gavs bilden av att det hade skett ett terrorangrepp.

Han vill ju skapa en bild av ständiga terrorangrepp överallt, och knyta dessa till antingen flyktingar i allmänhet eller muslimska individer i synnerhet.

Det var dessvärre inte första gången, och dessvärre förmodligen inte sista heller.

Men det är viktigt att säga ifrån när det sprids falska uppgifter, oavsett om det är USA:s eller Rysslands president eller någon annan som är ansvarig.

München gav i sedvanlig ordning möjlighet till många möten och samtal i marginalerna. Gamla och nya vänner träffades.

Här lanserades och inleddes också arbetet med den Global Commission on the Stability of Cyberspace som delvis fortsätter arbetet från den globala kommission jag ledde.

Och vi är också ett antal personer från min kommission som fortsätter arbetet i denna – nu under ledning av Estlands f d utrikesminister Marina Kaljurand.

Det planeras möten i USA, Singapore och Indien under året, även om jag nog dessvärre inte kommer att ha möjlighet att medverka i dem alla.

Att betydelsen av dessa frågor är i starkt stigande borde alla vid det här laget veta.

Men nu blir det några dagar hemma innan det blir sportlov.

I morgon deltar jag i spännande diskussion på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm om utrikespolitik och historia.

Det är ett initiativ av Finlands f d utrikesminister Erkki Tuomioja, men den offentliga diskussionen blir med den canadendiska historikern Margret Macmillan och mig.

Timothy Garton Ash finns också på plats för att ge sina synpunkter.

Det blir spännande.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: