Efter valen accelererar Europa.

STOCKHOLM: Efter chockerna under 2016 börjar det nu finns tecken på att EU:s ledare börjar att samla ihop koncepten inför framtiden.

De som trodde att det var ett korthus som bara väntade på att falla samman kommer att bli besvikna.

När EU:s stats- och regeringschefer träffades i Valetta på Malta handlade det delvis om detta, och då i perspektivet av att man skall samlas i Rom i slutet på mars med anledning av att det då är 60 år sedan Rom-fördraget undertecknades där.

Något större djup tror jag knappast att diskussionen i Valetta hade, men så gott som enstämmigt ville man i alla fall sända signalen om ett fortsatt stärkt samarbete.

Och det är viktigt.

Men många blickar riktas nu också mot de olika kommande valen runt om i Europa.

Kommer den populistiska ångvästen från 2016 att nu fortsätta eller t o m förstärka sina härjningar?

Osvuret är förvisso bäst i tider som dessa, men jag tror det trots allt inte.

I Nederländerna kan Gert Wilders mycket väl komma att bli största parti, men det då inte minst eftersom det politiska landskapet i övrigt har blivit allt mer splittrat.

Och det kan komma att krävas upp till fem partier, och åtskillig tid, att därefter få till stånd någon mer eller mindre fungerande regering i Haag.

Men det finns ingen anledning att tro att detta inte kommer att lyckas. Och att huvudlinjerna i den nederländska politiken därmed kommer att bestå.

I Frankrike är bilden dessvärre mer osäker, och har förvisso inte blivit mindre så efter den borgerliga huvudkandidaten Francois Fillons mycket påtagliga problem med att förklara betalningarna till sin familj under lång tid.

Sannolikheten för att han kommer att försvinna från kampen måste nog nu betecknas som påtagligt hög.

Det sker dessutom samtidigt som socialistpartiet nominerat en kandidat med så tydlig vänsterprofil att han nog måste ses som närmast chanslös när det kommer till upploppet.

Det är samma politiska självmordsinstinkt vi ser där som vi ju redan sett i det brittiska Labour-partiet.

Men fram stiger nu den f d ekonomiministern Emmanuel Macron. Och att döma av optionsmätningarna just nu skulle han med betydande marginal segra över Nationella Frontens Marine Le Pen i den avgörande andra omgången.

Det är dock först den 7 maj, och inte minst det vi sett under de senaste månaderna visar ju att det är mycket som kan hända tills dess.

Värt att notera är dock att Macron reser land och rike runt, och får ökat stöd, inte minst med ett uttalat pro-europeiskt budskap. Någon rusning mot utgången – Frexit – verkar det inte finnas några tecken på.

Och det är viktigt. Frankrikes position är avgörande för EU-arbetets framtid. Skulle Frankrike kollapsa är det åtskilligt annat som skulle riskera att gå samma väg.

Vad gäller Frankrike skall man också hålla i minnet att det efter presidentvalet dessutom blir val till nationalförsamlingen i juni. Och där torde den Nationella Frontens möjligheter att mer radikalt förstärka sin position vara begränsade.

Det tyska valet i slutet av september har förvisso blivit lite intressantare sedan SPD nominerat Martin Schultz som sin kandidat till förbundskansler.

Inledningsvis noterar han också mycket goda siffror, men frågan är om detta kommer att hålla i. För SPD handlar problemet inte bara om person, utan också om politik.

Förra helgen umgicks jag med en av de mer kända i tysk politik under senare decennier, och vederbörande skakade på huvudet och sade att det inte fanns något realistiskt alternativ till Angela Merkel.

Och vederbörande tillhörde förvisso inte hennes parti.

Men även här finns det skäl att lägga till att det är långt till september, och mycket kan hinna att hända.

Och dessutom att frågan om regeringsbildningen i Berlin efter valet måhända inte kommer att vara så okomplicerad. Vilket spel Martin Schultz då väljer att spela vet förmodligen inte ens han själv i dag.

Sedan finns det förvisso mer osäkra kort.

Många tror att Italien går till val redan till sommaren.

Kanske det, men jag skulle tro att den försiktige presidenten, som är den som avgör frågan, väntar ett halvår till eller så i förhoppningen att Beppe Grillo’s populister skall förlora mer av sin glans.

Dess maktutövning i stadsstyret i Rom har ju inte, försiktigt uttryckt, imponerat, även om det är ett notoriskt svårskött pastorat.

Till hösten, med de viktigare valen avklarade, kommer sannolikt EU-arbetet att skjuta ny fart.

Då har de konkreta utträdesförhandlingarna med Storbritannien dessutom börjat, och de första toppmöten med president Trump klarats av.

Jag skulle tippa att det blir någon typ av Nato-toppmöte i anslutning till att Donald Trump kommer till G7-toppmötet på Sicilien i slutet av maj.

Eller allra senast i anslutning till G20-toppmötet i Hamburg i juli.

Vicepresidenten Pence kommer dock till Europa redan veckan efter den kommande – för säkerhetskonferensen i München – men det är ju inte riktigt samma sak.

Men till hösten är det då också viktigt att det finns en tydlig färdriktning i den svenska Europa-politiken.

Där är vi ju inte ännu.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: