Ingen lindrad oro.

ZÜRICH: En helg vid denna tid på året är vi några som brukar bjudas in hit för att filosofera om olika utmaningar världen står inför under det kommande året.

I år var det, av lätt insedda skäl, en tämligen bekymrad församling som samlades.

En del amerikanska deltagare försökte hävda att det fortfarande fanns en möjlighet att administrationen Trump skulle ”normaliseras”, och att man kanske inte skulle hetsa upp sig alltför mycket över allting.

Men de flesta européer hade påtagligt svårt att svälja detta.

Att det i Vita Huset nu finns ett ideologiskt centrum närmast fientligt inställt till vad vi européer försöker att göra vad gäller samarbete regionalt och globalt är inte någonting som man kan bortse från.

Presidenten själv har en grundmurat negativ inställning till fri handel, prisar Storbritannien för dess beslut att lämna EU och hyllar en nationalism som med nödvändighet riktar sig mot andra nationer.

Att en utrikes- och försvarsminister i betydande utsträckning i det dagliga arbetet med stor sannolikhet kommer att moderera detta är självfallet utmärkt, men i avgörande frågor ligger makten alltid i Vita Huset.

Det är så det amerikanska systemet ser ut.

Frågan är vilken inverkan denna situation kommer att ha på utvecklingen i Europa. Efter en i grunden i Europa populär amerikansk president kommer vi nu att ha en som är i grunden impopulär.

Britterna kommer förvisso att göra vad de kan för att påverka situationen i positiv riktning. Men historien lär oss dessvärre att de har en tendens att överskatta sina egna möjligheter i det avseendet.

Premiärminister May var i Vita Huset i fredags och gjorde sona tydliga markeringar i viktiga frågor. Men från presidenten kom i alla fall offentligt ingen kvittens.

Och i går var det så viktiga telefonsamtal från Vita Huset med presidenterna Hollande och Putin liksom med förbundskansler Merkel.

De bilder som publicerades visade med all önskvärd tydlighet hur dessa samtal prioriterades. Vid samtalet med Putin var alla samlade i Ovala rummet, och notabelt var också närvaron av chefsideologen Banner.

Att denna nu också genom officiellt beslut gjorts till ledamot av National Security Council, medan den högste underrättelsechefen berövats denna plats, visar också vartåt det lutar vad gäller inflytande och makt.

Det som väl med stor tydlighet kan sägas är att den första veckan inte skingrat den oro som finns över vart Trump-administrationen är på väg.

Och våra diskussioner här visade också det med stor tydlighet.

Nu bär det hem för mig, och framför ligger en vecka som för min del innebär ett nytt besök i London på tisdag för möte med RAND Europe och diskussion om inriktningen av dess verksamhet.

Men med all sannolikhet blir det ytterligare diskussioner om Brexit, Trump och en liberal världsordning i kraftfull gungning.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: