Sorgearbetet i London.

LONDON: Ett par timmar av lugnt arbete på Eurostar-tåget har tagit mig hit till London efter några dygn i Bryssel.

Bryssel går på något sätt i både väntans och fruktans tider.

Men vet inte i detalj vad administrationen Trump kommer att innebära, men utgår från att TTIP är lagt på hyllan för överskådlig framtid, och att relationer med EU knappt finns över huvud taget på presidentens agenda.

Och till denna osäkerhet läggs då de kommande valen i Nederländerna, Frankrike och Tyskland. Det är nog först en bit in på hösten som det börjar att klarna igen i olika avseenden.

Däremot har det ju nu klarnat med Storbritannien så tillvida att dess regering vill ut ur både den inte marknaden och tullunionen.

Lite ironiskt är det att denna inre marknad ju inte minst lanserades av Margret Thatcher och den av henne utsedda kommissionären Lord Cockfield med målet att ha den förverkligad till 1992.

Det handlade om att rasera hinder för att göra Europa till en enhetlig marknad med de mycket betydande vinster som låg i detta. Den s k Cecchini-rapporten med sina uppskattningar av dessa vinster gav kraftfullt stöd till arbetet.

Och utan tvekan har den inre marknaden varit av stor betydelse.

Men denna vill man nu lämna, inte därför att man inte ser de ekonomiska fördelarna, utan därför att man vill begränsa EU-medborgares tillträde till den brittiska arbetsmarknaden och för att man inte kan acceptera EU-domstolen.

Egenartade prioriteringar, men så är det.

När britterna inkommer med sin utträdesansökan är EU redo att förhandla. Ett toppmöte med de 27 någon gång i början av april ser väl ut att komma att ge det formella startskottet, med målet att ara i hamn hösten 2018.

Men dessa förhandlingar handlar enbart om ”skilsmässan”. Den är förvisso inte okomplicerad, och potentialen för problem är betydande, men den betydligt både svårare och viktigare frågan om den framtida relationen återstår då.

I Bryssel vill man göra först skilsmässa och därefter den nya relationen, men det är alldeles uppenbart att man i London helst skulle vilja göra dessa parallellt.

Och min gissning är att det när man kommit en bra bit på väg i arbetet med skilsmässan också kommer att vara rimligt att också formellt börja tala om den nya relationen.

Enkelt blir det inte. Den brittiska strategin beskrivs som ”kak-strategin, d v s man strävar efter att både ha och äta kakan. Det kommer de resterande 27 staterna med all sannolikhet inte att tillåta.

Till det anmärkningsvärda i hela denna historia hör ju också hur regeringen i London knappt ens försöker skaffa sig vänner runt om i Europa.

Tvärt om.

När utrikesminister Boris Johnson i uppenbar lyhördhet för signaler från Trump Tower saboterar EU:s ansträngningar till en enig linje om en fredsprocess i Mellersta Östern är det ju uppenbart att känslorna blir rätt starka.

På fredag är så premiärminister Theresa May som första utländska ledare i Vita Huset, och det tillhör i och för sig vanligheterna att det är från Storbrirannien som det första besöket kommer.

Hon har att gå en besvärlig balansgång. Om det ser ut som om hon låter sig dras in i ett allmänt undergrävande av EU kommer reaktionerna knappast att låta vänta på sig.

Och i viktiga frågor som frihandel och relationerna med Ryssland är det inte svårt att se spänningar mellan deras olika positioner.

Så det blir intressant att se signalerna som kommer ut ur det det mötet.

Här i London blir har det efter möte och diskussion på eftermiddagen varit middag i kväll med Brexit i självklart fokus för diskussionerna.

Det var ett kvalificerat sällskap med bl a f d ministrar från både Labour och Conservative som haft centralt ansvar för dessa frågor, men som vanligt med middagar som dessa i London så dominerades det hela av det ofullbordade sorgearbete över det historiska misslyckandet med att ge landet en plats och en roll i Europa.

Men det är dessvärre som det är – det historiska misslyckandet är ett faktum – och nu gäller det hur man på ett eller annat sätt skall försöka att stappla sig in i en ny framtid.

Det kommer förvisso att ta sin tid. Först skilsmässan från EU till våren 2019. Sedan ett nya avtalet med EU – lägg till ett par år. Och sedan den verkliga nya rollen.

Vi talar nog om ett decennium eller så.

Och på vägen blir det nog också för mig åtskilliga fler både besök och middagar.

I morgon förmiddag bär det så hemåt med Uppsala och ärkebiskopsgården där som första anhalt för ett pod-samtal med ärkebiskop Antje Jackelén.

Och sedan till Stockholm för ny middag med åter Europa-frågorna i centrum.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: