Ingen Castro längre – och tillbaka till London.

STOCKHOLM: En helg med traditionella första advent hemma i Stockholm, och snön föll också allt ymnigare ned över staden och bidrig till stämningen.

Och i USA har det varit Thanksgiving-helg, med ty följande begränsning av nyheter om förberedelserna för den nya administrationen.

Det enda som hörts av Donald Trump är ett tämligen skarpt formulerat uttalande med anledning av Fidel Castros bortgång, och det är veterligen första gången som han talat tydligt om skillnaden mellan demokrati och diktatur.

I den trumpska världsbilden brukar ju den distinktionen normalt tillmätas mer underordnad betydelse, men nu befann sig Trump därtill i ett Florida som ju i icke obetydlig grad formats av flyktingströmmarna från Castros kommunistiska diktatur.

Att Fidel Castro var en betydelsefull person i framförallt i det förra seklet är det ingen tvekan om.

Men hans gärning var i hög grad diskutabel. Han kastade förvisso en korrumperad och auktoritär regim över ända med revolutionen 1959, men det som sedan följde var ju decennier av repressiv kommunistisk diktatur med inte minst stora flyktingströmmar som resultat.

På sina håll sägs nu med beundrande stämma att han dock inspirerade människor. Jo, men det gjorde såväl Hitler som Stalin också, och frågan är ju vilka idéer och värderingar som han inspirerade.

Och demokratins och frihetens idéer var det förvisso inte.

I kommentarer poängteras att Castro under sin tid upplevt inte mindre än 11 amerikanska presidenter, men någon gjorde det träffsäkra påpekandet att detta ju har ett visst samband med att USA har demokratiska val medan Cuba har ett enpartivälde.

Om Cubas utveckling kunde blivit annorlunda utan en tämligen konfrontatorisk amerikansk politik är omöjligt att veta, men de långvariga sanktionerna har med all sannolikhet varit kontraproduktiva.

Sverige gjorde under de år som jag var utrikesminister vad vi kunde göra för att stödja demokratins krafter och möjligheter på Cuba. Lätt var det inte, och detaljer är det inte möjligt att tala om.

Och jag minns skarpa meningsutbyten jag hade i FN:s råd för mänskliga rättigheter med Cubas officiella företrädare.

Sedan dess har under nuvarande regering de politiska förbindelserna blivit helt annorlunda, och någon kritik mot landets brist på mänskligs fri- och rättigheter finns inte längre i våra anförande i FN-rådet.

Kanske finns det nu en förhoppning om ett gradvis öppnare politiskt klimat, och öppningen i den amerikanska politiken kan möjligen bidra till detta. Men det är dessvärre lika sannolikt att det kommunistiska partiet drar åt tyglarna i ett försök att hantera situationen.

Den ekonomiska situationen är miserabel.

De sovjetiska bidragen upphörde ju för länge sedan, och nu betyder billig olja från ett Venezuela som snabbt närmare sig avgrundens och sammanbrottets rand mycket för den kubanska ekonomin.

Så värst länge till kan detta inte pågå. Förändring, på ett eller annat sätt, måste komma.

På betydligt nämnare håll har det i dag kommit besked om att den smala minoritetsregeringen i Köpenhamn breddats med ytterligare två borgerliga partiet, vilket avsevärt ökar dess förutsättningar för att kunna sitta kvar.

Och det förbättrar förutsättningarna såväl för nödvändiga ekonomiska reformer som för ett lyft i satsningarna på det danska försvaret.

Ett sådant utlovas också i den politiska överenskommelse som publicerats på eftermiddagen i dag. Och det är självfallet bra även från svensk utgångspunkt.

På lite längre håll får vi senare i kväll besked om vem som blir den ledande borgerlige kandidaten i vårens franska presidentval.

Att pekar just på Francois Fillon som ekonomiskt har ett tydligt program, är hyggligt stabil vad gäller Europa men är ute på mycket tveksamma marker när det gäller inställningen till Vladimir Putin.

Vi får se hur detta kommer att utvecklas.

Efter dagarna här i Stockholm bär det för min del i morgon åter tillbaka till London. Detbär tredje besöket på tre veckor i den brittiska huvudstaden för mig.

Nu är det styrelsemöte i European Council on Foreign Relations under måndagen och tisdagen, och en del arrangemang och diskussioner i anslutning till detta.

Det blir två middagar med diskussioner om Europas väg framöver – och självfallet i det sammanhanget Storbritanniens väg.

Och i mitten på veckan skall jag åter vara tillbaka här.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: