Efter dagar i Mellersta Östern.

LONDON: Åter till London efter dagarna i Abu Dhabi och diskussioner där om olika utmaningar i den vidare region som är centrerad kring Förenade Arabemiraten.

Och som vanligt var det en intressant grupp som samlades.

En serie av nuvarande och f d utrikesministrar – EU:s Federica Mogherini bland dem detta år. Tänkare och analytiker från när och fjärran.

Och bland deltagarna från USA också en och annan som i media – på med all sannolikhet felaktiga grunder – figurerat som möjliga namn i den kommande Trump-administrationen.

Alldeles självklart var det frågan om hur denna skulle komma att se ut och agera som dominerade så gott som varje diskussion dessa dagar. Ingenting annat förmådde tillnärmelsevis på samma sätt fånga uppmärksamheten.

Men det fick inskränka sig till spekulationer – några möjligen något mer initierade än andra.

Den amerikanska deltagarkretsen såg i vissa avseenden Trump som närmare Obama än Clinton. Det gällde försiktigheten med att använda den amerikanska makten för olika interventioner.

Men samtidigt sannolikt mer bestämd i de situationer då detta trots allt ändå bedöms som nödvändigt.

Deltagarkretsen från regionen var naturligt frågande och skeptisk, men samtidigt lyste nu tydligt genom den distans man känt och känner till Obama-administrationen.

Åtskillig tid ägnades naturligt nog åt hur den amerikanska politiken gentemot Iran skulle komma att utvecklas.

Det nukleära avtalet har varit påtagligt kontroversiellt i regionen, men nu var man tydlig med att man inte ville att det skulle rivas upp.

Och europeiskt håll gjordes klart att det nukleära avtalet med Iran är ett internationellt avtal försökt i FN:s säkerhetsråd, och att några ändringar i detta inte är aktuella.

De flesta på amerikansk sida ansåg det osannolikt att Trump skulle försöka att riva upp avtalet.

När han i dagarna fått en föredragning om dess innehåll hade han varit förvånad, i positiv bemärkelse, på åtskilliga punkter.

Det sannolika är väl att USA, inte minst kongressen med de stämningar som finns där, kommer att besluta om olika nya sanktioner mot Iran som ligger i gråzonen till vad som kommit överens i det nukleära avtalet.

Men dessa sanktioner kommer att vara uteslutande amerikanska.

För EU blir uppgiften i stället att hålla kontakterna öppna med Iran och försöka att på olika sätt utveckla förbindelserna. I det nya stämningsläget i Washington blir det en än viktigare uppgift.

Från regionens sida talades det i våra mycket om vad man ser som Irans destruktiva agerande i dess olika delar, och efterlystes en mer robust inte minst amerikansk politik för att motverka detta.

Men, som jag erinrar mig från mitt besök i Teheran för en tid sedan, detta handlar ju i dessa dagar allra främst om Syrien, och här ser vi ju i dessa dagar konturerna av en betydande strategisk förändring.

Vad man kan höra från Trump Tower, Kreml och Teheran i denna fråga är ju nu tämligen likartat. Det handlar om att enas om att bekämpa terrorism och Daesh.

Om politisk förändring i Damaskus, eller om att ersätta president Assad, talas det i dessa dagar knappast alls.

Hur detta kommer att utvecklas återstår att se. Men här ser vi med all sannolikhet en betydande förändring i den amerikanska politiken.

En detaljerad genomgång av de pågående operationer i konfliktzonerna i Syrien och Irak handlade uteslutande och enbart om insatser mot Daesh.

Aleppo fanns med på kartan som visades, men om den enorma också humanitära tragedi som utspelas där talades det knappast alls.

Bedömningen förefaller vara att operationen att återta Mosul kommer att vara avslutad väl före skiftet i Washington den 20 januari och att man tills dess också kommer att ha trängt fram till och börjat inringa Raqqa.

Men för all komplexiteten i den förra operationen är de politiska utmaningarna i den senare än mer tydliga.

Hur situationen i Aleppo kommer att utvecklas tills dess kan man bara spekulera kring, men beskedet från de som visste var att oppositionen i belägrade östra Aleppo, och befolkningen där, inte ansåg att det fanns tillräckliga garantier för dem för att lämna frivilligt.

Och därmed är det sannolikt att Damaskus och Kreml kommer att intensifiera sina bombningar. Med allt vad detta innebär.

Att Daesh nu förr eller senare kommer att förlora kontrollen över det territorium som man utropat till sitt nya kalifat var en allmän bedömning.

Vad som kommer därefter är i bästa fall en lugnare period, med vad som händer efter denna blir i hög grad beroende av olika politiska steg och utvecklingar under denna period.

Men det var väl egentligen ingen som trodde att slutet på Daesh kalifat kommer att innebära slutet på den jihadistiska utmaningen.

Det var snarare en fråga om hur det femte skedet i dess utveckling kan komma att gestalta sig.

Nästa år är det 100 år också sedan den Balfour-deklaration som ledde till upprättandet av staten Israel och den konflikt mellan denna och palestinierna som varat sedan dess.

När Obama-administrationen tillträdde för snart åtta år sedan fanns det höga förhoppningar om en genuin fredsprocess, men i dag är det pessimismen som dominerar.

Varje sig i Tel Aviv eller Ramallah finns i dag verkliga förutsättningar för en dialog – den israeliska regeringen är helt låst och president Abbas är alldeles för svag – och vad som kommer att hända i Washington är skrivet i stjärnorna.

Donald Trump har visserligen sagt att han som ”dealmaker” ser detta som en avgörande utmaning, men vad detta innebär återstår att se.

Först måste han i alla fall bryta sitt löfte om att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem.

Ser man på utvecklingen i regionen i ett längre perspektiv handlar det, enligt min mening, inte minst om förutsättningarna för politiska och ekonomiska reformer i de tre viktiga länderna Egypten, Saudiarabien och Iran.

Vänner från det första landet var påtagligt återhållsamma om förutsättningarna för genuina reformer, men nödvändigheten tvingar nu i alla fall fram vissa sådana.

Saudiarabien brottas med enorma underskott, men planen Vision 2030 är ett löfte om radikal förändring, och det ligger mycket påtagligt i vårt intresse att det lyckas.

Och i Iran handlar det i hög utsträckning om presidentvalet i maj och om förhoppningarna om en fortsatt öppning med inte minst Europa.

För mig blir det nu här i London i morgon en dag dominerad av de globala internet-frågorna.

På ansedda Chatham House har vi en presentation av och diskussion kring rapporten från den globala kommission som jag lett.

Och på tisdag morgon fortsätter jag sedan till Genève i exakt samma ärende, om än självfallet med en annan publik.

På onsdag någon gång är jag så hemma i Stockholm igen, och kommer så att förbli under resten av veckan.

Torsdagen är det toppmöte i Bryssel mellan EU och Ukraina – tre år efter Maidan tog sin början.

Och samma dag skall Europaparlamentet kasta sig över relationerna till Turkiet.

När vi kommit så långt vet vi dessutom rimligen lite mer om hur i alla fall personuppsättningen i den nya amerikanska administrationen kommer att se ut.

3 kommentarer till Efter dagar i Mellersta Östern.

  1. torbjornpersson skriver:

    Fantastiskt att en ex statsminister och fd utrikesminister delar med sig av sina möten och intryck på det sätt han gör i livet efter att ha lämnat lagunen vid sidan av världshaven för att möta än större internationella utmaningar på de stora oceanerna, och där göra avtryck. Att orka fortsätta vara nyfiken och söka utveckla en moralisk mångkulturell civilisation vidare är en stor bedrift.

  2. slaszlos skriver:

    Krig är resultatet av misslyckad diplomati förhandlingar. Att skapa fred och säkerhet var som helst är i världen en av de stora utmaningarna för vilken makt som helst. Syrien-kriget och Mellanöstern konflikten i princip efter fjolårets bedömning redan började den 3:e världskriget . Detta ytterligare fördjupats av embargon mot Iran är släppt av nuvarande USA administrationen med fortsatt sitt nukleära program vilket tillverkningen av atombomben inte är uteslutet…Hur Trump – administrationen med sina allierade skall lösa konflikten och vilka ingrepp skall göra utan tvekan höjer spänningarna överallt…När alla pusselbitar är på plats vi kan vakna i en ny världs skapandet efter 100 års agoni i mänsklighetens historia.

  3. The key to the descalation dialogue is: ask the other side to propose a descalatory move and then reciprocate by asking for a corresponding move to come about and so on Taking turns Inviting proposals from each other etc.

    Propose a move for peace …

%d bloggare gillar detta: