Brexit, ICG och ECFR i London.

15 oktober 2016

LONDON: På Heathrow väntar jag nu på planet som för nog tillbaka till Stockholm efter dessa dagar i Bodrum, Istanbul, Seoul och nu senast här.

När jag anlände hit för en middag torsdag kväll hade jag sagt att vi borde försöka undvika att middagen helt dominerades av diskussion om Brexit.

Inte för att frågan inte är viktig, men för att det finns en del annat som händer i världen och kräver viss uppmärksamhet.

Det misslyckades.

Här handlar det mesta nu om Brexit och om regeringens olika mer eller mindre mystifierande signaler om den kommande politiken.

Var det hela kommer att landa återstår att se.

I parlamentet i torsdags sade utrikesminister Boris Johnson att man skulle kunna komma att få ett handlsavtal med EU som t o m var bättre än vad ett medlemskap innebär.

För en man som gjort skapande av myter till en personlig specialitet var det kanske inte förvånande. Men med sanningen har det självfallet ingenting att göra.

Och i dagens tidning ser jag att premiärminister Theresa May lovat bilindustrin att deras villkor för handel och samarbete med EU-länderna på intet sätt kommer att förändras.

Jaha. Det reptricket återstår att se.

Mer oroande än detta – verkligheten kommer att bli vad den blir – är en viss underton i regeringsbildning politik som speglar en ny nationalism.

Medan det fanns de som ville lämna EU som ville ha ett öppnare och mer globalt inriktat Storbritannien handlar det här i stället om ett mer slutet och mindre globalt land.

Och det skulle i så fall innebära att den redan stora förlusten skulle riskera att bli än större.

Men mitt besök här i London handlade nu inte om detta.

Ärendet var styrelsemöte i International Crisis Group, och när jag ändå var här lite planering med European Council on Foreign Relations.

Med ECFR handlade det bl a om frågan var vårt huvudkontor framöver skall ligga. Nu finns det här i London, men rimligt är att vi måste flytta det till någon stad inom EU.

Vid vårt styrelsesammanträde i november bör vi fatta beslut i den frågan. Inte enkelt – men dessvärre nödvändigt.

När vi inledde vårt ICG-möte gav Jean-Marie Guéhenno en dyster överblick över de olika utmaningar vi står inför.

Han talade om en kaskad av kriser, och om hur regeringar och andra stater nu är så öveväldigade av att hantera dagens kriser att man inte klarar av att försöka förhindra morgondagens.

Och så är det dessvärre.

Just nu domineras bilden av Aleppo – om några veckor kan det handla om Mosul. Och när det rapporteras att flyktingar nu söker sig till Somalia, från sammanbrottet i Yemen, får man en dramatisk illustration till det som pågår.

I denna situation tror jag att det arbete som ICG utför kommer att bli ännu mycket viktigare.

Den middag som jag ledde i går kväll fokuserade på utvecklingen i Ryssland och dess närområde. Andra middagar handlade om Syrien, om flyktingsituatione och om olika afrikanska utmaningar.

Själv måste jag nu återvända hem, men ICG-styrelsen fortsätter under dagen och kvällen med diskussioner om de olika utmaningar vi står inför.

För min del blir det nu – och det kan behövas – några dagar hemma i Stockholm.


Inspirerande dygn här i Korea.

12 oktober 2016

SEOUL: Det är tredje året i rad som jag kommer hit till World Knowledge Forum, och det är alltid en lika inspirerande upplevelse.

Själv har jag i dag deltagit i diskussioner om vad Brexit betyder för Europa och i världen, och i morgon leder jag en diskussion om framtiden för internet i olika avseenden.

Och inemellan har jag försökt att lyssna på diskussioner om DNA-saxar, drönare, artificiell intelligens, Blockchain och mycket annat som intresserad de som vill nosa på framtiden tillsammans med en del av världens ledande tänkare och tyckare.

Men sedan har åtskilliga samtal med koreanska och amerikanska vänner handlat om utvecklingen i regionen i stort.

Korea är en i många avseende imponerande nation.

Efter kriget 1953 låg landet bokstavligen i ruiner.

Och bortglömt är att det intill dess, och faktiskt ett bra tag därefter också, var landets norra delar som var de relativt sett rikaste.

Så är det, försiktigt uttryckt, inte längre.

Den mest konservativa beräkning jag sett är att den sydkoreanska fria och öppna ekonomin i dag är mer än 40 (!) gånger större än den slutna nordkoreanska socialistiska planekonomin.

I detta ligger en lärdom som är viktig också för andra delar av världen.

Det finns en ambition och drivkraft i det sydkoreanska samhället som imponerar. Till del drivs det förvisso av konkurrensen med större och rikare Japan liksom med ännu mycket större men ännu per capita inte lika rika Kina.

Och framgångarna är betydande – vilket förtjänar påpekas i dessa dagar när nyhetsflödet även här domineras av Samsungs bakslag med sin senaste smartphone.

Det var ett år sedan jag var här senast. Och sedan dess har regimen i Pyongyang sprängt två kärnladdningar och påtagligt ökat tempot också i sina program för att ta fram ballistiska robotar med längre räckvidd.

Att detta oroar säger sig självt, och jag är övertygad om att utmaningarna här på den delade koreanska halvön kommer att bli allt svårare och allt viktigare inte minst för den person som den 20 januari stiger in i Vita Huset.

Målet för de internationella ansträngningarna – diplomati och sanktioner i varierande kombinationee – har varit att få Pyongyang att montera ner sitt nukleära program i dess helhet.

Ibland har det skett framsteg, men just nu är vi tveklöst i ett skede som domineras av bakslagen.

En konsekvens av det som skett är att Washington och Seoul gemensamt beslutat att ett batteri med amerikanska antimissilrobotar THAAD skall stationeras i Sydkorea.

Ytligt sett handlar det om att skaffa ett visst försvar mot utpressning genom misilhot från nordkoreansk sida.

Djupare handlare om att i och med detta förhindra att Sydkorea i ljuset av utvecklingen ser sig tvunget att utveckla egna kärnvapen.

Men åtgärden skapar i sin tur nya kontroverser. Delvis internt här i Sydkorea, men framförallt regionalt i den viktiga relationen till Kina.

Själva robotsystemet har alltför begränsad räckvidd – ca 200 km – för att vara något verkligt bekymmer för Kina och deras robotsystem. Deras muller är i dessa avseenden knappast seriöst.

Men den mycket avancerade radar som i och med detta kommer hit har en kapacitet som leder till kinesisk oro.

Jag skulle tro att de fruktar att data från denna kan länkas samman med mer avancerade robotsystem i regionen – antingen i Japan eller på amerikanska eller japanska örlogsfartyg. Och det är förvisso möjligt.

Jag kan väl se argumenten för att placera ett THAAD-batteri här – på ett eller annat sätt måste konsekvenserna av utvecklingen norr om den 38:e breddgraden hanteras.

Men det ställer stora krav på djupet i dialogen mellan USA och Kina i avgörande strategiska frågor. Det är viktigt att kinesiska beslutsfattare korrekt förstår det man här gör, och att utvecklingen inte leder till att dialogen mellan Washington och Peking om Nordkorea inte förstörs.

Jag tillhör dem som tror att det förr eller senare kommer att inträffa någonting i Pyongyang – regimer av detta slag varar aldrig för evigt, och mönstret i fall som detta blir sällan alldeles harmoniskt.

Och då gäller detta att det finns förtroliga och förtroendefulla kanaler mellan de ledande aktörerna för att förhindra att utvecklingen spårar ur.

Här i Korea står USA:s åttonde armé – den mest signifikanta styrka som USA har någonstans i världen utanför sitt eget territorium. Och Kina är inte långt borta. De bägge arméerna har mötts förr.

Om allt detta kommer vi med all säkerhet att få höra mer under kommande år.

Utvecklingen alldeles norr härifrån – hotellet där jag bor ligger inom räckvidden för nordkoreanskt artilleri – går mot ny en situationen där Pyongyang skaffar sig en faktisk relevant kärnvapenkapacitet med allt vad detta kan komma att innebära.

Dramatik förefaller sannolik. Och detta i en komplicerad och delvis farlig region.

Det blir en halv dag här i morgon innan det är dags att återvända till Europa.

I morgon kväll väntar middag med vänner i London och fredag morgon väntar frukost med redaktionen på Financial Times och ledningen för International Crisis Group.


Upptrappad konfrontation.

09 oktober 2016

BODRUM: Sedan ett antal år tillbaka arrangerar ett par välkända tankesmejor en konferens här nere i Turkiets sydvästra hörn vid denna tidpunkt, och i år var agendan mer laddad än vanligt.

Relationerna mellan EU och Turkiet, arbetet med att motarbeta radikalisering och bekämpa extremism, vägen framåt för Storbritannien och EU, slutförhandlingarna om en möjliggör fredsuppgörelse på Cypern och den globala energisituationen tillhörde de ämnen som har hållit oss sysselsatta dessa dagar.

Men också, och alldeles självklart, utvecklingen i Turkiet självt i olika avseenden, samt lika självklart den alltmer komplicerade situationen i närbelägna Mellersta Östern.

Och vädret har inte gjort oss besvikna heller. Vi närmar oss mitten av oktober, men här nere är det närmast svensk sommar som råder.

Men i morgon lämnar jag Bodrum, först för en arbetsmiddag med olika analytiker i Istanbul och sedan för att under natten ta ett flygplan till Seoul borta i Korea.

Det är främst de olika analytikerna på International Crisis Groups kontor i Istanbul som jag träffar för att diskutera de olika områden som de med perspektiv härifrån arbetar med.

Och det passar väl eftersom jag i slutet av veckan har styrelsemöte i London med just ICG.

Dessemellan är jag dock på alltid intressanta World Knowledge Forum i Seoul i Korea.

Diskussionerna där brukar spänna över breda fält – för min del handlar det inte minst om den globala cyberutvecklingen – men det har dessutom sitt värde att få förnyad närkontakt med situationen i nordöstra Asien och på den koreanska halvön.

Jag tillhör dem som ser med visst allvar på de utmaningar för fred och säkerhet som kan komma härifrån under de närmaste åren.

På resande fot får jag så fortsätta att följa med
dramatiken i den amerikanska valrörelsen.

Efter de av hans olika kommentarer som nu kommer fram borde rimligen Donald Trumps möjligheter att ta steget in i Vita Huset försvinna helt.

Att såväl John McCain som – i mycket skarpa ordalag – Condolezza Rice nu tagit avstånd från honom borde rimligtvis väga tungt. Det finns numera ingen enda tidigare tyngre republikansk kandidat som stödet honom.

Men valrörelse är en valrörelse, och osvuret är nog fortfarande bäst.

Viss oro finns det anledning att känna för den påtagliga försämringen av klimatet mellan USA och Ryssland.

Sammanbrottet gäller först och främst Syrien, där Ryssland i går lade in sitt veto i FN:s säkerhetsråd, men sprider sig nu på ett oroväckande sätt också till andra områden.

Formuleringarna i uttalanden i avslutning till att Moskva sade upp ett avtal om hjälp med att förstöra gammalt plutonium var av den arten att det var uppenbart att man medvetet sökte konfrontation.

Och detta i förening med en påtaglig labil situation i ett Syrien med såväl amerikanska som ryska stridskrafter är tveklöst oroväckande.


Hem efter dagar av diskussioner i Teheran.

05 oktober 2016

TEHERAN: Alldeles strax lyfter vi från från den iranska huvudstaden efter intensiva dagar av samtal här.

Dock har det hunnits med lite av landets kultur och stadens karaktär också. Och för att förstå också ett lands politik är det alltid viktigt.

Det iranska historiska muséet må i sin gestaltning inte motsvara modernare muséer hos oss, men det kompenseras mer än väl av den historia man kan visa upp.

Den gamla huvudstaden Susa kan t ex visa upp en historia på 7.000 år.

Och det persiska imperiet har under perioder sträckt sig över vida delar av denna del av världen – från Balkan till Indien, och lång in i dagens Centralasien.

Dess kulturella spår är än i dag inte svåra att känna igen i stora delar av detta område.

Men dagens Iran är en produkt först och främst av den islamska revolutionen 1979.

Detta ord används numera flitigt, men det är ingen tvekan om att denna revolution var en genuin sådan i samma kategori som i Frankrike 1789 och Ryssland 1917.

Det var inte givet att utvecklingen efter det att Shahen tvingats lämna landet under trycket av de folkliga protesterna skulle bli just denna. Men som så ofta gick denna revolution genom olika faser och slutade med maktövertagandet av den målmedveten islamsk grupperingar med ett omfattande program för genuin samhällsomvandling.

Mycket har hänt sedan dess.

Det talas fortfarande om revolutionen, och det komplicerade politiska system den upprättade har nu börjar att finna former som måhända kommer att möjliggöra en successiv öppning och modernisering.

Det måste vara vår förhoppning – och är också den mer eller mindre tydligt uttalade förhoppningen hos dem man möter vid ett besök i Iran.

På vägen ut till flygplatsen besökta vi det enorma och imponerande vackra moskékomplex som också hyser ayatollah Komeinis grav. Än är det inte i alla delar färdigbyggt.

Och det lika väl som välståndet i Teherans norra delar tillhör realiteten i detta samhälle.

Att det finns förväntningar på modernisering och utveckling är alldeles uppenbart. På sitt eget sätt är detta ju denna regions kanske mest sekulära samhälle.

Konspirationsteorier mot USA och västvärlden finns förvisso, men mindre än på många andra håll. Politisk diskuteras flitigt och intensivt.

En välutbildad generation postrevulutionär generation håller nu på att lämna högskolor och universitet, men möter en arbetslöshet som för dem är tre gånger högre än för de flesta andra.

Sedan sanktionerna lyftes i januari är förväntningarna höga. Och det finns en viss besvikelse över att inte mer händer snabbare.

För president Rouhani och utrikesminister Zarif finns det ett behov av att visa mer motsträviga krafter att deras politik för att öppna upp för samarbete med västvärlden också lönar sig.

Och i våra samtal har jag betonat att det kommer den att göra, men att det tar tid, och att det också handlar om landets egna reformer för att bli mer konkurrenskraftigt i den globala ekonomi.

Nu stundar presidentval i maj. Återval av president Rouhani förefaller överväldigande sannolikt, men osvuret är bäst, och det politiska klimatet har blivit hårdare och mera slutet inför den kraftmätning som ett val också här alltid innebär.

Samtalen har avlöst varandra, och här är inte platsen att gå in på dem alla.

Vi började i måndags förmiddag med utrikesminister Javal Zarif, fortsatte i går med vice presidenten och f d utrikesminister Ali Akbar i Salieh, nu också chef för Irans atommyndighet, och hade vårt avslutande möte i dag med den Högste Ledarens utrikespolitiske rådgivare, också han f d utrikesminister, Ali Akbar Velayati.

Och till detta kom en rad olika institut och tankesmedjor mer eller mindre tydligt inkopplade i det iranska utrikes- och säkerhetspolitiska maskineriet. Plus framför allt europeiska diplomatiska företrädare.

Så vi har nog fått en ganska bra bild, också med nyanser, av hur man tycker och tänker i olika frågor vad gäller framför allt situationen i regionen.

Att mycket handlat om situationen i Syrien, och enkannerligen runt Aleppo, säger sig självt.

Och de intryck vi fått i olika frågor för vi nu, på det sätt vi brukar, vidare.

Nu bär det hemåt för min del.

Men efter en dag i Stockholm bär det av igen, och då med Bodrum i Turkiets sydvästra hörn som omedelbar destination.


Tillbaka i Teheran.

02 oktober 2016

TEHERAN: Så har jag då landat i den iranska huvudstaden och efter mer än två timmars köer i 10-miljonersstadens trafik också tagit mig fram till hotellet.

Och här i Teheran kommer jag att förbli till i mitten av den kommande veckan.

Vi är en liten grupp från ECFR som på inbjudan av olika iranska tankesmedjor för en fortsatt dialog inte minst om olika regionala utmaningar, men självfallet också om relationerna till EU.

Jag var ju, då som utrikesminister, här i februari 2014, och då som den andra europeiske utrikesministern efter det att relationerna långsamt hade börjat att luckras upp.

Före dess hade ju under lång tid en officiell resa till Iran varit otänkbar. Också då var det en och annan som höjde på ögonbrynen.

Och om den resan skrev jag åtskilligt – både här och på olika ställen i media.

Sedan dess har mycket hänt.

Principöverenskommelsen i den nukleära frågan har förvandlats till det konkreta avtalet Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA) som ju endoserats av FN:s säkerhetsråd och passerat oppositionen såväl i USA:s som Irans respektive parlament.

Och därmed hävdes i januari i år också alla de sanktioner som var relaterade till den nukleära frågan. Iran är tillbaka på den internationella oljemarknaden med en produktion som successivt ökar.

Avtalet fungerar och respekteras, vilket internationella atomenergiorganet IAEA:s chef också officiellt konstaterade häromdagen.

Det är viktigt, men inte hela bilden.

Jag är säker på att vi i våra samtal här i Teheran kommer att möta kritik mot den alltför långsamma utvecklingen av de ekonomiska förbindelserna. Det finns en känsla av att intressen i USA håller tillbaka, och att detta skrämmer också europeiska intressen till återhållsamhet.

Och helt fel är dessa antaganden inte.

Å den andra sidan finns det i USA en opinion som säger att avtalet inte inneburit någon förändring alls i den iranska regeringens externa politik, med inte minst tydligt och viktigt stöd för Assad-regimens brutalitet i Syrien.

Och inte heller detta är fel, även om det bör påpekas att det nukleära avtalet handlade om just detta och inte någonting annat.

Till denna bild bör så läggas den allt mer komplicerade och spända relationen mellan Iran och Saudiarabien.

Anklagelserna är ömsesidiga, om än tydligare från Ryiadh än från Teheran.

Dock hindrade detta inte att man i dagarna ingått en påtagligt överraskande överenskommelse inom OPEC-ramen ok oljeproduktion.

Alla andra OPEC-länder skall minska något för att försöka få upp priset – det låga priset börjar bli påtagligt kostsamt framför allt för Saudiarabien – medan man tillåter Iran att öka.

Spänningen mellan dessa länder har många olika grunder och dimensioner.

I Gulf-staterna finns en rädsla för att ett mer normaliserat Iran kommer att utvecklats till ett starkare samhälle som också politiskt kan konkurrera med dem om att vara en internationell partner. Icke minst gäller detta i relationen till USA.

Men sedan handlar det just nu mycket om regional makt.

Vem kommer att styra i Damaskus under kommande år? Och hur kommer Baghdad att utvecklas? Det är frågor som uppfattas som gränsande till existentiella i bägge huvudstäderna.

Från Ryiadhs perspektiv skall definitivt också läggas till vem som får makten i Saana – Yemens huvudstad.

Och från Teherans perspektiv saknar förvisso inte maktbalansen i Beirut betydelse.

Och så skall man i detta sammanhang inte bortse från en historisk spänning mellan arabiskt och persiskt, liksom självfallet mellan islams två dominerande grenar.

Om detta blir det säkert spännande diskussioner de närmaste dagarna.

Och de kommer att föras mot bakgrund av också den inrikespolitiska utvecklingen här.

I maj nästa år är det dags för presidentval, och president Rouhani syftar alldeles uppenbart på att bli återvald i akt och mening att kunna fortsätta sin försiktiga reformkurs.

Den fick också ett mycket påtagligt stöd i parlamentsvalen i februari.

Men mer konservativa krafter stävar efter att bromsa reformer, öppenhet och samarbete med omvärlden. De är rädda för att den islamska revolutionen från 1979 skall urvattnas och successivt falna bort.

De vill att den islamska republiken skall vara primärt islamsk – andra vill att den primärt skall vara just en republik.

Den delvis öppna och delvis dolda maktkampen gör politiken här lite svårare att förutse än normalt. Plötsliga arresteringar. Plötsliga frisläppanden. Det är svårt att tränga igenom vad som sker bakom kulisserna.

Någon demokrati är Iran förvisso inte, och läget för mänskliga fri- och rättigheter förblir förvisso mycket bekymmersamt, men heller inte ett totalt slutet och stelt samhälle.

Och trots alla svårigheter börjar ekonomin nu att utvecklas.

Det talas om en tillväxt i år och nästa år kring närmare 5% – med tydliga reformer borde det officiella målet om 8% tillväxt inte vara omöjligt.

Det finns att ta igen efter dessa år.

1989 var den iranska ekonomin i nominella termer ungefär lika stor som den turkiska – i köpkraftstermer var den 50% större.

Nu är det omvänt – den iranska ekonomin är nominellt ca hälften av den turkiska och i köpkraftstermer ungefär lika stor.

Reformer och öppning i det ena fallet – isolering och sanktioner i det andra. Politik gör förvisso skillnad.

Men dock är det i dag världens 18:e största ekonomi, och betydelse mer diversifierad än vad de flesta har klart för sig.

Och det bör noteras att landet har en påtaglig både urbaniserad och välutbildad befolkning. Ca 60% bor i städer, och varje år utexamineras lika många ingenjörer som i USA.

Successivt utvecklas relationerna med omvärlden. Och inte minst med EU.

EU:s Federica Mogheini har varit här med en grupp av kommissionärer för att utveckla samarbetet. Franska Peugot ingick härom dagen ett stort avtal om att åter investera i landets omfattande bilindustri. Tysklands ekonomiminister är just här med en hundrahövdad näringslivsdelegation. Och jag ser att Finlands president Niinistö är på väg hit på officiellt besök inom kort.

Planet från Wien var överbokat, och flera västliga bolag har nu börjat att flyga till Teheran.

MeD USA är det dock en annan sak – där är den ömsesidiga känsligheten avsevärt mycket större.

Och inför respektive val är det än mer påtagligt.

För betydande krafter i respektive länder representerar det andra landet någonting som närmar sig den yttersta ondskan.

Men det gör kanske att Europa har en lite viktigare roll i ansträngningarna att steg för steg utveckla relationerna och försöka öppna upp Iran för omvärlden.

Det blir några intressanta dagar här.