Den nya handelskrisen i EU.

STOCKHOLM: Det vänsterstyrda vallonska delstatsparlamentets vägran att godkänna det handelsavtal med Canada som EU förhandlat fram har nu lett till en kris som till sina möjliga konsekvenser är mycket allvarlig.

Canada är ett i de flesta avseenden man kan tänka sig närstående land, och skulle det inte vara möjligt att ha ett handelsavtal med Canada inses det lätt att de flesta andra handelsavtal också får läggas på hyllan.

Och då handlar det om en kärnfunktion i EU-samarbetet. Tullunionen och den gemensamma handelspolitik är inget sent påfund, utan var ett grundläggande inslag redan i Romfördraget 1957.

Och sedan dess har den gemensamma handelspolitiken varit ett av EU:s påtagligt mest verkningsfulla instrument såväl när det gällt att främja handelsmakten EU:s egen ekonomiska utveckling som när det gällt att ge EU en viss tyngd i den globala dialogen i övrigt.

Hitintills har det varit så att handelsavtal förhandlats av kommissionen på basis av ett mandat som getts av medlemsländerna i ministerrådet, och därefter har det färdiga avtalet ratificerats av Europa-parlamentet. Så har det varit med det 50-tal mer eller mindre betydelsefulla handelsavtal som EU ingått, och som ju haft stor betydelse också för Sveriges exportindustri.

Men under trycket av tumult i vissa socialdemokratiska partier gick kommissionsordföranden Juncker i våras med på att man u skulle ratificera handelsavtal också i samtliga de nationella parlamenten. Plötsligt handlade det om en procedur i 29 olika parlamentariska församlingar.

Men i vissa länder kräver nationell ratificering också ratificering av delstater eller motsvarande, och här är Belgien det mest extrema exemplet med behov av beslut i fem olika parlamentariska församlingar med var och en av dem med faktisk veto-rätt över Belgiens politik.

Det var gjutet att detta förr eller senare skulle leda till problem.

Ett antal främst vänsterpartier runt om i EU har mer eller mindre kidnappats av mer eller mindre frihandelsfientliga grupperingar och strömningar, med socialdemokraterna i Sverige som ett notabelt undantag.

Längst verkar stollerierna ha gått i Österrike, men även annars solida tyska SPD har fått sig en släng av det hela, och det var tryck därifrån som fick Juncker att göra sin fatala historiska reträtt.

Och så kör då allt fast i Belgien och dess motsättning mellan Valloniet och Flandern.

Genom historien har dessa två regioner i det som 1830 blev Belgien utvecklats mycket olika. En gång var det till Flanders handelsplatser som Hansans och Venedigs rikedomar från respektive håll sökte sig, men sedan kom den dramatiska ekonomiska nedgången.

Då blev det så småningom vallonerna och deras kunskap om järnhantering som tog över. Det var ju kunskap därifrån som gjorde att vårt eget Bergslagen kunde utvecklas och Sverige under en tid bli en europeisk stormakt. Och när den industriella revolutionen kom var de vallonska stålverken i spjutspetsen för den nya rikedomen.

Men det var då det.

Sedan dess har den gamla kol- och stålindustrin gått dramatiskt tillbaka och regionen stagnerat. Och det samtidigt som Flandern skjutit ny fart och mycket påtagligt tagit över den ekonomiska ledningen i det hopklistrade landet.

Och nu är det vänsterdominerade Valloniet som med utnyttjande av regional makt som nationalistiska Flandern pressat fram vill stoppa ett handelsavtal som alla andra parlamentariska församlingar i såväl Belgien som det övriga EU sagt ja till.

Vad de har för synpunkter på avtalet är oklart. De vill inte vara alltför precisa på den punkten. Men det rör sig väl om en blandning av klassisk protektionism och mer nymornat motstånd mot varje form av globalisering.

Det är en i grunden orimlig situation som aldrig borde ha tillåtits uppstå. Kommissionen skulle aldrig ha kapitulerat på det sätt som man gjorde.

Oavsett om den kanadensiska knuten löses upp eller inte – inom timmar måste premiärminister Trudeau besluta om det finns anledning att sätta sig på ett plan till Bryssel för ett planerat undertecknande eller ej – ter sig ursikterna för andra handelsavtal nu dystra.

Indien? USA? Vietnam? Japan? Singapore?

Och det allvarliga med detta är ju att det spelar EU-motståndare tydligt i händerna.

Den starka gemensamma handelspolitiken, och EU:s arbete för fri handel över världen, är en av de viktigaste av de ekonomiska fördelar som medlemsskåpet ger medlemmarna. Om denna nu de facto försvinner – ja, vad händer då? Och vilka konsekvenser kommer detta på sikt att leda till?

Det vi nu ser är ju ytterligare ett tecken på den successiva ”orbanisering” – efter den nationalistiske ungerske premiärministern – av politiken i olika europeiska länder just nu, ibland åt höger, ibland åt vänster, men alltid bakåt.

Illa är det förvisso.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: