Ny Start för Sverige – ett kvarts sekel senare.

STOCKHOLM: Denna oktober är det faktiskt 25 år sedan den borgerliga fyrpartiregering där jag var statsminister tillträdde.

Det var en annorlunda, och inte alldeles enkel tid, och det kan finnas anledning att återvända till vad vår borgerliga regering åstadkom under dessa år i början av 1990-talet.

Och jag gör det här i allt väsentligt baserat på en text som Bengt Westerberg – då folkpartiledare och vice statsminister – publicerade ett decennium senare.

Sveriges läge var påtagligt besvärligt. Den ekonomiska politiken under senare delen av 1980-talet hade i väsentliga avseenden misslyckats. Regeringskrisen tidigt 1990 innebar ju ett offentligt haveri för den socialdemokratiska politiken.

Mot den bakgrunden hade Bengt Westerberg och jag hösten 1990 skisserat ett gemensamt program som syftade till att bryta stagnationen. Vi ville ge Sverige en ny start. Det gemensamma programmet – vars väsentliga drag såväl Kristdemokraterna som Centern kom att ansluta sig till – bidrog till att Sverige fick en ny regering.

Att regeringsskiftet genomfördes den 4 oktober 1991 var en tillfällighet. Men just den dagen hade kommit att bli symbolen för det starka motståndet mot de löntagarfonder som socialdemokratin genomdrev 1983. Förslaget att avskaffa löntagarfonderna blev också det första förslag som vi lade på riksdagens bord.

Hur viktigt var detta beslut? Löntagarfonderna lanserades på 1970-talet i syfte att socialisera svensk näringsliv. De flesta ledande socialdemokrater kom senare att hävda att de aldrig var särskilt tända på idén, men under de år debatten rasade sa de inte ett pip om det.

Ännu i slutet av 1980-talet levde tanken på socialiseringen inom LO och Ingvar Carlsson vägrade ta avstånd från förslagen. Att avskaffa löntagarfonderna var för oss en viktig markering mot socialdemokratiska socialiseringsplaner.

Men vårt regeringsprogram var inte ett program för att riva upp gamla beslut, utan för reformer på en lång rad områden. I vår regeringsförklaring angav vi fyra stora uppgifter.

Den första var att ”fullt ut föra Sverige in i det europeiska samarbetet genom förhandlingar om medlemskap i den Europeiska Gemenskapen”.

Efter hårt tryck från såväl våra partier som från verkligheten, och efter att under år försökt att bromsa processen, hade ju den socialdemokratiska regeringen sommaren 1991 lämnat in en svensk medlemsansökan.

Men det var bara startpunkten för ett omfattande förhandlingsarbete. Trots att många ansåg tidtabellen alltför optimistisk siktade vi in oss på att Sverige skulle vara medlem fr o m 1995.

Att föra Sverige från en utkants- till en kärnposition i Europa var en uppgift som dominerade mycket av regeringens arbete under dessa år. Och det var ett arbete som vi strävade efter att genomföra i så bred politisk enighet som möjligt.

När vi undertecknade avtalet med EU på midsommarafton 1994 hade vi på kort tid fört i hamn den viktigaste internationella förhandling som Sverige genomfört i modern tid.

Detta innebar också ett avsked från tidigare decenniers s k neutralitetspolitik. Vi förklarade att den etiketten i och med steget in i den Europeiska Unionen inte längre korrekt beskrev vår politik.

Och arbetet med att hjälpa de tre baltiska stater som nyss frigjort sig ur det sovjetiska sönderfallet blev också en krävande och viktig uppgift för vår regering.

Den andra uppgiften var, att ”bryta den ekonomiska stagnationen och att återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarenation med en stark och växande ekonomi”.

Sverige hade halkat efter under lång tid. Men höstens 1991 var den ekonomiska situationen akut och alarmerande. Sedan 1990 befann sig svensk ekonomi i en brant utförsbacke.

Vi förlorade cirka tusen jobb om dagen. Underskottet i statsbudgeten ökade lavinartat.

Vi hade i valrörelsen i starka ordalag varnat bl a för den tickande arbetslöshetsbomben. Ändå skulle det på två punkter visa sig att situationen var eller blev värre än vad vi hade anat.

Den första var bankkrisen. Den hade dolts för både allmänheten och oss. Insatserna för att rädda spararna och det finansiella systemet kom att bli mycket omfattande. Men de blev i allt väsentligt framgångsrika. Och de kom faktiskt att lägga en grund för att Sverige klarade sig relativt väl också genom finanskrisen 2008-2009.

Den andra var den allmänna europeiska kris som bröt ut efter den danska folkomröstningen om Maastricht-avtalet i juni 1992. Den slog hårt också mot Sverige.

När den svenska krisen blev akut hösten 1992 var det vår strävan att bevara kronans värde. Det hade sin bakgrund i närmare två decennier av misslyckad devalveringspolitik. Målet delades av socialdemokraterna vilket bidrog till ett par unika uppgörelser mellan regeringen och dem i september.

Men när det blåste upp till orkan på det europeiska havet visade sig den svenska farkosten fortfarande vara alltför bräcklig. I november 1992 tvingades vi ge upp försvaret för kronan. Flera länder hade då redan tvingats till samma sak, och andra följde efter.

Till detta kom nödvändigheten att snabbt stoppa ökningen av det statliga budgetunderskottet. Det fortsatte att öka under våra två första regeringsår.

Det var inte en konsekvens av politiska beslut om sänkta skatter eller ökade utgifter utan av den kraftiga nedgång som berodde på arvet från 1980-talet och på den internationella krisen.

Vi tog omedelbart itu med saneringen av statsfinanserna. Vårt första sparprogram kom bara månader efter regeringsskiftet. Totalt kom vi att lägga fram och fatta beslut om utgiftsminskningar på cirka 120 miljarder kr.

Trots att de flesta av våra åtgärder kritiserades hårt av socialdemokraterna kom dessa att acceptera det mesta efter regeringsskiftet 1994. Våra beslut och förslag utgjorde merparten av de nödvändiga utgiftsminskningar som under 1990-talet krävdes för att sanera statsfinanserna.

Men vårt arbete var främst inriktat på reformer för att varaktigt vända utvecklingen.

Det fattades under dessa år en lång serie av beslut om bl a avregleringar, inte minst på det viktiga telekomområdet, privatiseringar av statliga företag, tuffare konkurrenslagstiftning, förbättringar för särskilt mindre företag och storsatsningar på forskning och utbildning.

Den IT-kommission vi tillsatte var internationellt banbrytande. Andra viftade bort Internet – vi var övertygade om dess betydelse.

Från slutet av 1993 vände ekonomin uppåt. I efterhand kan vi konstatera att om så gott som alla kurvor pekade åt fel håll våren 1991, hade vi våren 1994 kommit i en situation där de i stället pekade rätt.

Jobben ökade, företagens framtidstro var rekordstor, tillväxten blev stark och budgetunderskottet minskade.

Den direkta krisen hade hävts, och en god grund för framtiden lagts. Men det återstod förvisso en lång väg.

Den tredje uppgiften i vårt regeringsprogram var att ”förbättra vår välfärd och sociala omsorg genom en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken”.

Inom socialdemokratin fanns sedan gammalt en ingrodd övertygelse om att valfrihet och konkurrens var obehövlig inom välfärdssektorn. De tyckte att medborgarna skulle nöja sig med att påverka välfärdssektorn genom att rösta och arbeta politiskt. Någon valfrihet behövdes inte.

Mot det synsättet stod vår linje som innebar, som Bengt Westerberg och jag skrev på DN Debatt hösten 1990, ”att med utgångspunkt i ett system med gemensam finansiering låta pengarna i stor utsträckning följa de val som den enskilde träffar. Därmed kombineras marknadens fördelar med det gemensamma ansvarets rättvisa.

Vår valfrihetsrevolution genomfördes på en rad områden. Först inom barnomsorgen, tydligt inom skolan genom friskolereformen, markant inom arbetsförmedling och successivt också inom sjukvården.

Studier har visat att den vanmakt många medborgare tidigare kände genom valfrihetsrevolutionen förbyttes i en känsla att på ett helt annat sätt kunna påverka välfärdstjänsterna.

Denna valfrihetsrevolution hade aldrig kommit till stånd utan regeringsskiftet. Socialdemokraternas motstånd på 1980-talet var monumentalt. Vi ville i motsats till dem uppmuntra enskilda alternativ som komplement till de offentliga.

I vårt Sverige var samhället större än staten.

Även om socialdemokraterna i viss mån har accepterat de framsteg som gjordes återfaller de än i dag ofta i sina gamla positioner. Och under senare år har ju detta blivit än mer uppenbart, och vänsterpartiet allt tydligare kommit att diktera också socialdemokraternas politik.

Den största välfärdsreformen vid sidan om valfrihetsrevolutionen genomförde vi på handikappområdet. Det kändes tillfredsställande att mitt i den akuta krisen kunna förbättra situationen för de svårast funktionshindrade.

Den fjärde uppgiften handlade om att ge miljöpolitiken en starkare ställning i den samlade politiken. I dag kan detta upplevas som självklart, men då var det inte alltid så.

Det preliminära projektet till en fast förbindelse över Öresund hade t ex tagits fram utan ordentlig miljöprövning. Den blev vår uppgift. Efter segdragna förhandlingar i regeringen kunde ett beslut fattas om en fast förbindelse som skulle uppfylla högt ställda krav för skyddet av bl a Östersjöns marina miljö.

Och år 2000 kunde den fasta förbindelsen mellan Malmö och Köpenhamn invigas och öppnas.

1990-talets första hälft präglades ofta av stark ideologisk konfrontation. Men trots de politiska spänningarna strävade vi efter att uppnå bred enighet om viktiga nationella reformer.

Europaförhandlingarna har nämnts. Vi fick också beslut om längre mandatperioder till riksdagen, ett förstärkt grundlagsskydd för medborgerliga fri- och rättigheter och grunden för ett nytt och bättre budgetsystem.

Av stor betydelse för Sveriges framtid var överenskommelsen om ett nytt pensionssystem. Utredningar hade pågått länge, men socialdemokraterna var fast i det gamla ATP-systemet. Därför blev regeringsskiftet avgörande för att en reform skulle komma till stånd. När vi lämnade regeringen hade de principiellt viktiga besluten fattats i bred enighet.

I dag ses den svenska pensionsreformen internationellt som banbrytande.

Liksom alla andra underskattade vi inledningsvis djupet i den ekonomiska kris vi då höll på att störta ner i, och till detta kom den dramatiska europeiska turbulensen och dess effekter.

Men trots denna kom fyrpartiregeringen att genomföra ett omfattande reform- och saneringsprogram, och även om en del av detta revs upp när socialdemokraterna återkom hösten 1994 låg viktiga delar kvar och kom att bidra till den goda period som svensk ekonomi i allt väsentligt fick därefter.

På en lång rad områden fattade vi under regeringsåren 1991-1994 beslut som innebar ett tydligt uppbrott från en tidigare politik, och vi inledde och beredde vägen för förändringar som kommit att spela en central roll i det gångna kvartsseklets politik och samhällsdebatt.

Ett kvarts sekel har gått – men detta finns det anledning att komma ihåg.

3 kommentarer till Ny Start för Sverige – ett kvarts sekel senare.

  1. Jonas Hafström skriver:

    Jag läser din blogg med stolthet över Allt som under ditt ledarskap din regering Lyckades genomföra Jonas

  2. […] Ny Start för Sverige – ett kvarts sekel senare. Källa: Carl Bildt {$excerpt:n} Ny Start för Sverige – ett kvarts sekel senare. […]

%d bloggare gillar detta: