Tillbaka i Teheran.

TEHERAN: Så har jag då landat i den iranska huvudstaden och efter mer än två timmars köer i 10-miljonersstadens trafik också tagit mig fram till hotellet.

Och här i Teheran kommer jag att förbli till i mitten av den kommande veckan.

Vi är en liten grupp från ECFR som på inbjudan av olika iranska tankesmedjor för en fortsatt dialog inte minst om olika regionala utmaningar, men självfallet också om relationerna till EU.

Jag var ju, då som utrikesminister, här i februari 2014, och då som den andra europeiske utrikesministern efter det att relationerna långsamt hade börjat att luckras upp.

Före dess hade ju under lång tid en officiell resa till Iran varit otänkbar. Också då var det en och annan som höjde på ögonbrynen.

Och om den resan skrev jag åtskilligt – både här och på olika ställen i media.

Sedan dess har mycket hänt.

Principöverenskommelsen i den nukleära frågan har förvandlats till det konkreta avtalet Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA) som ju endoserats av FN:s säkerhetsråd och passerat oppositionen såväl i USA:s som Irans respektive parlament.

Och därmed hävdes i januari i år också alla de sanktioner som var relaterade till den nukleära frågan. Iran är tillbaka på den internationella oljemarknaden med en produktion som successivt ökar.

Avtalet fungerar och respekteras, vilket internationella atomenergiorganet IAEA:s chef också officiellt konstaterade häromdagen.

Det är viktigt, men inte hela bilden.

Jag är säker på att vi i våra samtal här i Teheran kommer att möta kritik mot den alltför långsamma utvecklingen av de ekonomiska förbindelserna. Det finns en känsla av att intressen i USA håller tillbaka, och att detta skrämmer också europeiska intressen till återhållsamhet.

Och helt fel är dessa antaganden inte.

Å den andra sidan finns det i USA en opinion som säger att avtalet inte inneburit någon förändring alls i den iranska regeringens externa politik, med inte minst tydligt och viktigt stöd för Assad-regimens brutalitet i Syrien.

Och inte heller detta är fel, även om det bör påpekas att det nukleära avtalet handlade om just detta och inte någonting annat.

Till denna bild bör så läggas den allt mer komplicerade och spända relationen mellan Iran och Saudiarabien.

Anklagelserna är ömsesidiga, om än tydligare från Ryiadh än från Teheran.

Dock hindrade detta inte att man i dagarna ingått en påtagligt överraskande överenskommelse inom OPEC-ramen ok oljeproduktion.

Alla andra OPEC-länder skall minska något för att försöka få upp priset – det låga priset börjar bli påtagligt kostsamt framför allt för Saudiarabien – medan man tillåter Iran att öka.

Spänningen mellan dessa länder har många olika grunder och dimensioner.

I Gulf-staterna finns en rädsla för att ett mer normaliserat Iran kommer att utvecklats till ett starkare samhälle som också politiskt kan konkurrera med dem om att vara en internationell partner. Icke minst gäller detta i relationen till USA.

Men sedan handlar det just nu mycket om regional makt.

Vem kommer att styra i Damaskus under kommande år? Och hur kommer Baghdad att utvecklas? Det är frågor som uppfattas som gränsande till existentiella i bägge huvudstäderna.

Från Ryiadhs perspektiv skall definitivt också läggas till vem som får makten i Saana – Yemens huvudstad.

Och från Teherans perspektiv saknar förvisso inte maktbalansen i Beirut betydelse.

Och så skall man i detta sammanhang inte bortse från en historisk spänning mellan arabiskt och persiskt, liksom självfallet mellan islams två dominerande grenar.

Om detta blir det säkert spännande diskussioner de närmaste dagarna.

Och de kommer att föras mot bakgrund av också den inrikespolitiska utvecklingen här.

I maj nästa år är det dags för presidentval, och president Rouhani syftar alldeles uppenbart på att bli återvald i akt och mening att kunna fortsätta sin försiktiga reformkurs.

Den fick också ett mycket påtagligt stöd i parlamentsvalen i februari.

Men mer konservativa krafter stävar efter att bromsa reformer, öppenhet och samarbete med omvärlden. De är rädda för att den islamska revolutionen från 1979 skall urvattnas och successivt falna bort.

De vill att den islamska republiken skall vara primärt islamsk – andra vill att den primärt skall vara just en republik.

Den delvis öppna och delvis dolda maktkampen gör politiken här lite svårare att förutse än normalt. Plötsliga arresteringar. Plötsliga frisläppanden. Det är svårt att tränga igenom vad som sker bakom kulisserna.

Någon demokrati är Iran förvisso inte, och läget för mänskliga fri- och rättigheter förblir förvisso mycket bekymmersamt, men heller inte ett totalt slutet och stelt samhälle.

Och trots alla svårigheter börjar ekonomin nu att utvecklas.

Det talas om en tillväxt i år och nästa år kring närmare 5% – med tydliga reformer borde det officiella målet om 8% tillväxt inte vara omöjligt.

Det finns att ta igen efter dessa år.

1989 var den iranska ekonomin i nominella termer ungefär lika stor som den turkiska – i köpkraftstermer var den 50% större.

Nu är det omvänt – den iranska ekonomin är nominellt ca hälften av den turkiska och i köpkraftstermer ungefär lika stor.

Reformer och öppning i det ena fallet – isolering och sanktioner i det andra. Politik gör förvisso skillnad.

Men dock är det i dag världens 18:e största ekonomi, och betydelse mer diversifierad än vad de flesta har klart för sig.

Och det bör noteras att landet har en påtaglig både urbaniserad och välutbildad befolkning. Ca 60% bor i städer, och varje år utexamineras lika många ingenjörer som i USA.

Successivt utvecklas relationerna med omvärlden. Och inte minst med EU.

EU:s Federica Mogheini har varit här med en grupp av kommissionärer för att utveckla samarbetet. Franska Peugot ingick härom dagen ett stort avtal om att åter investera i landets omfattande bilindustri. Tysklands ekonomiminister är just här med en hundrahövdad näringslivsdelegation. Och jag ser att Finlands president Niinistö är på väg hit på officiellt besök inom kort.

Planet från Wien var överbokat, och flera västliga bolag har nu börjat att flyga till Teheran.

MeD USA är det dock en annan sak – där är den ömsesidiga känsligheten avsevärt mycket större.

Och inför respektive val är det än mer påtagligt.

För betydande krafter i respektive länder representerar det andra landet någonting som närmar sig den yttersta ondskan.

Men det gör kanske att Europa har en lite viktigare roll i ansträngningarna att steg för steg utveckla relationerna och försöka öppna upp Iran för omvärlden.

Det blir några intressanta dagar här.

One Response to Tillbaka i Teheran.

  1. […] Tillbaka i Teheran. Källa: Carl Bildt {$excerpt:n} Tillbaka i Teheran. […]

%d bloggare gillar detta: