Ökade spänningar på Balkan.

SARAJEVO: Nu lämnar jag den bosniska huvudstaden efter ett och ett halvt dygn här dominerat av helt andra saker, och styr mot Turkiet med dess olika utmaningar.

I Istanbul blir det frukost med f d presidenten Gül i morgon, men sedan fortsätter jag till Ankara för möten där under de närmaste dagarna.

På flygplatsen i Sarajevo ser man nu det enda planet efter det andra med turister från Mellersta Östern. Sent på eftermiddagen i dag checkades det in också till Dubai, Doha och Medina.

De bosnier jag talar med ser allt detta med lite blandade känslor. Turism och investeringar välkomnas förvisso. Den lokala ekonomin behöver det. Men det finns en liten rädsla för att annorlunda traditioner riskerar att smyga sig in i det egna samhället.

Man är mån om sin toleranta europeiska islam. Men medveten om att det också i det egna samhället finns också annorlunda strömningar.

Jag mötte mycket av oron över stigande motsättningar och instabilitet i regionen och landet. En del talade i alarmistiska tongångar. Och kanske var det naturligt att göra det till mig.

I dag möttes politiska direktörer från de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd här i Sarajevo för att diskutera situationen. Min efterträdare som High Representative hade en bråd dag.

Valrörelser tenderar alltid att skriva upp temperaturen. Så gott som alla spelar på det nationalistiska kortet. Lokalval i Bosnien. Parlamentsval i Kroatien. Och ständigt spelet i Banja Luka.

Misstron stegras med retoriken. Uttalanden flyger över gränserna. Och människor oroas.

Vägen att steg för steg övervinna regionens motsättningar har varit att steg för steg bädda in den i den europeiska integrationens alla nätverk och strukturer.

Och i grunden finns det ingen annan väg om detta skall lyckas.

Men i ett läge där denna integration ifrågasätts och försvagas av andra aktörer i andra länder ökar ju risken för att den inte kommer att ha den nödvändiga kraften här. Och då ökar utrymmet för gamla motsättningar att åter skärpas och ta över.

Vart det kan leda vet vi inte.

När jag under dessa dagar fått den oroade frågan om det kunde bli krig igen, som i början av 1990-talet, har jag kategoriskt sagt att ett sådant inte är möjligt.

Men jag har oroats av att jag fått frågan. Och inte bara en gång.

Kanske är då modellen 1914 då farligare. Jag har passerat Princips – ynglingen som sköt Frans Ferdinand i ett gathörn i Sarajevo – gravkapell några gånger dessa dagar.

En liten grupp som plötsligt får för sig att göra någonting galet. Och att det sätts igång en kedja av krav, reaktioner och aktioner som riskerar att riva isär innan tillräckliga motkrafter hinner sättas in.

Jag tror det i grunden inte. Men jag är mindre beredd att utesluta det.

Positiva utvecklingar finns förvisso. I Bosnien har man enat sig om en mekanism för koordining av EU-frågor som orsakade kontroverser också när jag hade officiell funktion här för snart två decennier sedan.

Och en ansökan om medlemskap i EU ligger på ministerrådets bord i Bryssel. Förr eller senare bör den skickas vidare till kommissionen för sedvanlig utvärdering.

Men vägen är lång.

Och bristande entusiasm i Bryssel leder till ofelbart till bristande entusiasm i Bosnien.

Men nu är det Turkiet som står på min agenda.

Relationen är nära.

Det finns fler plan från Sarajevo till Istanbul än till någon annan stad, vad jag kan se. Den osmanska traditionen kan fortfarande kännas här.

Och när jag i privat sammanhang under dagen träffade en av landets ledande företrädare var det tydligt att relationen till Ankara var mycket nära.

Men för oss i gruppen från ECFR är det nu Turkiets relationer till Europa och EU som står på dagordningen. Och de kan självklart inte frikopplas från landets interna utveckling i dessa dagar.

Att den sedan knappast kan frikopplas från utvecklingen i den vidare regionen gör inte saken mindre komplicerad.

Eller viktig.

Det blir spännande dagar.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: