Riga: efter ett kvarts sekel.

RIGA: Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till den lettiska huvudstaden och lyssna på de olika perspektiven från denna sida av Östersjön.

Nu handlade det om högtidhållande av att det gått ett kvarts sekel sedan de nordiska länderna återupprättade diplomatiska relationer med de tre baltiska länderna.

Det blev ett intressant seminarium med bl a Danmarks dåvarande utrikesminister Uffe Elleman-Jensen och två f d svenska ambassadörer här som blickade tillbaka på erfarenheter från det senaste kvartseklet.

Och sedan en stor mottagning i Nationalmuseet – med så gott som alla som är eller varit något i detta land – där f d presidenten Zatlers och jag talade med blickar både bakåt och framåt.

Jag erinrade om betydelsen av Boris Yeltsins avgörande insatser när det gällde att slå tillbaka kuppen i Moskva och att omedelbart därefter erkänna de baltiska staternas rätt till självständighet.

Våra erkännanden – med undantag för Island, som gick före – kom först efter detta, även om inte minst från svensk sida vi gjort mycket för att stödja processen.

Men sedan handlade det om den långa processen att göra självständigheten verklig. Förhandlingarna om tillbakadragandet av trupper och installationer, reglering av knepiga medborgarskapsfrågor och allt som hade att göra med att sätta upp en rättstat och en mer eller mindre fungerande marknadsekonomi.

Att vända hela ekonomin från ett närmast 100%-igt beroende av den sönderfallande sovjetiska ekonomin till en integration med det västliga Europa.

Viktiga var då alla de successiva stegen för att integrera dessa tre länder i alla nordiska, europeiska, atlantiska och globala institutioner och strukturer, med EU och Nato som de självklart viktigaste.

Och här tror jag att de nordiska ländernas starkt pådrivande roll var mycket viktig. Vi kunde lägga på i Berlin, London, Paris och Washington.

Allt detta kom att lyckas – bättre än vad jag tror att kanske någon för ett kvarts sekel hade vågats att hoppas på.

Viktiga var ju också alla de steg som tagits för integration av finanssystem, energiförsörjning och mycket annat. Också detta handlar i dessa tider om säkerhet.

Men nu då?

Jag talade om två avgörande och sammankopplade uppgifter framöver.

Den första handlar om den ekonomiska tillväxten och att steg för steg sluta gapet till övriga EU.

Man har gått från en nivå på BNP per capita kring 50% av EU:s genomsnittliga till kring 75%. Bra så, men under senare år har konvergensen så gott som upphört.

Det finns i många av dessa länder en ”transition fatigue” som riskerar att leda till att politiken tappar kraft och att det successiva slutandet av gapet upphör.

Och det är farligt inte minst i ljuset av den andra utmaning jag talade om, nämligen den demografiska.

Under det senaste kvartseklet har Lettland förlorat ca en tredjedel av din befolkning. Många finns i dag i Irland eller Storbritannien.

Det är tredje gången på ett sekel som detta sker. De bägge världskrigen gav vart och ett än mer tragiskt resultat.

På sikt måste denna utveckling först stabiliseras och därefter vändas, och det kommer inte att vara möjligt utan att den ekonomiska utvecklingen blir ön bättre.

I grunden handlar detta om nationens långsiktiga säkerhet. Och i det avseendet nämnde jag också de avgörande uppgifter som ligger i nationens sammanhållning.

Under vissa skeden har vi tyckt att man hade kunnat visa större generositet mot de ryska invånare som ju i många fall också, om än på ett helt annat sätt, var offer för det sovjetiska systemet.

Också detta handlar om långsiktig säkerhet.

Mer kortsiktigt, men av stor betydande, kommer ju nu Nato att ha permanent närvarande förband i de tre baltiska länderna.

Den minnesgode erinrar sig att så aldrig var fallet i vare sig Danmark eller Norge under de kallaste av det kalla krigets år.

Det sänder en stark och viktig signal.

Och Lettland storsatsar nu för att de egna försvarsutgifterna snart skall vara upp i 2% av BNP.

Det är mer än en fördubbling under en rätt kort tidsperiod, och leder självfallet till att utrymmet för övriga också angelägna offentliga utgifter på t ex skola och sjukvård trängs tillbaka.

Att det finns behov inom dessa sektorer är dock alldeles obestridligt. Just nu är det dock den mer omedelbara säkerheten i en mer osäker tid som ges prioritet.

Men nu bär det för min del tillbaka till Stockholm och en dag där.

Här i Riga står överläggningar mellan USA:s vicepresident Joe Biden och de tre baltiska presidenterna på dagens schema.

I Stockholm kanske det går att fånga upp något också via media av det vad sades vid mötet mellan tre viktiga EU-ledare utanför Neapel i går kväll.

Det sätter nog lite av dagordningen för den mötesmaraton inför Bratislava-mötet som nu förestår, med inte minst Berlin i centrum.

På fredag ser jag t ex att förbundskansler Angela Merkel först i Warsawa möter ledarna för de fyra centraleuropeiska länderna i den s k Visegrads-gruppen för att sedan i Berlin ta emot Danmarks, Finlands, Sveriges och Nederländernas premiärministrar.

Åtta på en dag och två platser är onekligen en imponerande stordrift i diplomati. Och innan dess skall hon dessutom hinna med att besöka bl a Tallinn.

Men frågorna är viktiga – och Berlin alldeles tydligt i centrum.

I morgon flyger jag så till Halmstad och Tylösand, och inleder där tillsammans med historikern Margaret Macmillan – författare till inte minst den briljanta boken ”Peacemakers” om försöken till fred efter första världskriget – en diskussion om historiens möjliga lärdomar när det gäller att förstå vår mer komplicerade tid.

Det lovar att bli intressant.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: