Till Riga med blickar bakåt och framåt.

STOCKHOLM: Några dagar i Stockholm ger i alla fall vissa möjligheter att börja att komma igång med olika frågor inför de kommande månaderna. Mycket – alltför mycket – har kommit att handla om reseplanering.

I morgon bär det av till Riga för att delta i firandet där av att det är 25 år sedan såväl Lettland som Estland och Litauen kunde återetablera sin självständighet.

Ett kvarts sekel som ju i allt väsentligt varit mer framgångsrikt än vad många då trodde skulle vara möjligt. Men samtidigt tydligt att vi nu kommit in i en osäkrare och mer utmanande tid.

Det blir diskussioner om det som varit, men förhoppningsvis också liter av dialog om det som i olika avseenden ligger framför oss.

Till Riga kommer också USA:s vicepresident Joe Biden, som därmed dimper ner i Europa för andra gången på kort tid, och vid sidan av ett större anförande kommer han där också att ha möte och överläggningar med Lettlands, Litauens och Estlands presidenter.

Därifrån fortsätter han till Ankara för överläggningar som tveklöst blir de både svåraste och viktigaste på denna hans europeiska resa.

Men förhoppningsvis ser vi nu en intensifiering av den västliga politiska dialogen i olika frågor med Turkiet. Det finns ju, försiktigt sagt, betydande försummelser under den senaste månaden att börja att ta itu med.

När han sedan på torsdag kommer också till Stockholm har han nog anledning att se fram emot en betydligt mindre komplicerad agenda att diskutera. Men intrycken han bär med sig såväl från Riga som Ankara kommer att vara viktiga.

I morgon kväll träffas på en ö i närheten av Neapel i Italien premiärminister Renzi, förbundskansler Merkel och president Hollande för att mer på allvar dra igång dialogen inför det extra 27-toppmötet i Bratislava i slutet av september.

Det kommer att handla om hur länge man kan tolerera förvirringen i London om vad Storbritannien egentligen vill, och därmed fördröjningen att komma igång med de formella förhandlingarna om Brexit, men också om olika initiativ för att föra EU-samarbetet framåt.

Alldeles säkert kommer det där också att handla om den fortsatta hanteringen av flyktingfrågan liksom om relationerna till Turkiet.

Till Sverige kommer nu bara en liten rännil av flyktingar, men det innebär knappast att krisen för Europa är över.

Över centrala Medelhavet har hitintills i år kommit ca 140.000 flyktingar som tagits omhand i Italien, och siffran i juli var 12% högre än vad den var i juli förra året. Till detta skall så läggas en allt mer desperat situation i striderna runt Aleppo, med allt vad det kan innebära, och en osäkerhet i relationen till Turkiet.

Oklokt nog har EU som villkor för att ge visumfrihet till Turkiet ställt att landet skall lindra sina lagar mot terrorism. Oavsett det sakliga som kan anföras i denna fråga är det knappast förvånande att detta knappast är alldeles enkelt efter att 240 människor dödats i ett försök till militärkupp och så sent som i dag ca 60 människor dödats i ett självmordsattentat med Daesh som sannolikt ansvarig.

Men att det vore logiskt och rätt med visafrihet för dem i Turkiet som har de biometriska pass som uppfyller EU:s högt ställdas krav – det lär handla om ca 5% av befolkningen – tycker jag är ovedersägligt. Det har stått på dagordningen under åtskilliga år – jag tror faktiskt att det var Cecilia Malmström och jag som ordentligt sparkade igång den processen.

Efter Riga blir det för min del på onsdag SNS:s årliga konferens i Tylösand vid hemstaden Halland, och att återse dess stränder är alltid angenämnt.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: