Min sommars debattartiklar.

VID MEDELHAVET: Trots sommar och semester, och utan några officiella åligganden, går det inte att undvika att omvärlden tränger sig på, och att det då och då finns anledning att försöka att säga någonting.

Under sommarveckorna har jag skrivit tre olika debattartiklar i mer eller mindre viktiga ämnen, och de har alla rönt en viss uppmärksamhet i den vidare debatten.

Först skrev jag min månatliga artikel för Project Syndicate, som sedan brukar dyka upp lite varstans i världen,om utvecklingen inom EU.

Omedelbart efter den brittiska folkomröstningen fanns det en tendens hos vissa representanter för de sex ursprungliga medlemsländerna att sätta sig ner och säga att nu är set verkligen dags för ett rejält språng mot ett rejält mer integrerat Europa.

Jag tillhör förvisso dem som aldrig varit rädd för att tala om ett federativt Europa – tvärt om, på viktiga områden tror jag att ett sådant är en absolut nödvändighet – men just nu har detta kommit att uppfattas som synonymt med ett Bryssel alltför dövt inför stämningar och känslor i den vidare kretsen av medlemmar.

EU är inte längre sex medlemsstater – det finns än så länge faktiskt 22 till, och vad dessa tycker och tänker är väl så viktigt och väl så intressant.

Och därför skrev jag en artikel där jag efterlyste mer Europa och mindre Bryssel.

Med det menas en debatt om det europeiska samarbetets framtid som är förankrad i och sprungen ur de olika nationella debatterna i samtliga de olika medlemsländerna. Mer Bratislava, skrev jag, med hänsyftning inte bara till andra delar av Europa utan också till att ordförandeskapet i EU detta halvår ju ligger hos Slovakien.

Och det är ju också i Bratislava som det i september skall hållas ett extra toppmöte för att diskutera olika framtidsfrågor – också med inriktning på att det i mars nästa år är 60 år sedan det ursprungliga Rom-fördraget undertecknades.

Men viktigt som Europa är riktas nu mycket uppmärksamhet på det kommande amerikanska presidentvalet, och när Donald Trump och hans nära supportrars olika utrikespolitiska uttalanden började skena iväg alltför långt skrev jag en artikel för Washington Post, där jag ju är s k ”contribution columnist”.

Att säga att den amerikanska utrikespolitiken under tiden efter t ex 1945 i alla avseenden varit perfekt skulle nog ingen göra, men jag tror inte heller det är lätt att hitta någon som skulle säga att den liberala världsordningen sedan dess skulle varit möjlig utan en aktiv amerikansk roll.

Men nu ifrågasätts stora delar av denna av den republikanske presidentkandidaten. Den fri handeln skall undergrävas, och allierade och vänner i kritiska situationer möjligen t o m överges. Om demokrati, frihet och värderingar pratas det över huvud taget ingenting alls.

Konsekvenserna av detta skulle bli mycket allvarliga. En oroligare och påtagligt mycket osäkrare värld. En värld där mer hungriga makter skulle riskera att plötsligt försöka att flytta fram positioner, och där detta påtagligt skulle öka risken för att vi skulle snubbla in i olika konflikter och krig.

Konkret reagerade jag på att Newt Gingrich, som anser sig stå Trump nära, sagt att det knappast var lämpligt att ens försöka försvara Estland eftersom det ju närmast var att ses som en förort till St Petersburg.

Att ett sådant uttalande av en person som kan få inflytande i USA är farligt säger sig självt, och det fanns inte minst därför anledning att reagera.

Sommarens hitintills mest traumatiska händelse var dock det misslyckade kuppförsöket i Turkiet den 15 juli.

Att Turkiet är ett betydande och viktigt land behöver knappast påpekas, och gäller knappast att det har en lika rik som komplicerad historia. Men till detta skall ju läggas de tilltagande spänningar och påfrestningar som landet utsätts för genom sammanbrotten och krigen i Syrien och Irak, de väldiga flyktingströmmarna och den växande terrorismen.

Turkiet är en ung demokrati, och dess demokratiska väg har inte varit rätlinjig. Under några decennier var militärkupper inte ovanliga, och den s k djupa staten spelade en ofta sinister roll.

För ett moderniserande Turkiet har Europa alltid varit ledstjärnan och inspirationen. Och inte minst därför var EU-processen av sådan strategisk vikt.

Jag tillhör den som i olika positioner genom åren gett den starkast möjliga stöd, men andra länder än Sverige har haft en i grunden annan inställning, och det har lett till att processen grumlats, bromsats och försvagats.

Om den tilltagande polariseringen i Turkiet och dess olika negativa konsekvenser har jag skrivit åtskilligas också här under de senaste åren. Framför allt sedan 2013 har utvecklingen blivit mer motsägelsefull och komplicerad efter ett decennium av betydande framsteg.

Kuppförsöket den 15 juli var en enorm chock för det turkiska samhället, och det trauma det ledde till kommer att prägla landets politik för betydande tid framöver.

Jag häpnade över hur tondöva de flesta EU-länderna var omedelbart efter kuppen. Här var ett gyllene tillfälle att visa den turkiska nationen stöd i en situation när dess politiker i sällsynt enighet hade avvärjt en situation som skulle ha blivit katastrof för dem och för hela Europa.

Och det hade också gett dem trovärdighet i en dialog kring andra frågor där vi ju har anledning att vara bekymrade.

Därför skrev jag en debattartikel som kom att publiceras i Politico Europe – det är vad man läser i Bryssel numera – där jag hårt kritiserade den bristande EU-reaktionen. Dess ledare borde ha begett sig till Ankara, uttryckt sitt stöd och inlett en dialog med alla landets politiska partier om hur vi bättre kunde stödja en demokratisk utveckling i landet.

Så blev det inte. I stället dominerades allt av massiv kritik av de utrensningar av misstänkta kuppanhängare som inleddes i Turkiet, och som inleddes i tämligen så massiv skala.

Att detta skedde var naturligt. Inget stat som varit utsatt för infiltration och uppförsök kan undgå att reagera med bestämdhet. Det handlar ju om att säkra att ett kommande möjligt kuppförsök aldrig kan lyckad.

I allt väsentligt har detta också skett med stöd också av landets politiska opposition, vilket sällan noterats. Men samtidigt är det tydligt att balansen mellan att göra för lite och att göra för mycket inte är lätt, och att det finns fall där det förefaller uppenbart att man kastat nätet lite för vitt.

Min artikel fick hur som helst ett betydande genomslag, självklar i Turkiet, men också bredare än så, och jag noterar att det nu refereras till den i olika sammanhang.

Sommaren går nu vidare ett par veckor till.

En tid i Bosnien har också hunnits med för att också försöka att lite värdera hur utvecklingen fortsätter i detta på många sätt rika men samtidigt mycket komplicerade land.

Och till slutsatserna därifrån kommer jag att återkomma i ett sammanhang.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: