Om MH17, Daesh och alldeles självklart Turkiet.

VID MEDELHAVET: När jag lämnade Almedalen sade jag till en av dess journalistiska profiler att nu får det vara slut på nyheter för ett tag. Det hade varit alldeles för mycket av den varan under de närmast föregående veckorna.

Men ack vad jag bedrog mig.

Och ändå borde jag veta.

För två år sedan en lika solig dag som denna minns jag hur nyheterna började komma in om ett stort malaysiskt passagerarflygplan som föreföll att ha störtat över östra Ukraina.

Efter lite sökande på nätet var det för mig uppenbart att det skjutits ner av en robot avskjuten av förband i de ryskkontrollerade delarna av östra Ukraina.

I dag vet vi att det var en s k Buk-robot från en avfyrningsenhet från den 53:e ryska luftvärnsbrigaden vid Kursk en bit söder om Moskva.

Nedskjutningen av MH17 var betydelsefull när det gällde att bana vägen för de skarpare sanktioner mot Ryssland som EU och USA kom att fatta beslut om bara någon vecka senare, och som fortfarande är i kraft.

Det avtal som slöts i Minsk i september 2014, efter den än större och direkta ryska militära interventionen i östra Ukraina i augusti, har ju ännu inte respekterats.

Jag nämner detta för att påminna om någonting påtagligt dramatiskt som faktiskt bara ligger två år tillbaka i tiden, men vars effekter ju fortfarande påverkar oss.

Den juridiska holländska brottsutredningen i ärendet kommer vi att få höra mera av senare detta år.

Dessa dagar denna sommar fortsätter det stilla lågnivåkriget i östra Ukraina. Varje vecka kommer nya rapporter om ukrainska soldater som stupat. Och det mänskliga lidandet i området är mycket stort.

Men ändå är det denna sommar andra nyheter som dominerar och engagerar.

En ny regering i London, med överraskande och t o m provocerande inslag, som skall försöka att hantera det eländet folkomröstningens resultat har försatt landet i.

Ett vansinnesdåd i Nice vars bakgrund vi fortfarande inte vet tillräckligt mycket om. Att Daesh skulle försumma möjligheten att ta på sig någon form av ansvar säger i sak så gott som ingenting alls om bakgrunden till dådet.

Och jag tror inte att det är särskilt klokt att framställa Daesh som större och mer framgångsrikt än vad organisationen i själva verket är.

Det innebär inte att hotet skall negligeras.

Tydligt är att Daesh nu börjar att också planera för en situation där man blir allt mer trängd i kärnområdet av det kalifat man utropat. Och i detta ligger med all säkerhet att sprida attacker och vad man betraktar som militära operationer över ett betydligt större område.

Vaksamhet är förvisso påkallad.

I förgår kväll började så nyheterna komma om en militärkupp i Turkiet.

Jag tillhörde knappast dem som hade väntat detta, och jag skrev också tidigt bedömningen att utsikterna för att den skulle lyckas var begränsade.

Exakt vad som inträffade återstår att få mer detaljerade besked om. Den högsta militärledningen var uppenbart inte del av det hela, och heller inte alla förband inom främst armén.

Men om kuppmakarna hade lyckats att få tag på president Erdogan och få kontroll över samtliga TV-stationer hade de möjligen lyckats för dygnet, men då med all sannolikhet till priset av ett öppet och våldsamt inbördeskrig.

Så blev det tack och lov inte.

Jag tyckte att det tog anmärkningsvärt lång tid för omvärlden att komma ut med tydliga uttalanden till stöd för den konstitutionella ordningen i Turkiet.

USA:s John Kerry hade ett första uttalande under natten som inte var alldeles kristallklart, och för EU:s ledning tog det närmare sex timmar innan de lyckades att formulera vad som egentligen borde vara självklarheter.

Men sedan blev det successivt allt bättre. På de flesta ställen, i alla fall.

Från president Erdogan trumpetas nu ut att kuppen var ett verk av den s k Gülen-organisationen, och han gör klart att allt nu skall göras för att rensa ut alla och envar som har med denna att göra från den turkiska staten och vad denna kan påverka.

Jag har tidigare skrivit rätt utförligt här om konflikten mellan Erdogan/AKP och Gülen-rörelsen – jag tror det var i samband med att man stängde ner dagstidningen Zaman som ju stod denna nära.

Det handlar om en till stora delar både dold och konspirativ rörelse, som utan tvekan sökt att infiltrera den turkiska staten i syften som inte är alldeles lätta att dechiffrera.

Med denna var Erdogan i allians fram till 2013 – och med denna är han sedan dess i en allt mer bitter konflikt med.

Traditionellt har det knappast ansetts att Gülen-rörelsen varit så stark i de militära strukturerna.

Tvärtom har denna uppenbart varit inställd på att begränsa militärens makt till förmån för sin milt islamistiska agenda, och det lilla som sades från de misslyckade kuppmakarna hade snarast kemalistiska anknytningar.

Men att av detta kategoriskt dra slutsatser om vilka som var och inte var inblandade i kuppförsöket är knappast möjligt. Kuppen var knappast perfekt, men försöket hade samtidigt en omfattning som inte hade varit möjlig utan betydande organisation.

Att det nu sker omfattande operationer för att förhindra att ett nytt kuppförsök kan ske är vare sig förvånande eller onaturligt. Jag skulle tro att motsvarande hade varit fallet i varje annat land.

Men man kan bara hoppas att detta inte går för långt och drabbar personer och intressen som inte med några rimliga mått mätt kan anses ha med kuppförsöket att göra. Tyvärr finns det dock mycket som talar för att så faktiskt riskerar att bli fallet.

För EU återstår nu i första skedet att avvakta och se vad som händer. Men relativt snart är det viktigt med en dialog för att på detta sätt i alla fall försöka att påverka det som händer i Turkiet.

Och i detta ligger att försöka att gå vidare ömsesidigt med de olika delarna i den s k flyktingöverenskommelsen. Att det genom det som inträffat sannolikt blivit svårare gör ju inte att det blivit mindre viktigt.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: