Diskussioner i London – och Sergey Lavrov.

HEATHROW-ARLANDA: Så är jag på väg tillbaka till Stockholm efter dagarna med olika samtal i Bryssel och London.

Gårdagkvällen var middag på italienska residenset i London med diskussion om en del aktuella frågor inledd av dels USA:s ambassadör till EU och dels Storbritanniens nationella säkerhetsrådgivare.

Och förmiddagens diskussion handlade om Nato:s kommande toppmöte i Warszawa med inledningar av tyska UD:s politiske chef och USA:s ambassadör till just Nato.

Men för min del blev det nödvändigt att återvända hem till Stockholm något tidigare. 

På Heathrow gavs det tid att snabbt gå igenom alla de brittiska tidningar jag kunde få tag på. 

Att Daily Mail och The Sun hetsar mot invandring och Europa är knappast en nyhet, även om råheten i argumenten känns nästan stötande. Mer oroande är att jag tycker det finns en tendens också i tidningar som Daily Telegraph och The Times som på ett försiktigare sätt tenderar åt samma håll.

Mycket grovt kan man dela in debatten i den om ekonomin och den om invandringen. Och om vi fortsätter den grova indelningen kan sägas att de som är oroad över de ekonomiska frågorna lutar åt Bremain medan de som sätter invandringen först lutar åt Brexit.

Och därmed handlar mycket om vilka fråga som kommer att dominera debatten.

Enligt min mening är de ekonomiska argumenten för fortsatt medlemsskap både tunga och övertygande. Så gott som samtliga studier visar också detta – nu senast från såväl IMF som OECD för de som inte vill tro på brittiska finansdepartementet.

Men det hindrar inte att det sticker upp några ekonomer som hävdar motsatsen. De hävdar att om man blir av med EU skulle man kunna föra en ultraliberal politik en lång rad områden, och detta skulle kunna ge hygglig tillväxt.

Problemet är bara att den politiken ju inte är politiskt möjlig. 

De som stöder Brexit är ju snarare de som vill ha mer murar och mindre globalisering, och med dem vid rodret skulle ju utvecklingen med all sannolikhet bli mindre ekonomiskt liberal än vid fortsatt EU-medlemskap. 

De ekonomiska förlusterna skulle därmed riskera att bli än större än i de mer officiella analyserna.

Frågor kring invandring och migration är betydande i den brittiska debatten, och det är här Brexit-anhängarna hoppas att de skall vinna tydligt.

Då handlar det knappast om flyktingar eller migranter från utanför EU. Storbritannien är ju inte med i Schengen-området, och har därmed redan i dag kontroll på sin yttre gräns. Den saken påverkad inte.

Vad det handlar om är ju migrationen från andra EU-länder, och den har förvisso varit betydande från främst de nya östliga medlemsländerna. Sedan 2000 har Storbritannien växt med ca 10% främst genom denna migration.

Siffror visar dock att denna migration varit till ekonomisk fördel för landet. Dessa migranter har högre sysselsättningsgrad än såväl brittiska medborgare som migranter från andra delar av världen. Och även om förvisso vissa av dem tar emot olika former av bidrag visar studier att de bidrar mer till de offentliga finanserna.

Problemet är dock att man i sedvanlig ordning bara ser problemen, och de problem med migration man ser associeras då med EU och dess fria rörlighet trots att varje studie visar att det faktiskt är felaktigt.

Till en del handlar det ju i dessa dagar också om terrorism och hotet från våldsbenägen terrorism.

Från Storbritannien har mer än 800 personer sökt sig till Daesh, och det är mer än vad man konstaterade under de två decennier man var fokuserad på de spm sökte sig till Afghanistan eller delar av Pakistan. 

Andra europeiska länder har visserligen ett större problem – andelsmässigt ligger t ex Sverige betydlig högre – men det förminskar ju inte allvaret i situationen.

Men åter är det ju en situation som inte blir bättre av att man går ur EU. I stället är det tvärt om, eftersom man då riskerar att hamna utanför viktigt samarbete i dessa frågor. Den synpunkten undersöks starkt inte minst av olika amerikanska företrädare i de diskussioner jag varit med om under det senaste dygnet.

Om en avgörande frågeställning således är vilken typ av problem som kommer att dominera debatten fram till 23:e juni är en annan och minst lika viktig hur valdeltagandet i olika åldersgrupper kommer att se ut.

Det är tydligt att Brexit har större stöd bland de äldre, medan Bremain tydligt dominerar bland de yngre. Men historiskt är det så att valdeltagandet i den förra gruppen är en bra bit högre än i den senare. 

I det senaste allmänna valet var valdeltagandet 66% – men bland dem under 25 år betydlig lägre 43%. 

Här ligger en betydande risk – risken att den äldre generationen begränsar framtiden för den yngre på ett allvarligt sätt.

Situationen efter den 23 juni kommit knappast att bli enkel alldeles oavsett utgången. Det finns en bitterhet i debatten inte minst mellan olika konservativa företrädare som inte kommer att bli alldeles enkel att hantera.

Men till de olika scenarierna efter 23 juni kommer jag säkert att ha anledning att återkomma.

Hemma ser jag att det är viss upphetsning över vad Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov sagt i en intervju om ett möjligt svenskt och finskt medlemsskap i Nato.

Men jag tyckte nog att hans kommentarer, icke minst med hans mått mätt, var relativt försiktiga. Att Moskva inte skulle tycka om ett sådant steg förvånar väl knappast. 

Och att den ryska militären möjligen skulle göra vissa ändrade dispositioner är heller knappast sensationellt. 

Lavrov uttalar sig dessutom rent hypotetiskt – skulle han fråga dem skulle han med stor sannolikhet få beskedet att de redan gjort sådana dispositioner. 

Det var ett bra tag sedan Sverige lämnade neutralitetspolitiken – och också under dess skeden visste ju Moskva betydligt mer om våra också militära västkontakter än vad som berättades offentligt i Sverige.

Däremot trampar Lavrov på i grova propagandistiska uppstrumpor när han talar om en ”statskupp” i Ukraina. 

Det handlade ju om att president Yanukovich flydde sin position och sitt land efter det att han, med all sannolikhet uppmuntrad av Moskva, hade skjutit ihjäl kring 100 demonstranter.

Och hela krisens ursprung var ju att Moskva inte ville acceptera Ukrainas önskan om fri handel och samarbete med EU. 

Men rätt har Sergey Lavrov förvisso i sitt konstaterande att denna ryska politik på ett avgörande sätt försämrad relationerna mellan EU och Ryssland.

Så hade det inte behövt bli. 

På toppmötet mellan Ryssland och EU i Stockholm i december 2009 diskuterade vi t o m ett kommande viktigt partnerskap för modernisering. 

Och det bilaterala mötet vi då hade med såväl president Medvedev som utrikesminister Lavrov var alls inte dåligt.

Men sedan slog Kreml in på andra vägar. 

Och det kan man ju knappast lasta vare sig Sverige eller EU för.