I ett soligt London.

LONDON: Efter en intressant dag i Bryssel i går tog jag tåget hit i dag för dialog om olika frågor på den västliga utrikes- och säkerhetspolitiska dagordningen i en grupp som brukar träffas två gånger om året.

Politik rörande Ryssland och krisen i Syrien har dominerat våra diskussioner i det magnifika Locarno-rummet på brittiska UD under eftermiddagen.

Och efter middag på trevlig ambassad i kväll fortsätter vi i morgon förmiddag med bl a Nato-utvecklingen och relationerna med Turkiet innan det för mig är dags att ta planet hem igen.

Någon påtaglig optimism i de olika frågor vi diskuterade är det väl inte alldeles lätt att tala om.

Ingen verkade se någon verklig vilja från rysk sida att göra en genuin uppgörelse om Donbas mer eller mindre enligt de principer som lades fast i Minsk-uppgörelsen. 

Men det hindrar inte att den nu, också efter diskussionerna i Hannover, sker intensifierade diplomstiska ansträngningar för att se om det inte trots allt finns några öppningar.

Fortsatta sanktioner är dock viktiga för att det skall finnas någon möjlighet att uppnå något, och tveklöst rör sig den samlade diskussionen i denna fråga nu tydligt i den riktningen.

Om Ryssland är ett besvärligt problem är Syrien Dick ett som just ju är betydligt mycket värre. Landet har förlorat halva sin befolkning och halva sin ekonomi, och det som ett tag såg ut som en fredsprocess ser just nu inte riktigt så ut.

Som alltid utspann sig den retroaktiva diskussionen om röda linjen och augusti 2013, men mest försökt vi dock diskutera med ett perspektiv framåt.

Även om retoriken upprepas är det idag uppenbart att någon snabb kollaps eller ersättning av regimen Assad inte är möjlig eller sannolik. Den ryska interventionen har bidragit till denna slutsats.

Allt mer diskuteras i termer av mindre fullständiga lösningar. Att acceptera att olika grupper styr olika delar av landet samtidigt som våldet upphör, humanitär hjälp kommer in och ansträngningarna konfronteras på att bekämpa Daesh. 

Inför FN:s säkerhetsråd i går nämnde Staffan de Mistura för första gången begreppet maktdelning. Och det implicerar att det omedelbart inte längre handlar om något maktskifte.

Men samtidigt ser det nu ut som om striderna håller på att övertas i några strategiska områden i landet. Och detta medför självfallet att de politiska samtalen i Genève stagnerar.

Den något dystra slutsatsen på eftermiddagens diskussion var nog att frågan knappast kommer att vara löst när vi träffas nästa gång. 

Och någon ställde också frågan när länder som Egypten och Algeriet kommer att gå in i mer besvärliga perioder – att det är oundvikligt rådde det knappast några delade meningar om.

Men här i London är det ofrånkomligt att också ägna uppmärksamhet åt debatten mellan Bremain och Brexit.

Kampanjerna inför den viktiga folkomröstningen den 23 juni börjar inte riktigt på allvar förrän efter lokalvalen här den 5 maj, men frågan är redan tämligen stor i den offentliga debatten här.

Förra veckans mycket tydliga budskap från president Obama verkar ännu inte ha påverkat opinionen nämnvärt – faktiskt visar samtliga senaste undersökningarna en rörelse i den motsatta riktningen – men sådant tar erfarenhetsmässigt viss tid.

Det förhindrar inte intrycket dels av att opinionen är starkt delad och dels av att Brexit-sidan klarat den inledande delen av kampanjen bättre än vad nog de flesta hade förväntat sig.

Jag förblir vid min föga heroiska gissning att det är utgången 50/50 och att det blir slutspurten som kommer att avgöra.

En kommentar till I ett soligt London.

  1. slaszlos skriver:

    Verkligen en glimt av solskenet av de goda krafterna över den dystra verkligheten att vi kommer närmare till att historien kan upprepa sig utan att mänskligheten har lärt sig något av förflutna.
    I den verkligheten borde Assad och Statens Islams ledarna ställas om ansvaret för brott mot mänskligheten. För dem kvartsmiljoner…Det verkar att Ryssland är överallt som den heliga andan och förstör enigheten av skapelsen för fred och säkerhet i sin storhetsvansinne…I det sammanhanget britternas folkomröstning den 23 juni öppnar eller stänger dörren för EU och drömmen om Europiska Förenta Stater…Österrike redan påbörjade bygga den nya Järnridån att skydda sina medborgare vilket ger klara signaler till andra nationalstater som resultaten att stoppa migrantstrycket…Vår älskade land Konungariket står på vänstersocialisternas och koalitionspartiernas ideologihaveri vilket kostar vid slutändan allas välbefinnande. Hoppet ändå kvarstår och vinner slutligen förnuftet och blir trogen Nato-land till mot avverka Rysslands girighet och aptit mot den fria världens demokratierna.

%d bloggare gillar detta: