Efter Holland – jag är orolig.

ANTWERPEN: Alldeles söder om gränsen till Nederländerna finns det kanske anledning att reflektera lite över utgången av folkomröstningen där i onsdags och dess konsekvenser på kort och lite längre sikt.

Valdeltagandet i omröstningen blev kring 32%, vilket gör att man passerade den magiska gräns över vilken frågan – i detta fall EU:s avtal med Ukraina – återförs till parlamentet för behandling.

Som valdeltagande var det knappast imponerande. I själva verket är det, så vitt jag kan förstå, det lägsta deltagande i någon folkomröstning om EU-frågor någonstans någonsin.

Det brukar vara populärt att ifrågasätta den demokratiska legitimitet i de val till EU-parlamentet som har ett valdeltagande kring 50%, men här är ju siffran vida lägre.

Och vi har den något paradoxala situationen att samma krafter som brukar ifrågasätta den demokratiska legitimiteten i EU-valet på grund av valdeltagandet nu ser just detta resultat som legitimt, demokratiskt och heligt.

Ser vi på siffrorna på annat sätt är det nu 19% av den holländska valmanskåren som röstat nej. Övriga röstade antingen ja eller ansåg väl att frågan fortsatt kunde hanteras inom den representativa demokratins ram.

Och det senare är ju en rätt rimlig synpunkt. Det är den representativa demokratin som är vårt europeiska demokratiska system. 

Den direkta demokratin har en traditionellt stark roll i Schweiz, men i övriga Europa bara i vissa typer av speciella frågor. I vissa länder med bitter erfarenhet av populismens härjningar – Tyskland t ex – finns t o m spärrar mot detta instrument.

I just detta fall handlar det om ett avtal som förhandlats och diskuterats under åtskilliga år, och som nu dessutom diskuterats och godkänts av inte mindre än 29 demokratiska parlament – samtliga EU-länder, inklusive Nederländerna, samt EU-parlamentet.

Den holländska folkomröstningen drevs fram genom en bestämmelse som tillkommit under senare år och gör det möjligt att med 300.000 namnunderskrifter få fram en rådgivande folkomröstning av detta slag. Och det var en tämligen militant anti-europisk grupp som nu utnyttjade denna möjlighet.

Och den tydliga minoritet som de senare lyckades mobilisera i skälva folkomröstningen har nu lett till en kris med betydande konsekvenser.

De viktigare delarna av avtalet i fråga är s k gemensamhetskompetens och det är svårt att se de kommer att vältas över ända. Men förmodligen måste det till någon form av nationellt undantag för Nederländerna för de delar av avtalet som är nationell kompetens. 

Exakt hur detta kan ske återstår att se. Och det kommer nog att ta sin tid innan det sorteras ut fullständigt. Åtskilliga jurister kommer att få mycket att göra.

Men de vidare konsekvenserna kommer sannolikt att bli både omfattande och bekymmersamma.

Jag ser en omedelbar risk för att räddhågsna regeringar nu inte kommer att våga gå vidare med de åtaganden man gjort om viseringsfrihet för bl a Ukraina och Turkiet. Och det kommer i sin tur att få konsekvenser för EU:s trovärdighet och möjligheter i dessa relationer.

Den vidare faran är självfallet att hela utvidgnings- och närområdespolitiken bromsas upp eller stoppas. 

Kommer man att ens våga tala om EU-medlemskap för t ex Bosnien eller Serbien, för att inte tala om det förvisso betydligt mer långsiktiga perspektivet för länder i det Östliga Partnerskapet?

Var finns det framåtsyftande politiska ledarskap som är en nödvändighet i viktiga frågor som dessa? Och som vill och vågar ta den långsiktiga striden mot den negativa populismens militanta krafter? 

Jag spanar, men utan att finna. 

Om nu allt detta, i rädslan för de minoriteter som driver fram folkomröstningar, bromsas upp kommer konsekvenserna på sikt att bli allvarliga.

Balkans konflikter ligger nog nu för de flesta långt tillbaka i tiden. Men vi har inte rätt att glömma att det har varit den successiva utvidgningsprocessen som varit det som gjort det möjligt att steg för steg börja komma över krigens bittra minnen och konsekvenser.

Skulle detta nu stoppas upp, och faran är överhängande, kommer vi att hamna i en annan utvecklingscykel. Förr eller senare fruktar jag att vi riskerar att hamna i Bosnien igen.

Jag är orolig för ett Europa utan ledarskap som riskerar att kapitulera för populismens negativa krafter, och som därmed riskerar att komma tillbaka till och i konflikter som vi alla hade hoppats att vi hade lagt bakom oss.

Hanteringen i Nederländerna – föga imponerande i alla dess delar – har fört oss hit.