Domen över Radovan Karadzic.

TABIANO CASTELLO: I torsdags kom så, efter en utomordentligt omfattande rättegång, FN-tribunalens dom över Radovan Karadzic och hans roll i kriget i Bosnien mellan 1992 och 1995.

Än har jag inte tagit mig igenom domslutets alla 2.615 sidor med dess omfattande genomgång av vissa av de avgörande skedena i det långa och plågsamma kriget.

Men avgörande delar har jag dock nu noga läst igenom.

Medias uppmärksamhet var främst riktad på frågan om huruvida han skulle anses skyldig till folkmord eller ej, och här kom han att frias när det gällde olika skeenden i kriget i övrigt men fällas vad gäller Srebrenica i juli 1995.

Oväntat var det knappast.

En rad tidigare domslut från olika domstolar har inte ansett att händelser i Bosnien i övrigt lever upp till kravet på folkmord, men att just Srebrenica gör det.

Och självfallet kan detta, i bägge dess delar, diskuteras. Allt handlar om hur man definierar begreppet folkmord.

Själv har jag alltid ansett att det skall användas restriktivt, och det inte minst därför att det annars finns en risk för att man devalverar det brott som Hitlers försök till total förintelse av främst det judiska folket innebar.

Män, kvinnor och barn i miljoner fördes urskiljningslöst till gaskamrarna och avrättningsplatser i ett brott som saknar varje motstycke i vår tid.

Srebrenica var dels ett brutalt och medvetet massmord och dels en mycket medveten fördrivning av dess muslimska befolkning från detta område.

Siffror är och förblir starkt kontroversiella i detta sammanhang, men de siffror som ICTY använder i denna dom är ”minst 5.515” män dödade och ca 30.000 – huvudsakligen kvinnor och barn – mer eller mindre tvångsmässigt evakuerade.

Och i en rad domslut har tribunalen ansett att detta faller inom ramen för begreppet folkmord. Det har också kommit att bli allmänt accepterat.

Problemet som uppstår är dock att gränsdragningen mot andra händelser under det bosniska kriget är mindre klar.

Massmordet i Srebrenica var förvisso unikt till sin omfattande och till sitt utförande, om än självfallet inte i närheten av Förintelsen, men däremot knappast fördrivningen av personer på grund av deras etnicitet eller religion.

Nu har tribunalen valt detta sätt att definiera de olika brotten, och det är därmed detta som kommer att gälla i den internationella rätten framöver.

Men alldeles säkert kommer det att diskuteras om man hur dragit gränserna för definition av de olika brotten rätt. För snävt eller för brett – det finns företrädare för bägge skolorna.

Själv läste jag igenom det utförliga avsnittet om Srebrenica med speciellt intresse.

I samband med att det var 20 år sedan denna händelse förra sommaren satt vi ju olika personer några dygn i Haag och gick igenom händelsekedjan i detalj – jag skrev då också utförligt om det – och det var självfallet intressant att se om något nytt nu kon fram.

Domens beskrivning bekräftar den bosnienserbiska ledningens beslut den 9 juli att ändra en operation som syftade till att något begränsa enklaven Srebrenicas omfattning till att inta den i dess helhet.

Och Radovan Karadzic förnekar inte heller att han var en del av detta beslut.

Domen ger lite mer av bakgrund till händelseutvecklingen veckorna innan, med olika attacker och raider av de bosnienmuslimska styrkorna ut från Srebrenica.

Och mycket av detta skall ju ses i ljuset av den avgörande kraftmätning som ägde rum kring Sarajevo just då.

Däremot kastar domen knappast så mycket ytterligare ljus över frågan hur och av vem beslutet – senast den 13 juli, men enligt tribunalen sannolikt något dygn tidigare – att mörda alla de män man tagit till fånga togs. Eller varför det togs.

Att det togs, och sedan genomfördes framför allt under dagarna från 14 juli i området kring Zvornik, dit fångarna förts, är dock ett historiskt faktum.

Någon ”smoking gun” som alldeles entydigt binder just Karadzic till beslutet går det dock knappast att hitta. Man binder en väv av vad som är sannolikt och rimligt i den rådande situationen.

Här får vi kanske vänta på att rättegången mot Radko Mladic avslutas. Om hans och hans närmaste medarbetares också direkta ansvar för beslutet går det knappast att ha några tvivel.

Domslutet tecknar en bred bild av händelseutvecklingen upp till och under det långa kriget, och beskriver hur människor fördrevs och mördades i strävan att skapa etniskt rensade och rena områden.

Detta var det bosniska krigets kärna, ja, dessvärre kärnan i det jugoslaviska upplösningsdramat i dess helhet.

Och att just skapandet av etniskt rena områden var syftet råder det ingen tvekan om. Här var Radovan Karadzics roll självfallet central. För honom handlade det om serbiskt rena områden.

Andra i detta krig hade andra etniska agendor, inte minst på den kroatiska sidan, men också på den muslimska sidan fanns detta, om dock i väsentligt mindre omfattning.

De tusentals sidorna innehåller mycket som förtjänar att läsas och begrundas, och säkert kommer jag att finna mer av intresse när jag fortsätter med detta.

En icke ointressant detalj bör dock nämnas.

De tre domarna är eniga om så gott som allt på det sätt som de bör vara.

Men ett intressant undantag är frågan om beskjutningen av Markala-marknaden i Sarajevo den 5 februari 1994 med ett mycket stort antal civils döda.

Kontroversen kring denna är förvisso inte ny, men får nu sannolikt nytt bränsle, eftersom en av de tre domarna skiljer ut sig och säger att det inte kan uteslutas att det inte var serbiska styrkor som var ansvarigt.

Ett s k skyddat vittne har framträtt med information om att ansvaret snarare låg på den muslimska sidan.

Om någon klarhet någonsin nås i den frågan är väl oklart, men sett i det större sammanhanget av år av kontinuerlig beskjutning med artilleri och prickskyttar av den civila befolkningen i Sarajevo skall nog inte betydelsen av den saken överdrivas.

Och här är ansvaret, som tribunalen också slår fast, solklart.

Med detta viktiga domslut har en viktig punkt i arbetet att lägga denna konflikt till historien tagits, men än är tribunalens arbete inte avslutat.

Radovan Karsdzics försvarsadvokater har redan sagt att de avser att överklaga domen.

På torsdag i nästa vecka kommer, efter närmast oförsvarligt lång tid, domen mot Vovjislav Seselj.

Och rättegången mot Radko Mladic pågår fortfarande.

En kommentar till Domen över Radovan Karadzic.

  1. Göran Svedberg skriver:

    Tack för din sansade kommentar. Den var ett nöje att läsa

%d bloggare gillar detta: