Hem från det oberäkneliga Ryssland. 

MOSKVA-STOCKHOLM: Så är jag då på väg hem efter intressanta dagar av samtal i Moskva.

De kom att spänna över nyckelpersoner i presidentadministrationen till den mycket oppositionelle Alexei Navalny. 

Och åtskilliga i det påtagligt breda spektrat däremellan.

Mötet med Navalny hölls strikt avskilt från alla andra möten för att inte personer vi hade kontakt med eller hjälp av skulle riskera att drabbas av svårigheter – och utan att dessa visste om det.

Sådana är nämligen atmosfären i Moskva i dag. 

Men Navaly själv valde att skicka ut ett tweet om vårt möte, vilket jag självfallet inte hade någonting emot, även om han sade att detta kommer att leda till problem för honom.

Sådana är han dock vana vid. Han är redan dömd för åtskilligt, har förbjudits all politisk aktivitet och fått se sin bror fängslas under lika svåra som oklara omständigheter.

Men oförtrutet fortsätter han sin kampanj mot korruption och för en politik öppning för Ryssland. Och finansierar sin verksamhet med många tusentals små bidrag från ryska medborgare som vill ge honom sitt stöd.

Ryssland är i dag förvisso inget totalitärt samhälle av sovjetiskt snitt, men utrymmet snävas ständigt in, och atmosfären blir allt tyngre. 

Inför en privat middag i ett privat hem i går kväll, om än inte hos vem som helst, hade de plötsligt fått ett besök av reparatörer som hävdade att de ville kontrollera att telefonerna fungerade som de skulle.

Och det var tämligen uppenbart att detta besök handlade om utrustning av lite annorlunda karaktär.

Vad som händer mer vårt samtal med Navaly återstår att se.

När jag träffade honom för en frukost för några år sedan tillsammans med vår dåvarande ambassadör Tomas Bertelman resulterar detta i att en inspelning av vårt samtal i dess helhet publicerades av en regimnära publikation.

Det fanns ingenting i och för sig att dölja i det detta, men tekniken var onekligen innovativ. Jag var utrikesminister vid den tidpunkten. Och inför vårt samtal i går erinrade vi de som var med om just detta.

Det ryska samhället och den ryska ekonomin är på väg in i en period av stagnation och gradvis nedgång. 

Man kan hoppas att oljepriser vänder uppåt igen, men dels torde inte ens det hjälpa särskilt, och dels är det nog sannolikt att man under det kommande decenniet kommer att ha betydande svårigheter att hålla produktionen uppe.

Den ekonomiska stagnationen var tydlig redan 2013 – och det var ett år när oljepriserna fortfarande var höga och innan Ukraina-kris och sanktioner hade inlett till den verkliga krisen.

Några systemreformer av den art som det ryska samhället och den ryska ekonomin skulle behöva kommer knappast att ske under perioden med först val till duman i höst och sedan presidentval 2018.

Oberoende organisationer för valövervakning har visserligen kuvats, och reglerna för den valobservation som är kvar lämpligt justerats, men det är tydligt att regimen vill säkra sig både med hängslen och livrem inför de kommande valen.

Likformigheten i TV-kanalerna och deras propaganda är påtaglig, och att detta har sin effekt är också tydligt. 

Bilden av president Putin som den starke landsfader som återupprättar den stora ryska nationens anseende och värdighet trummas ständigt in, och många anammar förvisso den.

Likformigheten är dock inte total. Det finns fortfarande modiga journalister och tidningar med kvalitet i sin rapportering. Och utrymmet på nätet är inte heller alldeles stängt.

Men så gott som alla man talar med målar mer eller mindre explicit framtiden i mer eller mindre mörka färger.

Så hade det inte behövt bli.

På planet hit i måndags läste jag om en längre artikel jag skrev i tidskriften ”Russia in Global Affairs” – jag ingår nog fortfarande i dess redaktionsråd – våren 2003.

Och då var mitt tonläge fortfarande påfallande optimistiskt. 

Problem och utmaningar saknades förvisso inte, men jag tecknade bilden av ett Ryssland med möjligheter i en lång rad olika avseenden. Att utveckla samarbetet med detta Ryssland såg jag som viktigt för såväl Sverige som EU.

Men utvecklingen kom som bekant att bli en annan. 

En första brytpunkt kom redan hösten 2003 med arresteringen av Mikhail Khodorkovski. En andra möjligen i anslutning till kriget mot Georgien i augusti 2008. Och en tredje och avgörande efter det att Vladimir Putin återvänt som president för sin tredje period våren 2012.

Och säkert kommer historiker att lägga till ytterligare en brytpunkt i mars 2014 när det militära och politiska övertagandet av Krim inledde en ny fas i utvecklingen och krisen med Ukraina och omvärlden eskalerade kraftigt.

I dag är Ryssland i mångt och mycket ett oberäkneligt land där det är svårt att undgå intrycket av att en regim som badar i machonationalism kommer att bli mer beroende av militära äventyr för att bibehålla sin ställning.

Och i detta ligger alldeles självklart betydande risker – allra främst för Ryssland självt.

Men trots – eller kanske på grund av – detta förblir det viktigt att ha nära kontakt och också dialog med detta Ryssland. 

Vi ligger där vi ligger, och Ryssland gör samma sak. Vi måste känna och ha kontakt med det Ryssland som faktiskt existerar.

Nu blir det en eftermiddag och kväll hemma i Stockholm. Skönt och bra.

Men tidigt i morgon bär det av till Amman i Jordanien med de globala internetfrågorna i centrum – ett påtagligt skifte i såväl miljö som fokus.

 

En kommentar till Hem från det oberäkneliga Ryssland. 

  1. Maybe Navalny should be reminded that Russia is on the way to be another yugoslavia via Her imposing OneLawForAll.

%d bloggare gillar detta: