Mycket blandat i Moskva.

MOSKVA: Solen lyser vackert över den ryska huvudstaden dessa dagar, och i den grupp som administreras av ECFR har vi kastat oss in i olika diskussioner om Rysslands utveckling och relationerna till EU.

Men innan dessa började med middag på den polska ambassaden här i går kväll hade jag möjlighet till ett längre och mycket informellt möte med viss substans som hade med den ryska politiken gentemot Ukraina att göra. 

Och det var intressant på många sätt.

Ett rätt grundläggande ifrågasättande av Ukraina som självständig statsbildning tillhör lite av den konventionella visheten här. 

Inte sällan får man höra att skillnaderna mellan olika delar av Ukraina är så betydande att det bara kan fungera med en mycket decentraliserad federation, och knappt ens då.

Jo, det kan sägas, men samma sak skulle förvisso kunna sägas om det vida ryska territoriet från Vladivostok och Magadan till Kaliningrad och Murmansk. 

Och svaret på denna ryska mångfald har oftast varit behovet av att konfrontera allt mer och mer av makten bakom Kremls höga murar.

Men hur det än är med detta är det rimligen Ukrainas sak att avgöra sitt eget styre framöver. 

Man har länge haft en ibland infekterad debatt om avvägningen mellan presidentiellt och parlamentariskt styre, och på samma sätt som hos oss i Sverige är frågor om inkomstutjämning, regionalpolitik och regionindelning långt ifrån okomplicerade.

Vad man i Moskva fortfarande fullt ut inte inser är hur den ryska aggressionen 2014 har förändrat Ukraina. 

Den Maidan-generation som allt mer kommer att ta över makten har det som inträffade 2014 som det som som format deras världsbild. 

Genomförandet av Minsk-avtalet står nu mycket tydligt och stampar. Och här är man föga förvånande angelägen att lägga skulden för detta huvudsakligen på Kiev och ledningen där.

Men det haltar åtskilligt.

Förvisso finns det i Kiev en betydande tveksamhet till att överlämnande makt till Donbas innan demokratiska val har gett legitimitet till dess representanter. Och den tveksamheten är det inte svårt att dela.

Men i Moskva är det rätt självklart att det är just det man eftersträvar. 

Det har investerats åtskilligt i denna enklav, och man ser gärna att den, visserligen formellt som en del av Ukraina, förblir under dess mycket tydliga inflytande.

Villkoren och förutsättningarna för de val i Donbas som är en del av Minsk-avtalet är enligt min mening alldeles avgörande, och det jag hört här i Moskva gör mig föga optimistiskt om möjligherna att nu komma framåt i denna fråga.

Det som skisserades för mig har föga med den syn på fria och rättvisa val som vi ser som tämligen självklar.

Ingen kommer att överge Minsk-avtalet, men samtidig är det inte alldeles lätt att se hur det kommer att genomföras fullt ut på det sätt som ju är ett tydligt krav från EU också när det gäller att lyfta sanktioner.

Den tydliga risk som finns – utan att i det korta perspektivet överdriva denna – är att man här ser en militär framstöt som ett sätt att öka trycket såväl på Kiev som på EU och USA när det gäller synen på vägen framåt.

Det är tydligt att man i kretsar som gäller här i Moskva ser just militära framstötar då och då som det som, från deras perspektiv, har fört dessa frågor framåt.

Mitt under vår middag i går kväll kom beskedet från Kreml om i alla fall det partiella tillbakadragandet från Syrien. 

Vad konkret detta kommer att innebära återstår att se, men den politiska signalen var mycket tydlig.

President Putin säger att syftet i allt väsentligt uppnåtts, och om detta var att göra Ryssland till en faktor och spelare när det gäller viktiga frågor i Mellersta Östern är detta utan tvekan riktigt.

Och positivt kan man ju hoppas att det ger samtalen i Genève vissa ökade möjligheter.

I dag har så våra diskussioner fortsatt med olika mer eller mindre oberoende tankesmedjor här liksom med olika diplomatiska företrädare. 

Några mer sensationella nya insikter har detta knappast inneburit. 

Den grundläggande osäkerheten om vart Ryssland egentligen är på väg har knappast skingrats. Och den osäkerheten finns tydligt också hos de ryska företrädare vi diskuterat med.

Under dagen blev det naturligt nog också en viss diskussion kring de fem punkter om relationerna mellan EU och Ryssland som Federica Mogherini talade om i Bryssel i går.

Och det var värt att notera att en ledande officiell rysk företrädare ägnade tid åt att rescensera dessa i ordalag som varierade från kritiska till nedsättande. 

Att den första punkten handlade om uppfyllande av Minsk-avtalet ansågs tydligen speciellt störande. 

Särskilt lovande när det gäller möjligheterna till en mer öppen dialog var det knappast. 

Men diskussionerna fortsätter – i kväll lite bredare med också påfallande mindre officiella företrädare för det ryska samhället.

En kommentar till Mycket blandat i Moskva.

  1. stig2entreprenoren skriver:

    ECFR is a cooperation to promote democracy, human rights and the rule of law and to resolve frozen conflicts in wider Europe. This sounds important but quite basic? Black coffee mornings and these bigger meets looks interesting and we hope you can form efficient teams to enable good progress. These ”påfallande mindre officiella företrädare för det ryska samhället” can maybe add new energy and ideas to a new type of economic development program to take place in Sibiria.

%d bloggare gillar detta: