Obama blickar bakåt. 

STOCKHOLM: På planet hem från Frankfurt i går hade jag tid att läsa Jeff Goldbergs långa intervju med president Obama i senaste numret av Atlantic Monthly.

Sakta går Obama-administrationen mot sitt slut – den 20 januari nästa år lämnar han officiellt över efter åtta år – och det är inte onaturligt att presidenten nu börjar att försöka skriva sin eten historia.

Rör man sig, som jag då och då gör, i de amerikanska kretsar som sysslar med utrikes- och säkerhetspolitik, eller lyssnar man på den amerikanska debatten i dessa frågor, är det i dag kritiken av Obama-perioden som dominerar.

Och lyssnar man i städer som Paris eller Riyadh kan man få sig rätt mycket av den varan till livs.

Inte sällan handlar det om att han på ett eller annat sätt skulle ha skött situationen i Syrirn betydligt bättre. I fokus står ofta hans helomvändning i augusti 2013 när det gällde att bomba eller inte bomba Syrien efter regimens användning av kemiska vapen.

Och jag minns dessa dagar väl. 

På ett möte i Vilnius försökte den mer interventionistiske John Kerry övertyga oss europeiska utrikesministrar om att en bomboperation var nödvändig och riktig. 

En del tyckte förvisso så, medan jag tillhörde dem som i diskussionen var uttalat skeptiska. Några av oss – Radek Sikorski från Polen, Elmar Brok från Europaparlamentet och jag – försökte i stället skissera någonting inte alltför långt från det som senare skulle komma att bli lösningen.

I den långa intervjun berättar presidenten om hur han vände, trots alla sina rådgivare, och beslutet då den 30 augusti beskrivs som tillfället när han genuint etablerade sin egen politik. 

Att han var komfortabel med beslutet var alldeles uppenbart när han någon vecka senare dök upp i Stockholm på ett besök som han själv senare återkommit till som ett av hans många besök som han har de positivaste minnena av.

Det sägs ofta att vändningen då gjorde att USA förlorade i trovärdighet. Men i intervjun säger han att han har svårt att förstå att man måste bomba någon bara för att göra det trovärdigt att man kan bomba någon, och jag har inte svårt att hålla med.

Att använda militär makt är någonting man, inte minst som USA:s president, måste vara beredd till, men det måste alltid ske mera en tydlig bild av vad som skall uppnås och utan att äventyra viktiga andra intressen.

Det som dock uppmärksammas mest i intervjun är hans tydliga slutsats att interventionen i Libyen 2011 resulterade i vad han klart betecknar som ett misslyckande.

Och här lägger han skulden på främst Paris och London. 

De var instrumentella i att driva fram flygoperationerna mot Khaddafi-regimen, men ville sedan inte ta tillräckligt ansvar för landets utveckling med de resultat vi nu set.

Han kunde också ha kritiserat Hillary Clinton som en av dem som tydligast drev på för interventionen, men avstår från det. Libyen och Benghazi är redan tillräckligt mycket av en kvarnsten runt hennes hals.

Också här skulle jag kunna lägga till åtskilligt om vad som hände, men utan att avvika från de slutsatser som presidenten drar i intervjun. 

Här medverkade ju också Sverige genom bl a de spaningsinsatser som våra Gripen-plan medverkade med. 

Och vi gjorde det efter en inhemsk debatt där kraven på robust också svenskt ingripande hade varit tämligen så högljudda.

Presidentens övergripande slutsats i intervjun är, starkt förenklat, att det är bäst att hålla en betydande distans till krav på interventioner av olika slag i Mellersta Östern. 

Han är, och enligt min mening med rätta, tydligt medveten om också den amerikanska maktens begränsningar i denna krävande region.

Hans företrädare intervenerade med stor kraft i Irak, och det blev till betydande del elände.

Han intervenerade till hälften i Libyen, och det blev dessvärre också elände.

Han intervenerade inte alls i Syrien, och även utvecklingen där kan bara beskrivas som elände.

Och av detta går det ju att dra i alla fall vissa slutsatser.

Om Mellersta Östern mest är problem i Obamas värld är det tydligt att det är i Asien som han ser framtiden och dess möjligheter. Men också Afrika och Latinamerika är regionen som, enligt hans mening, förtjänar mer av uppmärksamhet.

Europa finns förvisso med i den långa intervjun, men mest med lätt irritation över att London och Paris pratar mer än vad de förmår, och med en lätt frustration över att Europa inte klarar sig utan ett tydligt amerikanskt ledarskap. 

Fyra slutsatser sammanfattas i intervjun, och det kan finnas anledning att återge dem”

The first is that the Middle East is no longer terribly important to American interests.” 

”The second is that even if the Middle East were surpassingly important, there would still be little an American president could do to make it a better place.”

”The third is that the innate American desire to fix the sorts of problems that manifest themselves most drastically in the Middle East inevitably leads to warfare, to the deaths of U.S. soldiers, and to the eventual hemorrhaging of U.S. credibility and power.”

”The fourth is that the world cannot afford to see the diminishment of U.S. power.”

Någon alldeles heltäckande bild ger en intervju som denna knappast, men den är dock intressant genom att den tydligt tar upp några av de mest omdiskuterade punkterna i Obamas utrikespolitik, och tämligen explicit bemöter den kritik som under den tiden har hunnit att bli nästan konventionell vishet innanför ringleden i Washington och på andra ställen.

Och själv tvingas jag medge att jag tillhör de inte alltför många som i stort sett genomgående håller med de olika bedömningar som president Obama redovisar i sin intervju.

Hur sedan den amerikanska politiken kommer att utvecklas i perioden efter den 20 januari nästa år är en annan sak. Och lite kring det har jag ju filosoferat om tidigare här.

Men en viktig del av formandet av den är också hur slutsatser dras av de olika avgörande händelserna under president Obamas så småningom åtta åt som president.

Och till den diskussionen har han själv nu ett ett bidrag som debatten inte kommer att undgå att bli påverkad av.

2 kommentarer till Obama blickar bakåt. 

  1. stellan-palm skriver:

    Lite att blanda upp tankarna med en gråmulen söndag förmiddag då veckan som gick var tung…

    Skickat från min Samsung-enhet

  2. Per Fredö skriver:

    Om Obama hade använt militär mkt i Syrien, som han ställt i utsikt, så hade inte haft allt elände med krig och flyktingkatastrof.

%d bloggare gillar detta: