Viktiga dagar för Europa. Och om Turkiet.

BRYSSEL: Så är jag med mellanlandning här på väg tillbaka till Stockholm efter en vecka av behagligt sportlov i de franska Alperna, även om vädret kanske inte alltid var det alldeles idealiska.

Det är viktiga dagar som stundar i Europa.

I morgon är det dubbeltoppmöte i Bryssel med den fortsatta flyktingutmaningen i centrum. Först toppmöte med Turkiets premiärminister Davutoglu och sedan mer sedvanligt toppmöte med medlemsstaterna.

Rådsordföranden Donald Tusk har spenderat den tidigare veckan med att resa till de olika huvudstäderna från Wien till Ankara längs det som numera kallas Balkan-rutten och försökt att få stöd för en gemensam linje.

Om det lyckas eller inte återstår att se. 

De som de facto vill stänga alla gränser leds nu av Ungern och Österrike, medan Tyskland fortsatt argumenterar för mer europeiska lösningar som också bygger på ett fördjupat samarbete med Turkiet i frågan. 

Och det blir viktigt hur balansen mellan dessa olika angreppssätt utfaller vid morgondagens möten. 

Till betydande del handlar detta om Grekland. Om alla gränser längs Balkan-vägen stängs innebär det att flyktingbördan hamnar på ett Grekland som ju har betydande bekymmer som det är.

Det är åtta månader sedan Tsipras-regeringen i ännu en av sina helomvändningar gick med på ett omfattande räddningspaket för ekonomin, men de kapitalkontroller och annat man lekt runt med har medfört att ekonomin fortfarande fortsätter neråt.

Och till detta kommer så flyktingsituationen. Hitintills har man mest sett till att flyktingarna kunnat ta sig vidare över gränsen till Makedonien, men när nu denna stängs blir situationen dramatiskt annorlunda.

Inte minst i Berlin är detta någonting man bekymrar sig för. Men också i Bryssel.

Till den bekymmersamma bilden i dessa frågor skall nog läggas utgången av gårdagens val i Slovakien. 

Regerande vänsterpartiet Smer satsade på radikal retorik mot muslimer, men resultatet av det förefaller huvudsakligen ha blivit att mer radikalt nationalistiska och extremistiska grupper stärkts.

På dagordningen för toppmötet i Bryssel står också kommissionens förslag om en tidsplan för att återupprätta den fria rörligheten inom Schengen-området, inklusive att ta bort de kontroller som den svenska regeringen i sin panik införde vid Öresund. 

Vid toppmötet med Turkiet är det också viktigt att man tydligt markerar mot de åtgärder som turkiska domstolar vidtagit mot den stora dagstidningen Zaman.

Bakgrunden till dessa förtjänar en liten utläggning.

Det handlar om AKP-ledningens försök att med alla till buds stående medel bekämpa den s k Gülen-rörelse som man under ett tidigare skede faktiskt var i allians med. Och tidningen Zaman är i olika avseenden närstående denna rörelse.

Gülen-rörelse är en muslimsk rörelse med en imponerande satsningen på skolor runt om i världen, men också ett hemlighetsfullt och konspirativt agerande som uppenbarligen inkluderat att under lång tid infiltrera polis- och åklagarmyndigheten.

Jag minns hur jag hörde om oron för detta bland vänner i Turkiet under åtskilliga år, dock utan att riktigt ta det på det allvar det förtjänade.

Då var Gülen och AKP allierade i arbetat att rulla tillbaka det militära och auktoritära inflytandet över den turkiska politiken. 

Men sedan skar det sig rejält, och det finns lite olika uppfattningar om hur det gick till. 

Mot slutet av 2013 detonerade dock en rad avslöjanden av korruption i vissa ledande kretsar, och det är ingen tvekan om att här Gülen utnyttjade sina infiltrerade medlemmar i bl a poliskåren för hemliga avlyssningar och annat.

Avslöjandena var i alla fall till del alls inte utan substans, men samtidigt var det tydligt att det handlade om ett mycket medvetet försök att i politisk syfte destabilisera.

Sedan dess har det bara blivit värre. Inte minst president Erdogan talar gärna om att Gülens infiltration handlade om att skapa en stat i staten och de facto genomföra en kupp. Överdrivet, men med viss substans.

Och man har, utan grund, klistrat etiketten ”terroristisk” på grupperingen i akt och mening att få bättre legala möjligheter att ingripa mot den. Den är konspirativ och delvis subversiv, men den är inte terroristisk.

Anklagelsen mot Zaman är nu att tidningen skulle fungera som ett språkrör för Gülen-rörelsen. Att dess ledare prominent förekommer i tidningen är ett faktum, men att gå från detta till att antyda att detta är detsamma som uppmuntran till terrorism är att gå påtagligt för långt.

Det politiska inbördeskriget mellan AKP och Gülen-rörelsen är i dag en påtaglig fara för landets demokratiska utveckling. Och ingripandet mot Zaman är det senaste tecknet på detta.

Och det är viktigt att Europas ledare är beredda att tala öppen och tydligt med Turkiets ledning om detta. Men det är lika viktigt att man gör det med full kännedom om vad det egentligen handlar om.

Min egen kommande vecka blir en vecka med Berlin, Stockholm och Berlin. 

I morgon och delar av tisdagen har vi styrelsemöte i Berlin med European Council on Foreign Relations, med bl a middag med Peter Altmeier, som är den person i den tyska regeringen som vid sidan av förbundskansler Merkel försöker att hantera den akuta krisen.

Men efter ECFR-mötet hoppas jag på tisdag kunna diskutera hur morgondagens toppmöten i Bryssel har utfallit. De har ju sin betydelse inför lördagens tre viktiga delstatsval i Tyskland.

Och självfallet är det av intresse att höra bedömningarna efter det mindre lyckade ministermöte i den s k Normandie-gruppen om Ukraina som ägde rum i Paris i slutet av förra veckan.

På onsdag och torsdag blir det dock arbete hemma i Stockholm, innan det på fredag igen bär iväg till Berlin igen för olika diskussioner med Europas aktuella politiska utmaningar i centrum.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: