Lite dämpat och dystert i München.

14 februari 2016

MÜNCHEN: Så har då ännu en av dessa stora säkerhetskonferenser här avslutats.

I år var det ca 600 mer eller mindre betydelsefulla personer från världens alla ändar, men med Europa och USA som tyngdpunkt som kom för att delta i de olika diskussionerna.

Och arrangörerna hjälpte till med mer än 700 olika bilaterala överläggningar mellan främst olika regeringsrepresentanter.

Det började egentligen redan i torsdags kväll med det stora ministermötet i den sak ISSG-gruppen om Syrien.

Efter ett nio timmar långt möte lyckades de 17 deltagande ministrarna enas om en kommuniké som i vaga ordalag talade om humanitära leveranser och en vapenvila om en vecka.

Trots mycket tydligt politiskt tryck gick det inte att få Ryssland att gå med på en omedelbar vapenvila som skulle omfatta även deras bombningar.

Och utan en sådan är det näppeligen möjligt att se vare sig att fredssamtal skulle kunna komma igång eller att omfattande humanitär hjälp skulle kunna komma fram främst till Aleppo om områdena däromkring.

Diskussionerna under konferensen ökade knappast optimismen.

I en panel sade Tysklands utrikesminister Steinmeier att han bedömde sannolikheten för att vapenvilan skulle fungera till 51%, men efter ett längre inlägg av den ryska utrikesministern Lavrov konstaterade den brittiske utrikesministern Hammond sobert att det mera lät som 0%.

Och så var det. Ett telefonsamtal mellan presidenterna Obama och Putin därefter har dock möjligen lämnat ett intryck av att det är en marginellt bättre prognos.

Men endast marginellt.

Det är svårt att frigöra sig från intrycket att det finns en allt större risk för att konflikten i Syrien, trots tal om motsatsen, går in i ett än farligare skede.

Assad med stöd av Kreml upplever alldeles uppenbart att han har vind i ryggen, och tror möjligen att han kan besegra det mesta av oppositionen.

Men det leder till att aktörer som främst Saudiarabien men kanske i någon mån också Turkiet överväger ett mer aktivt ingripande inne i Syrien. Och vilka reaktioner detta i så fall kan leda till från rysk sida kan man bara spekulera om. 

Om Syrien var den stora frågan detta år i München var Ryssland den andra.

Premiärminister Medvedev framträdde med ett något osammanhängande anförande som nog mest kommer att bli ihågkommet för påståendet att vi är tillbaka i ett kallt krig.

Han passade på att påstå att det pågick ett ”inbördeskrig” i Ukraina, vilket någon timma senare föranledde president Poroshenko att med emotionellt kraft säga att det handlar om rysk aggression och ingenting annat.

Också det kommer med all sannolikhet att bli ihågkommet.

USA:s John Kerry, som ju nu inlett sitt sista år som Obama-administrationens utrikesminister, levererade ett anförande som försökte att slå an lite mindre pessimistiska tongångar. 

Vad som än kan sägas om honom så är det inte att han inte försöker.

Han gjorde ett heroiskt försök att få till stånd en uppgörelse mellan Israel och Palestina. Det misslyckades, och det kommer nog dessvärre att dröja ett bra tag innan ett nytt lika seriöst försök kan göras.

Han gjorde därefter ett heroiskt försök att få till stånd ett avtal med Iran, och lyckades med det trots alla som försökte lägga hinder i vägen.

Och nu är det försöken att få till stånd en lösning i Syrien som alldeles tydligt engagerar honom. Förutsättningarna är inte de bästa, men man måste lyfta på hatten för hans och USA:s energiska försök.

De påbörjades faktiskt för några år sedan på brukshotellet uppe i Kiruna. Timmarna där mellan USA:s och Rysslands utrikesministrar kom att bli viktiga. 

Men självfallet var det också mycket annat som diskuterades här.

Jag deltog mer organiserat i diskussioner om cybersäkerhet och relationerna till Ryssland.

Och så blev det middagar i spännande och varierande konstellationer.

Men nu bär det hemåt för kväll och morgondag i Stockholm.

På tisdag bär det så av till Palo Alto i Silicon Valley borta i Kalifornien, och därifrån fortsätte jag mot slutet av onsdagen till Palm Springs i mer sydliga delarna av delstaten.

Det är internetfrågorna som där helt och hållet kommer att dominera mina dagar med möte på det senare stället med min Global Commission on Internet Governance.

Och de blir viktigare och viktigare för varje dag som går.


Den allt värre krisen i Syrien.

10 februari 2016

STOCKHOLM: Att det utrikespolitiska läget inte är okomplicerat behöver nog knappast påpekas särskilt.

I morgon träffas i München USA:s, Rysslands och några europeiska länderna utrikesministrar för att diskutera den akuta situationen kring Syrien.

Och i grunden handlar det om huruvida det kommer att finnas några förutsättningar att för att återuppta försöken till fredssamtal den 25 februari som planerat.

Jag har svårt att se att detta skulle vara möjligt om det inte kommer till stånd ett eld upphör kring Aleppo, och jag ser i skrivande stund inga tecken på att vare sig Moskva eller Damaskus nu skulle vara beredda till det.

Rysslands utrikesminister Lavrov har sagt att offensiven kommer att fortsätta intill dess att man får kontroll över området upp till den turkiska gränsen.

I detta område finns nu 30 – 40.000 flyktingar från striderna kring Aleppo, och från turkisk sida försöker man att förse dem med tält och förnödenheter utan att de går över gränsen.

I Kilis, som är den turkiska orten vid gränsen, finns i dag fler flyktingar än vanliga invånare, och i den större staden Gaziantep alldeles norr därom finns nu dubbelt så många flyktingar som vi tog emot i Sverige i dess helhet under förra året.

Så det är inte utan att man förstår en del av de turkiska problemen i dessa hänseenden.

Skulle regimens och Rysslands militära offensiv norr om Aleppo fortsätta kommer det inte bara att omöjliggöra ett återupptagande av fredsförsöken utan dessutom omedelbart utlösa en stor flyktingvåg över den turkiska gränsen.

Dessutom skulle en inringning av de delar av Aleppo som kontrolleras av rebellerna leda till en med all sannolikhet mycket allvarlig humanitär situation.

I måndags var Tysklands förbundskansler Angela Merkel i Ankara för att diskutera flyktingsituationen, och i dag har Turkiets premiärminister Davutoglu varit i Haag i samma ärende. 

Det är tydligt att det är länder som Tyskland, Norge och Nederländerna som är diplomatiskt mer påtagligt engagerade i dessa frågor. 

Jag säger detta – utan att säga mer.

I grova drag kan man säga att diskussionen i EU nu går längs vad man kan kalla en Orban-linje, där situationen hanteras främst med olika nationella gränsspärrar, och en Merkel-linje som lägger tyngdpunkten på ett politiskt samarbete inte minst med Turkiet för en reglering av flyktingströmmen.

Den förra linjen verkar nu fokusera på möjligheten att förstärka gränsen mellan Grekland och Makedonien för att förhindra att flyktingar sedan via Balkan kommer vidare till det övriga EU.

Det kommer med största säkerhet att leda till betydande nya spänningar i det området. Och sannolikheten för att det lyckas är inte särskilt stor.

Den förra linjen handlar om att ge Turkiet rejäl hjälp att ta hand om så många flyktingar som möjligt, men att också öppna vägar för vissa av dem att legalt komma till EU-länder. I detta ligger också ett samarbete för att helt stoppa dem som kommer från vad som betecknas som säkra länder.

Allt detta är långt enklare sagt än gjort, men det finns all anledning att lyfta på hatten för Angela Merkel och de i övrigt som är engagerade i dessa ansträngningar.

I morgon i München blir det dock den mer omedelbara konflikthanteringen som kommer att stå på dagordningen, även om till denna självfallet också hör att försöka få fram humanitär hjälp till de tiotusentals människor som nu drabbas av de nya striderna.

Själv är jag kvar i Stockholm i morgon också – men på fredag bär det av till diskussioner i München.


Syrien, Ukraina, Nordkorea och EU.

07 februari 2016

STOCKHOLM: Angenämt att vara hemma, och än mer att kunna se fram mot nästan en hel vecka med olika saker på hemmaplan.

Det är först på fredag som jag ger mig iväg till årliga Munich Security Conference för de olika diskussionerna där.

Och av sådana blir det åtskilliga.

Det blir ministermöte om Syrien-situationen, och som det ser ut i dag har det alla förutsättningar att bli tämligen stormigt.

Den accelererande Rysslands-stödda regimoffensiven kring Aleppo har inte bara lett till att försöken till fredssamtal i Genève fått läggas på is utan riskerar nu dessutom att utlösa en ny flyktingvåg till Turkiet och Europa.

Utvecklingen på marken under den kommande veckan kommer att bli viktig också när det gäller förutsättningarna för de politiska samtalen främst mellan USA och Ryssland i München.

Men alldeles tydligt är ju att regimerna i Damaskus och Moskva just nu prioriterar militär offensiv framför diplomatiska möjligheter, och att man därmed på ett tämligen så avgörande sätt också förändrar förutsättningarna för de förra.

Den stora givarkonferensen i London i onsdags blev av allt att döma en framgång, och det är nu viktigt att de olika löftena om bidrag omvandlas till konkreta betalningar till främst FN:s olika humanitära organisationer.

Här är det broderlandet Norge som på ett mycket förtjänstfullt sätt tagit det politiska initiativet i en fråga som ju också är synnerligen viktig från svensk utgångspunkt.

Hur flyktingsituationen kommer att fortsätta att utvecklas blir mycket viktigt också för den europeiska utvecklingen.

Nu gör Angela Merkel ett nytt snabbt besök i Turkiet för att diskutera samarbetet kring den frågan. Och det pågår åtskilliga diskussioner om vad som kan göras dels i Grekland och dels i de olika övriga länderna på Balkan.

Och att detta är viktigt också för oss är självklart.

Med all sannolikhet blir det i München också ministermöte i den s k Minsk-kretsen om Rysslands agerande gentemot Ukraina.

Den som är intresserad av utvecklingen i östra Ukraina rekommenderas att läsa den rapport från International Crisis Group som publicerades i fredags, och som det finns länk till på min Twitter.

Diplomatin kring denna kris har varit tämligen omfattande under de senaste veckorna, men hitintills står den mest och stampar, och det trots att det i fler kanaler skett diskussioner med större djup och bredd än tidigare.

Allt tyder på att Ryssland satsar på att konsolidera sig inte minst militärt i östra Ukraina, men att man samtidigt famlar politiskt och gärna ser någon typ av arrangemang som börjar att lätta på det tryck som sanktionerna utgör.

Men något genombrott i den frågan är knappast att vänta nu. 

Först när Ukraina åter fått kontrollen över hela sin östra gräns kan vi tala om att Minsk-avtalet genomförts. Och just nu ser jag inga tecken alls på att Moskva skulle vara berett till det steget.

Dagens händelse är att Nordkorea till slut lyckats att skjuta upp en mindre satellit. Jag har inte sett mer detaljerade rapporter, men heller inte sett de som skulle kommit rätt snabbt om man misslyckats med att få satelliten i omloppsbana.

I sedvanlig ordning blir det nu extra sammanträde i FN:s säkerhetsråd och i sedvanlig ordning försök med nya sanktioner som i sedvanlig ordning kommer att leda till föga.

Av betydelse är dock att USA nu inleder samtal med Sydkorea om att leverera avancerade THAAD luft- och robotförsvarsrobotar. Utan att veta om det finns någon substans i dessa är det värt att notera att detta leder till kinesiska farhågor för att dessa skall kunna påverka också de kinesiska strategiska systemet.

Det är ju en debatt som känns igen från Europa med de starka ryska synpunkterna på framförallt det tredje steg i USA:s europeiska missilförsvarsprogram som planeras bli operativt i Polen 2018.

Under veckan blir det viktigt att följa också den fortsatta debatten inför mötet med EU:s stats- och regeringschefer veckan därpå om den brittiska frågan.

En lösning på de fyra brittiska kraven förefaller nu att arbetas fram, men det är alldeles uppenbart att premiärminister Cameron har en betydande uppförsbacke i frågan på hemmaplan. Media-reaktionen på de lösningar som förra veckan lades på bordet var påtagligt negativa.

Och betydelsen av denna fråga kan inte understrykas kraftfullt nog. Här handlar det om den verkliga ödesfrågan för det europeiska samarbetet – och det sagt med stor respekt för alla de andra utmaningar vi står inför.

Men för mig blir det, som sagt, en vecka i allt väsentligt hemma i Stockholm. 

Och det har jag alls ingen anledning att klaga över.


Hem från Washington.

05 februari 2016

WASHINGTON: Efter lite mildare men gråa dagar har det nu blivit lite kallare, en och snöflinga flyger genom luften men samtidigt lyser solen vacker och varm över den politiska staden vid Potomac.

Och om någon timme sätter jag mig på planet som, efter ett stopp, skall föra mig tillbaka till Stockholm igen.

Det är alltid lika slående hur många personer man bara stöter på i denna stad. 

Bortsett från planerade möten i dag har jag sprungit på den nye bosniske utrikesministern, jag noterar att Norges Börge Brende i sedvanlig ordning är i stan och i går kväll blev det oväntad middag mer bl a EU-kommissionens vice president Kristalina Georgieva.

Men annars har set mest varit samtal om olika asekter av europeisk politik med tyngdpunkten på olika delar av säkerhetspolitiken också i vår del av världen.

Och det har alltid ett betydande värde att kunna stämma av på bredden av den ofta livaktiga diskussionen här.

Det förfaller som om de amerikaner som var i Davos i år återvände bekymrade över Europa, och inte minst som förberedelse för den stora säkerhetskonferensen i München kommande helg ledde detta till att senatens utrikesutskott i veckan ville lyssna på olika exporter om Europa.

Oron gäller inte minst hur vi skall klara flyktingutmaningen, och den oron gäller också Sverige. En del av de problem vi haft har fått rätt stort genomslag här, och det är inte så få frågor som jag ha fått försöka svara på.

Annars är det, som jag redan skrivit om, inrikespolitiken som dominerar totalt här, med primärvalet i New Hampshire på tisdag i totalt fokus. 

TV-kanalerna sänder timma efter timma med kommentarer, spekulationer och opinionsundersökningar. Om det säger så mycket om nationens möjliga inriktning efter valet i november är dock inte alldeles säkert.

Frågan om Syrien oroar tydligt bland alla dem som här sysslar med utrikespolitik. 

Det är populärt at kritisera president Obama för att inte ha gjort mer, men påtagligt sällsynt med mer genomtänkta förslag om vad som egentligen kunde ha gjorts.

Och meningarna om Ryssland roll går också isär, även om det nu är tydligt att regimstyrkornas Rysslands-stödda offensiv kring Aleppo spelade sin roll för att fredssamtalen i Genève inte ens hann komma igång innan de suspenderades.

På de inre linjerna är det nu också mycket diskussioner om hur utvecklingen i Libyen skall hanteras. Presidenten har bett om olika optioner. Det finns en starkt växande oro för att Daesh växer sig allt starkare längs den nordafrikanska kusten.

Mindre uppmärksamhet i offentligheten ges de diplomaterna ansträngningarna med Ryssland när det gäller Ukraina, men här har videolänkarna gått varna inte minst mellan Washington och Berlin om hur det samlade agerandet skall koordineras.

Bryssel förefaller, dessvärre, ha kopplat bort sig själv från dessa för Europas framtida utveckling inte alldeles oviktiga frågor. Så borde det inte ha varit.

Också om detta är det självklart att det blivit åtskilliga samtal dessa dagar.

Men om någon timma vänder jag som sagt hemåt igen.

Och det känns skönt att då kunna se fram mot nästan en vel vecka hemma i fäderneslandet.


Mellan Iowa och New Hampshire.

02 februari 2016

WASHINGTON: Det var ett milt och behagligt väder som mötte mig när jag landade på Dulles-flygplatsen vid fyratiden på eftermiddagen i dag.

Här handlar nu allt, och därtill något, om det politiska spelet om presidentmakten.

Hillary Clinton klarade ytterligt knappt en ledning i det första primärvalet i Iowa, men i likhet med andra skyndade hon omedelbart till New Hampshire där hennes utmanade Bernard Sanders anses ha bättre chanser.

För en mer utomstående framstår det dock som märkligt att hon inte klarade sig bättre. 

Att den 74-årige socialisten kapade hem stödet från en betydande del av det demokratiska partiets unga sympatisörer är något av ett fenomen, och påminner lite om det som ledde till att Corbyn kunde ta över kommandot över det brittiska Labour-partiet.

Men än intressantare blev det på den republikanska kanten där Donald Trump inte segrade, och där Marco Rubio ryckte fram som en trovärdigt kandidat för alla dem som inte vill se en kandidat från partiets mer extrema kamp. 

Till den får utan tvekan Iowa-valets segrare Ted Cruz nog räknas.

Så nu går kampen vidare. TV-kanalerna är fyllda av spekulationer, kommentarer och försök till analyser. Och så kommer det att förbli intill de hela klarnar allra senast i mitten av februari.

För mig blir det nu middag med några vänner, och i morgon är det en konferens som handlar om säkerhetsutmaningar i vår del av världen.

Och sådana är allt mer i fokus också från Washingtons horisont.

När USA:s försvarsminister Ash Carter tidigare i dag presenterade en del riktlinjer i sin nya budget handlade en av dessa om en fyrdubbling av de extra försvarssatsningar som man gjort i Europa efter den ryska aggressionen mot Ukraina.

Det handlar om mer av övningar, men också om ökad närvaro och om mer förhandslagring av tung militär materiel.

Det är en signal som kommer att uppskattas av inte minst de tre baltiska staterna, men också av Polen inför Nato:s toppmöte i Warszawa i sommar.

Och en del av dessa frågeställningar kommer att finnas på mitt program för olika diskussioner här under morgondagen.