Året börjar…

12 januari 2016

STOCKHOLM: Så är de det nya året igång på riktigt, och jag blickar ut över ett vintrigt Stockholm från mitt nya arbetsrum i stadens mera centrala delar.

Nyheterna just nu domineras av terrorattacken i Istanbul. Uppenbarligen en självmordsbombare, vilket för tankarna i riktning mot Daesh, även om det är för tidigt att dra någon bestämd slutsats.

Hitintills har ju Daeshs attentat i Turkiet riktat sig mot kurdiska mål eller mål med kurdisk anknytning. Denna gång förefaller målet att ha varit turister mitt i den historiska kärnan av staden.

Media talar om norska medborgare bland de drabbade. Norges utrikesminister Börge Brende befinner sig i dag i Ankara för politiska överläggningar.

Och attentatet i Istanbul fäster åter uppmärksamheten på den utmaning för alla våra samhällen som ligger i utvecklingen i Mellersta Östern och terrorismen.

Säkert kommer detta också att kommenteras när president Obama i natt inför kongressen i Washington sitt sista s k State of the Union-anförande. 

Om ett år är det USA:s 45:e president som håller det talet – marginellt troligast att det är Hillary Clinton, men osvuret är bäst.

Sannolikt kommer president Obama att understryka vad han uppnått internationellt såväl som nationellt. 

Den amerikanska ekonomin har nu tydligt vänt uppåt, men även om han med rätta kan tala om framgångar som avtalet med Iran är den globala bilden mer komplicerad.

Och det gäller såväl i Mellersta Östern som i Ostasien, där ju det nya nordkoreanska kärnvapenprovet åter visat på riskerna för stabilitet och säkerhet.

Efter mitt besök i Oslo i lördags är det Vilnius som står på min dagordning nu på torsdag.

Det är traditionellt s k Snow Summit i vackra Trakai en bit utanför den litauiska huvudstaden, och där blir det diskussion om de europeiska säkerhetsutmaningarna med bl a de tre baltiska utrikesministrarna liksom USA:s biträdande utrikesminister för Europa-frågor.

På onsdag är det 25 år sedan sovjetiska stridsvagnar dödade 13 unga litauer vid TV-tornet i Vilnius i samband med att Sovjetunionen försökte att militärt återta kontrollen över utvecklingen i de tre baltiska republikerna.

Det misslyckades, inte minst därför att den starka internationella reaktionen fick president Gorbatjov att backa tillbaka. Och därmed kom de tre baltiska länderna att fortsätta på sin väg mot självständighet.

Sedan dess har de ju hunnit att bli medlemmar i såväl EU som Nato, och inte minst i dessa dagar finns det anledning att vara mycket tacksam för det.

I en rätt anmärkningsvärd intervju i tyska Bild-Zeitung säger nu president Putin att de övriga Nato-länderna helt enkelt skulle ha sagt nej till de nya demokratiernas önskan att bli medlemmar, och åberopar samtal med den tyske politikern Egon Bahr till stöd för att säga att Nato därmed bröt vad man lovat Moskva.

Vad Egon Bahr sagt eller inte sagt i Moskva är en separat fråga, men vid dessa tidpunkter representerade han vare sig Nato eller den tyska regeringen.

Om man då hade stängt dörren till bl a Polen och de tre baltiska staterna är det långt ifrån osannolikt att det vi nu ser utspelas mot Ukraina hade kommit att utspelas mot dem med alla de än värre risker som detta hade medfört.

Men nu är dessa länder tydligt integrerade i det europeiska och atlantiska säkerhetssystemet, och det är självklart av stor betydelse också för vår säkerhet.

Och hur framtiden kommer att gestalta sig kommer vi att diskutera vidare utanför Vilnius på torsdag.

Men till helgen är jag tillbaka här för diskussioner om den kinesiska utvecklingen på Stockholm China Forum. Frågetecknen kring Kinas utveckling har ju inte direkt blivit mindre under den senaste tiden, och det blir en bra uppföljning på mina två besök i Kina under den gångna hösten.

Och sedan blir det dags att blicka mot den kommande veckan, som för min del helt kommer att domineras av World Economic Forums stora möte nere i Davos.

Där kommer jag att medverka i diskussioner framför allt om den europeiska utvecklingen, men också om de globala nätfrågorna. 

Frågan om den s k fjärde industriella revolutionen är det tema som förväntas dominera årets mer ekonomiska diskussioner i Davos.


Norge, Europa och vi.

09 januari 2016

TUR OCH RETUR OSLO: Så är det så mer definitivt slut på helgerna, och det nya året tar på allvar sin början.

Och för min del började det i dessa avseenden med en tur till Oslo för att tala om Europas olika utmaningar för Höyre och för att träffa olika norska vänner för diskussioner.

I Norge just nu handlar mycket, av lätt insedda skäl, om oljepriset och dess kommande utveckling. 

Med ett pris som ligger under 35 dollar per fat finns det ju ett och annat som ser lite annorlunda ut i den norska ekonomin.

På sina håll leder detta till bekymmer, men inte på alla. 

Industrin gläds åt en svagare valuta, och samma gör självfallet turistnäringen. Det talas om en nysatsning på industri.

Och omedelbart noterar man förvisso att den svenska kronan dessa dagar är marginellt högre än den norska. Det var nog ett bra tag sedan det senast var på det sättet.

Norge är som bekant inte med i EU, och även om de flesta ledande norska politiken jag känner beklagar utgången av folkomröstningen 1994 är förutsättningarna för att ändra på detta i närtid så gott som obefintliga.

Men det hindrar inte att EU är en betydelsefull del också av Norges politik.

Man är med i det i dessa dagar viktiga Schengen-samarbetet, är en integrerad del av den inre marknaden och betalar därmed en avgift till EU som inte ligger så värst mycket efter avgiften för ett medlemsskap. 

Däremot har man ju ett betydande demokratiskt underskott eftersom man saknar reellt inflytande över alla de den gemensamma inre marknadens regler som EU-länderna beslutar om och som därmed bör gälla i Norge också.

På konferensen där också jag talade noterades att varje dag det norska stortinget sammanträder måste man i snitt godkänna att fem nya EU-lagar eller bestämmelser skall gälla också i Norge.

Också på det utrikespolitiska området är det ett tätt samarbete. 

Norge ansluter sig som regel till de olika utrikespolitiska positioner som EU intar. Men det finns områden där man har en speciell position – relationen mellan Israel och Palestina är en sådan, och de arktiska frågorna är en annan.

Där man tydligt står utanför är den gemensamma jordbruks- och fiskeripolitiken. Man ser på dessa områden med starka regionalpolitiska ögon – det skall finnas i landet i dess helhet.

Och en mycket tydlig konsekvens av detta är betydligt högre livsmedelspriser i Norge än i Sverige. 

Till skillnad från Sverige efter regeringsskiftet förra hösten har den norska regeringen en EU-minister med uppgift att hålla kontakt med bredden av det europeiska samarbetet. 

Och här har nyligen Vidar Helgesen efterträtts av Elisabeth Aspaker.

Man anser det viktigt för att tidigare, tydligare och tyngre kunna vara med att försöka att påverka också i Bryssel.

Hur samarbetet med Sverige fungerar hoppar jag nog i detta sammanhang över. 

Jag noterar dock på sina håll en lätt leende över att Stefan Löfven försöker säga att Sverige nu har världens första feministiska regering.

Den äran anser man nog tillkommer Gro Harlem Brundtlands kvinno-dominerade regering 1981, och med Erna Solberg är ju landet nu inne på sin andra kvinnliga statsminister.

Dit har inte Sverige kommit än – men förutsättningarna för det har ju dock tydligt förbättrats.

Till skillnad från Sverige är ju Norge medlem i Nato, och med under senare år allt tydligare satsningar på sitt försvar. 

Medan i absoluta siffror de svenska försvarsutgifterna för ett decennium sedan var högre än de norska är det i dag tvärt om.

Det innebär inte att det saknas betydande utmaningar.

Anskaffningen av de amerikanska F35-flygplan som skall ersätta dagens allt äldre F16 blir en dyr historia som inte kommer att kunna finansieras inom ramen för ordinarie försvarsbudget.

När Norge beslutade sig för att köpa F35 snarare än vår E-version av Gripen fanns det operativa skäl för det beslutet, men det är ett allt djupare mysterium hur man kunde motivera det beslutet också med att F35 skulle bli billigare.

Norsk matematik – minns jag att jag då kommenterade den saken med.

Men det var då det. Nu är det viktigt för oss alla att man klarar av att finansiera anskaffningen av F35 och moderniseringen i övrigt av det norska försvaret.

Och jag tillhör ju dem som anser att vi borde diskutera en väsentligt djupare samverkan i dessa frågor. 

Viktiga steg har förvisso tagits, samtidigt som vi har stött på en del hinder på vägen. Men det är viktigt för bägge länderna att fortsatt driva på denna utveckling.

Lite av det momentum som fanns i dessa frågor har nog dessvärre försvunnit under det senaste året. Det är beklagligt.

Norge står inför en viktigt långtidsbudget om sitt försvar i vår, och det blir viktigt hur det utformas. Den norska försvarschefen har varit tydlig med att det krävs betydande tillskott för att inte försvarsförmågan skall reduceras framöver.

Så det fanns åtskilligt att diskutera under mitt snabba besök i Oslo.

Anförande och diskussion på Höyres Europa-konferens och därefter lunch med gamla kollegor och vänner. 
Och åtskilligt intresse också från media för vad vi hade att säga.


Gråzonspolitik blir osäkerhetspolitik.

07 januari 2016

STOCKHOLM: Under den debattartikel som i dagens DN argumenterar för att Sverige skall söka medlemsskap i Nato står ett betydande antal av våra under senare decennier mest kompetenta och erfarna diplomater, och det om inte annat borde ge artikeln en betydande tyngd.

Saknas gör huvuddelen av våra tidigare ambassadörer i Moskva – men de har ju redan tidigare uttalat sig i samma riktning.

Ingen av dessa ambassadörer är nu i aktiv tjänst inom UD, och det är så det skall vara. En i tjänst varande ambassadör skall inte offentligt argumentera för annan politik än den som den sittande regeringen företräder.

Men att så många av de allra tyngsta namn som just lämnat aktiv tjänst nu offentligt förordar Nato-medlemskap antyder nog att det finns icke så få som fortfarande är i tjänst som gör samma sak.

Med detta blir det påtagligt mycket svårare för socialdemokraterna att fortsätta att hävda att ett svenskt Nato-medlemskap skulle få negativa internationella effekter. De personer som nu träder fram har ju spenderat ett yrkesverksamt liv med att bedöma just dessa saker.

Och tar man del av den offentliga debatten är det ju tydligt att de argument som framförs av Nato-motståndarna är allt ihåligare och allt tydligare bygger på en kombination av gamla fördomar och genuin okunskap.

De som fortfarande minns de decennier då det som då kallades neutralitetspolitiken var en väl utmejslad och förankrad doktrin erinrar sig säkert de varningsord som då uttalades för en säkerhetspolitisk linje som just den som Sverige nu verkar ha, d v s en oklar gråzon mellan tydlig neutralitetssträvan och tydlig allianspolitik.

En sådan gråzonspolitik förenar alla nackdelar med de bägge alternativen utan att nå någon av dess fördelar. I ett mer spänt läge riskerar den att påtagligt försämra landets säkerhet.

I Moskva torde man i ett spänt läge utgå från att t ex försvarsminister Hultqvists olika uttalanden om förbindelserna med USA kommer att leda till konkreta militära åtgärder, och det skulle ju dessutom vara helt i linje med den officiella linjen om vår vilja att ge och ta hjälp.

Och sannolikt skulle man agera därefter.

Men i Washington eller annorstädes skulle i ett sådant läge icke finnas någon skyldighet att ens pröva möjligheten till den hjälp som vi kanske skulle efterfråga. 

Att man i ett visst läge skulle agera i sitt eget eller Nato-allierades intresse är en annan sak, liksom att detta också skulle komma att beröra oss.

Vår nuvarande gråzonspolitik riskerar att bli en osäkerhetspolitik såväl för oss som för regionen i övrigt. 

Därmed förvisso inte sagt att ett Nato-medlemskap skulle vara lösningen på allt. I grunden måste finnas ett efter våra förhållanden starkt nationellt försvar.

Men det torde vara uppenbart att vi saknar förmåga att upprätthålla ett tillräckligt starkt eget försvar över hela spektrat. 

Sedan decennier tillbaka har vi t ex avstått från egna kärnvapen och i den delen såväl officiellt som inofficiellt förlitat oss på den avskräckning som ligger i främst USA:s potential på området.

Och i delar av vårt underrättelsesystem har vi ju under decennier varit beroende av ett mycket omfattande samarbete.

Detta kommer att gälla på område efter område, och det ställer krav på samarbete, förberedelser och planering redan innan den möjliga krisen är ett faktum – och är ju faktiskt en viktig del av ansträngningarna för att förhindra att en sådan kommer att inträffa.

Och det är här ett Nato-medlemskap tydligt skulle innebära betydande fördelar utöver det viktiga faktum att det tar bort den osäkerhetsrisk som den nuvarande gråzonspolitiken ju innebär.

Alldeles säkert kommer diskussionen i denna viktiga fråga att fortsätta under en betydande tid innan det börjar att bli dags för mer konkreta ställningstaganden.

Och det tror jag bara är bra. 
Stora steg som detta kräver rejäl förankring. 


Kris i Norden och kris i Mellersta Östern.

04 januari 2016

STOCKHOLM: Så är det slut på de mer omedelbara helgerna, även om ju Trettondagen fortfarande ligger framför oss, och vi börjar se de första tecknen på återgång till mer normalt liv.

Nyårshelgen har bjudit på de sedvanliga tillbakablickarna i kombination med ett och annat försök att blicka framåt.

Mitt mer övergripande bidrag till de senare ansträngningarna återfinns i Dagens Industri i dag, och är delvis en uppföljning av en artikel på motsvarande tema som jag publicerade där för ett år sedan.

I dag har så införts kontroller av ID-handlingar vid passage av Öresund på också den fasta förbindelse som ju inneburit så mycket för nya möjligheter i denna del av vårt Norden.

I denna del är det onekligen en tragisk dag för samvaron mellan våra nordiska länder – i detta fall högst konkret mellan Danmark och Sverige.

Jag vägrar att tro att inte ömsesidigt förtroendefulla samtal mellan regeringarna i Köpenhamn och Stockholm inte skulle ha kunnat producera en lösning på de akuta problemen utan detta ensidiga, allvarliga och destruktiva steg från svensk sida.

Men sådana har av allt att döma knappt ens försökts. 

Att fördöma Danmarks flyktingpolitik har ju varit lite av nationalsport i Sverige under senare år, och ingen hade tydlighet kraften och visionen att ta sig upp ur den skyttegraven i denna situation.

Så nu är vi dessvärre där med en åtgärd som är entydigt negativ i förhållande till en regional skånsk-sjaelländsk nordisk integration som vi alla under åtskilliga år hållit högtidstal om.

Man kan bara hoppas att åtgärden blir så kortvarig som möjligt.

Danmarks regering har ju nu sett sig nödsakad att införa vissa kontroller på gränsen till Tyskland, även om dessa inte är lika omfattande som de svenska, och dessutom med initialt betydligt kortare tidsperspektiv.

Och i sak borde det ju faktiskt vara så att införandet av dessa gör att det hävdade behovet av de som Sverige infört över Öresund faktiskt bortfaller.

Men om det kommer att finnas några förutsättningar för konstruktiva och förtroendefulla samtal mellan Christiansborg och Rosenbad i denna fråga återstår dock dessvärre att se.

Det senaste dygnet har ju annars dominerats av den påtagligt skärpta situationen mellan Saudiarabien och Iran och de såväl kort- som långsiktiga konsekvenser denna kan tänkas att få. 

Det var den saudiska avrättningen av också den namnkunnige shia-predikanten Sheikh Nimr al-Nimr Som ledde till den nu akuta situationen. 

De övriga som avrättades var på ett eller annat sätt dömda för att ha deltagit i terrorhandlingar under al-Qaeda:s fana, men i vad gäller honom är jag inte medveten om några anklagelser för deltagande i eller ens uppmuntran till våldshandlingar, även om hans språk mot regerande huset Saud dock varit synnerligen eldfängt. 

Som en direkt följd av detta attackerades bl a den saudiska ambassaden i Teheran. 

Jag har härifrån självklart svårt att bedöma detaljerna i skeendet där, men tidigare mönster antyder nog att detta svårligen kan ha skett utan att vissa iranska myndigheter som allra minst tittade åt ett annat håll eller t o m stimulerade det hela.

Hur som helst har Saudiarabien nu sagt upp de diplomatiska relationerna med Iran, och respektive diplomater är nu i full färd med att lämna bl a Ryiadh och Teheran.

Självfallet kommer denna händelsekedja att skärpa motsättningarna i regionen i dess helhet med alla de konsekvenser som detta kan komma att få.

Saudiarabien har nu avslutat den vapenvila in Yemen som var avsedd att underlätta fredssamtal där, och den förstärkta motsättningen underlättar ju inte heller klimatet inför de mer formella fredsförhandlingar om Syrien som skall inledas mot slutet av denna månad. 

Med största sannolikheten utöver Ryiadh just nu hårda påtryckningar på andra länder i regionen att följa dess steg, och föga förvånande har Bahrain just meddelat att man också bryter de diplomatiska förbindelserna. 

Irak och Oman kommer med all säkerhet inte att göra det, men det blir intressant att se hur Förenade Arabemiraten kommer att göra. Dubai har stora kommersiella intressen i relationen till Iran, men trycket i säkerhetsfrågor från Ryiadh kan mycket väl visa sig vara större.

Men att det nya året inleds med ny dramatik i Mellersta Östern är kanske ett tecken på vad resten av året kommer att innebära.