Dystert längs Donau – och tyst på Tahrir.

STOCKHOLM: Efter en synnerligen angenäm afton i Bratislava har jag nu i alla fall kommit hem hit för några dagar. Och det behövs.

I Bratislava var det den årliga s k diplomatbalen, och den ingår i den tradition med olika baler som envist och angenämt håller sig kvar i denna del av Europa.

Och det var en välkommen möjlighet att mer direkt känna de olika utvecklingarna i länderna kring Donau på pulsen.

Mycket just nu handlar om flyktingkrisen. 

Att läsa de tidningarna i det tyskspråkiga Europa – Schweiz, Österrike, Tyskland – denna helg är en i detta sammanhang en påtagligt deprimerande upplevelse.

Tyska Die Welt har sida efter sida om den fundamentala utmaning för Europa som ligger i hanteringen, eller icke-hanteringen, av flyktingkrisen. 

Schweiziska NZZ ser möjligheten av en kedjereaktion som i praktiken avskaffar den fria rörligheten i Europa. 

Och i Wien domineras i dag såväl Die Presse som Der Standard helt och fullt av samma fråga. 

Vad kommer att hända, frågar de alla, om inte antalet flyktingar reduceras högst påtagligt under den kommande tiden? 

Och om EU inte senast i mars kan ena sig om ett mer fungerande gemensamt system?

Kommer ensidiga nationella åtgärder att riva sönder mycket av det som steg för steg under decenniet byggt upp i Europa? Går vi då från det gränslösa Europa till ett de nya gränsernas Europa?

Tecken är inte alldeles uppmuntrande.

I en plötslig manöver sade den österrikiska regeringen härom dagen att fler än 37.500 flyktingar inte kan accepteras, även om man inte riktigt kunnat enas om huruvida detta är en riktpunkt eller ett bestämt tak, eller för den delen kunnat förklara hur detta rent konkret faktiskt skall fungera.

Paniken har blivit politik också i Wien. Stockholm verkar dessvärre ha bildat skola i dagens Europa.

Steg för steg begränsas också möjligheten för flyktingar. 

Den som vid den österrikiska eller tyska gränsen säger att Sverige är destinationen avvisas omedelbart. 

Och i Berlin diskuterar man nu att göra också Marocko och Algeriet till s k säkra länder som man dom regel inte accepterar asylsökande från. Just antalet som kommer från Marocko oroar nu påtagligt i Bryssel.

Blickarna riktas mot Tyskland, Berlin och Bundeskanzlersamt där Angela Merkel överväger nästa möjliga europeiska och nationella steg. 

Det inrikespolitiska trycket på henne har ökat högst påtagligt sedan den besvärliga nyårsnatten i Köln. 

Skall man tro tidningarna anser nu 90% av hennes egna CDU-anhängare att hennes politik – det som kallas ”välkomstkulturen” – är felaktig och måste ändras.

Hennes linje har, med rätta, varit att det nu krävs gemensamma europeiska åtgärder, liksom också ett fördjupat samarbete med Turkiet.

Men, frågas det i den tyska debatten, om inte Europa lyssnar på Merkel, vad gör vi då? Blir det inte nödvändigt att då börja stänga också Tysklands gränser på ett eller annat sätt?

Och Tyskland är landet mitt i Europa. Inget annat land har så många grannar som Tyskland.

Det är i dynamiken mellan Berlin och Bryssel som nyckeln till vad som kan komma att hända nu ligger.

Men mitt i flyktingdramat och dess europeiska konsekvenser finns det anledning att notera att det i dessa dagar är fem år sedan våra blickar med hopp och glädje riktades mot Tahrir-platsen i Kairo.

Här, hoppades vi, inleddes en ny och demokratisk epok för inte bara Egypten utan också för stora delar av den arabiska världen i övrigt.

Och jag tillhör förvisso dem som vallfärdade till Tahrir och hoppades på ett nytt Egypten.

Nu, fem år senare, är det mycket tyst kring Tahrir, och om demokrati och frihet i vår mening är det absolut inte tal i Egypten.

Nu flyr människor för sina liv från arabvärldens tragedier, krig och konflikter. Allt har på korta fem år gått från hopp till förtvivlan.

Att säga att det är en besvikelse är att uttrycka sig alldeles för försiktigt. 

Kanske var vi naiva. Men även om så var fallet kan det inte ha varit fel att ha försökt ge vårt stöd till dem som hade demokrati och frihet också i denna del av vårt europeiska grannskap på sina banér.

Men nu är vi där vi är – och måste försöka göra det bästa möjliga av den situation vi faktiskt har.

Och alldeles avgörande är att undvika de dystra scenarier som de tidningar i det tyskspråkiga Eiropa som jag läste på planet hem skisserade.

Min egen kommande vecka blir dessvärre en vecka med en del resor, men också tacksamt nog några dagar i Stockholm. 

På tisdag är jag i Bryssel, på onsdag är jag i London och på fredag åker jag till Zürich. 

Den europeiska krisen just nu kommer med all säkerhet att följa mig. 

Det blir många diskussioner. 

3 kommentarer till Dystert längs Donau – och tyst på Tahrir.

  1. REK (@REK80) skriver:

    Trist,, Det känns som om utvecklingen nu går väldigt få människors drömmar & mål till möte.

  2. roma30 skriver:

    Hej Carl! Jag uppskattar att du förmedlar din klarsynthet och klokskap över det dystra tillstånd som råder i Världen och synnerhet i Europa. Det politiska läget i Europa och i synnerhet i Sverige känns instabilt och handlingsförlamande. Det är svårt att se ett ljus i tunneln. Det känns inte bra när Självgodheten läggs som en ”våt filt” över Sveriges ”förträfflighet”. Tack än en gång fördina klarsynthet i dina blogginlägg.

    Med förhoppning om en bättre Värld önskar
    Anki Nordlund i Uppsala

  3. Per Fredö skriver:

    Bra Carl
    Få har idag det perspektivet:
    Rädslan för extremism och folkliga reaktioner begränsar våra politikers handlingsmöjligheter.

%d bloggare gillar detta: