Norge, Europa och vi.

TUR OCH RETUR OSLO: Så är det så mer definitivt slut på helgerna, och det nya året tar på allvar sin början.

Och för min del började det i dessa avseenden med en tur till Oslo för att tala om Europas olika utmaningar för Höyre och för att träffa olika norska vänner för diskussioner.

I Norge just nu handlar mycket, av lätt insedda skäl, om oljepriset och dess kommande utveckling. 

Med ett pris som ligger under 35 dollar per fat finns det ju ett och annat som ser lite annorlunda ut i den norska ekonomin.

På sina håll leder detta till bekymmer, men inte på alla. 

Industrin gläds åt en svagare valuta, och samma gör självfallet turistnäringen. Det talas om en nysatsning på industri.

Och omedelbart noterar man förvisso att den svenska kronan dessa dagar är marginellt högre än den norska. Det var nog ett bra tag sedan det senast var på det sättet.

Norge är som bekant inte med i EU, och även om de flesta ledande norska politiken jag känner beklagar utgången av folkomröstningen 1994 är förutsättningarna för att ändra på detta i närtid så gott som obefintliga.

Men det hindrar inte att EU är en betydelsefull del också av Norges politik.

Man är med i det i dessa dagar viktiga Schengen-samarbetet, är en integrerad del av den inre marknaden och betalar därmed en avgift till EU som inte ligger så värst mycket efter avgiften för ett medlemsskap. 

Däremot har man ju ett betydande demokratiskt underskott eftersom man saknar reellt inflytande över alla de den gemensamma inre marknadens regler som EU-länderna beslutar om och som därmed bör gälla i Norge också.

På konferensen där också jag talade noterades att varje dag det norska stortinget sammanträder måste man i snitt godkänna att fem nya EU-lagar eller bestämmelser skall gälla också i Norge.

Också på det utrikespolitiska området är det ett tätt samarbete. 

Norge ansluter sig som regel till de olika utrikespolitiska positioner som EU intar. Men det finns områden där man har en speciell position – relationen mellan Israel och Palestina är en sådan, och de arktiska frågorna är en annan.

Där man tydligt står utanför är den gemensamma jordbruks- och fiskeripolitiken. Man ser på dessa områden med starka regionalpolitiska ögon – det skall finnas i landet i dess helhet.

Och en mycket tydlig konsekvens av detta är betydligt högre livsmedelspriser i Norge än i Sverige. 

Till skillnad från Sverige efter regeringsskiftet förra hösten har den norska regeringen en EU-minister med uppgift att hålla kontakt med bredden av det europeiska samarbetet. 

Och här har nyligen Vidar Helgesen efterträtts av Elisabeth Aspaker.

Man anser det viktigt för att tidigare, tydligare och tyngre kunna vara med att försöka att påverka också i Bryssel.

Hur samarbetet med Sverige fungerar hoppar jag nog i detta sammanhang över. 

Jag noterar dock på sina håll en lätt leende över att Stefan Löfven försöker säga att Sverige nu har världens första feministiska regering.

Den äran anser man nog tillkommer Gro Harlem Brundtlands kvinno-dominerade regering 1981, och med Erna Solberg är ju landet nu inne på sin andra kvinnliga statsminister.

Dit har inte Sverige kommit än – men förutsättningarna för det har ju dock tydligt förbättrats.

Till skillnad från Sverige är ju Norge medlem i Nato, och med under senare år allt tydligare satsningar på sitt försvar. 

Medan i absoluta siffror de svenska försvarsutgifterna för ett decennium sedan var högre än de norska är det i dag tvärt om.

Det innebär inte att det saknas betydande utmaningar.

Anskaffningen av de amerikanska F35-flygplan som skall ersätta dagens allt äldre F16 blir en dyr historia som inte kommer att kunna finansieras inom ramen för ordinarie försvarsbudget.

När Norge beslutade sig för att köpa F35 snarare än vår E-version av Gripen fanns det operativa skäl för det beslutet, men det är ett allt djupare mysterium hur man kunde motivera det beslutet också med att F35 skulle bli billigare.

Norsk matematik – minns jag att jag då kommenterade den saken med.

Men det var då det. Nu är det viktigt för oss alla att man klarar av att finansiera anskaffningen av F35 och moderniseringen i övrigt av det norska försvaret.

Och jag tillhör ju dem som anser att vi borde diskutera en väsentligt djupare samverkan i dessa frågor. 

Viktiga steg har förvisso tagits, samtidigt som vi har stött på en del hinder på vägen. Men det är viktigt för bägge länderna att fortsatt driva på denna utveckling.

Lite av det momentum som fanns i dessa frågor har nog dessvärre försvunnit under det senaste året. Det är beklagligt.

Norge står inför en viktigt långtidsbudget om sitt försvar i vår, och det blir viktigt hur det utformas. Den norska försvarschefen har varit tydlig med att det krävs betydande tillskott för att inte försvarsförmågan skall reduceras framöver.

Så det fanns åtskilligt att diskutera under mitt snabba besök i Oslo.

Anförande och diskussion på Höyres Europa-konferens och därefter lunch med gamla kollegor och vänner. 
Och åtskilligt intresse också från media för vad vi hade att säga.

3 kommentarer till Norge, Europa och vi.

  1. gruelse skriver:

    Från blogginlägget ”Norge, Europa och vi.”:

    ”Man är med i det i dessa dagar viktiga Schengen-samarbetet, är en integrerad del av den inre marknaden och betalar därmed en avgift till EU som inte ligger så värst mycket efter avgiften för ett medlemsskap.”

    Enligt förstnämnda länk nedan betalade Norge mellan 2009 och 2014 årligen 160 M€ till EU.

    Sveriges medlemsavgift till EU 2013 var 4211,5 M€. Sveriges fick tillbaka 1661,0 M€ i bidrag från EU. Sveriges nettoavgift blev således 2550,5 M€. Sverige hade den högsta nettoavgiften per capita 2013 i hela EU, vilken uppgick till 264 €.

    Som jag ser det, är det intellektuellt ohederligt och ett bedrägligt beteende att påstå att en avgift på 160 M€ ”inte ligger så värst mycket efter” en avgift på 4211,5 M€.

    http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:291:FULL:SV:PDF
    http://ec.europa.eu/budget/financialreport/2013/lib/financial_report_2013_en.pdf

  2. England funderar att på att lämna EU och det är säkert det bästa som kunde hända så resten EU länderna kan bilda ett eget världsomfattande expanderande ”common wealth” inkluderande alla medelhavsländerna som medlemmar så även i NATO med en ny målsättning med högsta prioritet att slå ut all internationell korruption.
    Europa och i synnerhet Sverige måste göra sig fria från USA och Ryssland plågorna.
    Ett neutralt Europa är bättre än ett neutralt Sverige.
    There you go!
    Två flugor på smällen…

  3. Ja det gäller att reinvent as David Bowie sa!

%d bloggare gillar detta: