Krävande strategi mot Daesh.

08 december 2015

MILANO: Attentatet i San Bernardino i USA har nu fått president Obama att skruva upp retoriken mot Daesh ytterligare några snäpp, och det är tydligt att han befinner sig under ett visst inrikespolitiskt tryck i frågan.

Att det militära trycket mot Daesh nu ökar är otvetydigt.

Då handlar det mindre om de flygattacker som får mycket publicitet och mer om de steg-för-steg operationer på marken som nu har sitt första fokus mot Ramadi i Irak och därefter i ett senare skede mot Raqqa i Syrien och Mosul i Irak.

Jag noterar att man förefaller att ha skurit av i alla fall den direkta vägen mellan Raqqa och Mosul i samband med att främst kurdiska styrkor återtog också orten Sinjar.

Men samtusigt förefaller det att gå långsammare än väntat när det gäller Ramadi. Daesh har en förmåga att anpassa militär taktik som leder till problem. 

Viktigt och svårt i denna strategi är självfallet dels att rent militärt återerövra kontroll över dessa område, men dels och ännu viktigare att sedan se till att det installeras någon form av trovärdigt och effektivt styre över dem.

Den första uppgiften måste i allt väsentligt genomföras av mer eller mindre lokala styrkor om den skall ha möjlighet att få det lokala stöd som är en förutsättning för att lyckas.

Utländskt understöd med flyg och specialstyrkor kan vara mycket viktigt, men är ensamma aldrig tillräckligt.

I Iraq handler detta om att åter bygga upp den irakiska armén, och det är tydligt att detta tar sin tid.

Och de politiska minorna finns där mycket tydligt.

Under den senaste veckan har såväl USA:s besked om operationer med specialförband som Turkiets insatser för utbildning av styrkor mot Daesh i Mosul lett till häftiga kontroverser. 

Den irakiska regeringen, med dess olika intressen, vill inte se sin kontroll över vad som händer naggad i kanten.

I Syrien är uppgiften än mer komplicerad. 

Brittiske premiärministern David Cameron har visserligen hävdat att det finns ca 70.000 soldater i de s k moderata styrkor som bekämpar såväl Assad som Daesh, men det är många som dragit den uppgiften i tvivelsmål.

Och olika kurdiska styrkor bör ju, av skäl som jag skrivit om tidigare, begränsas till de tydligt kurdiska områdena. Annars riskerar de att bli kontraproduktiva.

Om den första uppgiften nu står i centrum är det sannolikt den andra som är den mest krävande.

Det var i Anbar-provinsen i Irak som lokala stammar 2008 bestämde sig för att vända sina vapen mot Al Qaeda:s där installerade islamisk stat, och detta gjorde det möjligt för USA att stabilisera situationen i landet.

Men det var då det.

Därefter ledde ju den politiska utvecklingen till att regeringen i Bagdad förlorade i trovärdighet hos just dessa stammar, och det var detta som beredde marken för Daesh:s återkomst i provinsen i början av 2014.

Samma fenomen var utan tvekan viktigt när det gällde att bereda vägen för Mosuls fall till Daesh i juni samma år.

Jag utgår från att det i dag på sina håll sker en planering för hur denna avgörande politiska utmaning skall hanteras efter det att de mer omedelbara militära uppgifterna har klarats av.

Sköts inte den saken riskerar varje framgång bara att bli temporär. 

Det har vi, som sagt, sett tidigare i Irak, och det har vi ju dessutom också sett tidigare i Afghanistan.

Medan detta mödosamma men viktiga arbete sker nere i regionen blir delar av retoriken i debatten i viktiga länder allt mer upphetsad.

I Frankrike hade den s k Nationella Fronten betydande framgångar i den första omgången av regionslvalen, och i USA har nu Donald Trump gått så långt att han vill förhindra muslimska trosbekännare att resa in i landet.

Om den offentliga debatten i viktiga länder drivs av hysteriska röster som dessa tror jag dessvärre inte att man skall underskatta risken för att vi driver in i just den typ av civilisationernas krig som Daesh, Al Qaeda och andra trosfränder försöker att provocera fram.

Och då kommer vi alla att förlora. 

Mycket står på spel.


Om Iran och dess påstådda bomb.

06 december 2015

WARSZAWA: Så lämnar jag då den polska huvudstaden efter intressanta dygn här.

Men det kommer alldeles säkert att finnas anledning att återkomma. Landets just nu något mångfasetterade utveckling har betydelse långt utanför dess gränser.

Gårdagens eftermiddag och kväll tilltvingades till större delen tillsammans med unga blivande diplomater inte bara från Polen utan från ett betydande antal länder mer tyngdpunkten i det östliga grannskapet.

Och det var både intressant och inspirerande.

Nu bär det av till norra Italien med en TV-medverkan från Milano i morgon kväll som den mer formella anledningen.

Härom dagen publicerade FN:s atomenergiorgan IAEA ett dokument som borde ha lett till större rubriker än vad som var fallet.

Det handlade om IAEA:s slutvärdering av det som formellt under de senaste åren kallats PMD – Possible Military Dimensions – av Irans nukleära program.

Eller, i klartext, huruvida Iran var i full färd med stt skaffa sig kärnvapen eller inte.

På sina håll hävdade man ju detta med emfas, och retoriken främst från israeliskt håll skruvades ju stundtals upp så högt att det t o m fanns anledning att befara att ett militärt anfall på Iran för att stoppa ett långt framskridet bombprogram var nära förestående. 

Jag minns inte minst hur premiärminister Netayahu i FN:s generalförsamling i september 2012 ritade och berättade för att visa att Iran med största sannolikhet skulle ha en bomb redo våren eller sommaren 2013.

Mot detta fanns visserligen mer försiktiga bedömningar. 

Det var 2007 som det plötsligt publicerades en amerikansk underrättelsebedömning – en s k National Intelligence Estimate – som hävdade att Iran visserligen haft ett vapenprogram, men att detta i allt väsentligt hade avslutats 2003. 

Och även om denna ledde till en störtflod av ilsken kritik stod de berörda myndigheterna i tysthet i allt väsentligt fast vid den bedömningen.

IAEA hade till uppgift att två gånger om året rapportera om sina inspektioner av främst Irans arbete med anrikning av Iran, och det var i detta sammanhang som man senast 2011 kom med en utförlig rapport om de olika informationer som kunde tyda på ett pågående vapenprogram – det som kom att kallas PMD.

Det som nu skett som en del av den breda uppgörelsen i den nukleära frågan med Iran är att IAEA fått så gott som fullständig tillgång till information från Iran i akt och mening att göra en slutgiltig bedömning av frågan om PMD.

Och det var denna man redovisade i veckan.

I all korthet kan sägas att IAEA konstaterar att det fanns ett icke alltför avancerat vapenprogram fram till 2003, att detta då avslutades, och att de olika experiment och studier som gjorts sedan dess varit fragmenterade, begränsade och i flera fall möjliga att relatera till andra aktiviteter.

Så här uttrycker man sig i sammanfattningen:

The Agency assesses that a range of activities relevant to the development of a nuclear explosive device were conducted in Iran prior to the end of 2003 as a coordinated effort, and some activities took place after 2003. The Agency also assesses that these activities did not advance beyond feasibility and scientific studies, and the acquisition of certain relevant technical competences and capabilities.”

Jag har ibland jämfört den iranska utvecklingen i dessa avseenden med det vapenprogram som Sverige ju hade och som formellt avslutades 1968.

Och om man undantar arbetet med anrikning av uran, som Iran hävdar har civil bakgrund, kan man nu konstatera att det arbete som Iran drev fram till 2003 inte alls nådde lika långt som det arbete som Sverige bedrev fram till mitten av 1960-talet.

Och det förefaller mig också som om de olika studier och experiment som Iran utfört efter 2003 knappast går utöver vad Sverige inom ramen för vår försvarsforskning har fortsatt att göra efter 1968.

Det arbete som hos oss skett och sker på Försvarets Forskningsinstitut FOI har varit och är viktigt för att vi skall ha ett underlag för att kunna värdera frågor som dessa. Det sker faktiskt till stor del med anslag från UD.

IAEA:s rapport visar nu att hysterin kring frågan om Iran och kärnvapen i alla fall efter 2003 saknade grund i verkligheten.

Före 2003 var det en annan sak – och grunden till det har jag skrivit om tidigare både här och annorstädes.

På sina håll kommer man säkert att försöka att peka på olika inslag i rapporten för att fortsätta att driva sina teser.

Jag kommer ihåg hur USA, med sin vaksamhet i frågor som dessa, för något decennium sedan riktade misstänksamma frågor till oss om vår förseglade kärnreaktor vid Ågesta i Stockholms södra förorter.

Den hade ju en gång i världen byggts så att den skulle kunna producera också plutonium för vapen.

Och det var ju faktiskt så sent som för tre år sedan som vi gjorde oss av med den sista resten av det vapenplutonium som bevarats efter det gamla bombprogrammet.

Den som ville skulle möjligen ur dessa strödda fakta kunna dra slutsatsen att Sverige fortsatt ett litet och mycket dolt bombprogram – så är dock inte falle – och de som vill kommer alldeles säkert att fortsätta att säga samma sak om Iran.

Men för alla med förmågan att mer sakligt bedöma dessa frågor har IAEA:s rapport nu avslutat den diskussionen.

Det finns åtskilligt att lära av hur denna fråga utvecklats genom åren, inte minst när det gäller att hålla huvudet kallt och så långt möjligt bibehålla en förmåga att göra självständiga bedömningar.


Sol – men också mörka moln – i Warszawa.

05 december 2015

WARSZAWA: Det är ett strålande väder denna helg här i den polska huvudstaden, men samtidigt är det svårt att undvika att notera de olycksbådande orosmolnen över den inrikespolitiska scenen.

En ny regering från strikt nationalkonservativa PiS har tagit över. Regeringsskiften tillhör som bekanta demokratin, men viktigt är ju att den politiska konkurrensen sker mer respekt för regler och konstitution.

Och det är här det finns oroande tecken i dagens Polen.

Just nu handlar det om sammansättningen av den författningsdomstol som har en stark ställning i landets konstitution. 

När nya domare efter ett diskutabelt förfarande svärs in under stor hast klockan halv två på natten är det uppenbart att saker och ting inte är riktigt som de skall vara.

Så jag möter mycket oro och många frågetecken här bland såväl vänner som andra som jag träffar.
I går var det ju mitt anförande med diskussion på Warszawas universitet, och på kvällen mer privat med gamla och nya vänner.

Och i dag tar min f d kollega Radek Sikorski och jag emot en utmärkelse på den europeiska diplomatakademien här med ytterligare en efterföljande middag.

Polen har under det senaste decenniet blivit ett allt viktigare land i Europa i kraft av sin ekonomiska framgång och sin politiska aktivitet. 

Hur detta kommer att utvecklas under den nya regeringen återstår att se, men att nya utrikesministern Witold Waszczykowski gjorde sin första resa till Stockholm är ju från vår strikta utgångspunkt ett gott tecken. 

Här ligger utvecklingen i Ukraina självfallet nära, och oron för vart Ryssland är på väg kommer upp i snart sagt varje längre konversation. Här i Polen finns redan många som lämnat Ukraina, och det talas om att man nog måste vara öppen för risken för att det i vissa lägen kommer att bli åtskilliga fler.

Men detta är politiskt ett djupt splittrat land. 

Det urbana, moderniserande Polen gentemot det rurala, mer klerika ofta djupt konservativa Polen. Och den ömsesidiga misstron mellan dessa två Polen är mycket djup.

I det senare odlas också olika mer eller mindre märkliga konspirationsteorier om den djupa nationella tragedi om flygolyckan i ryska Smolensk i april 2010 där den dåvarande presidenten Lech Kazcynski och 95 andra framstående polska företrädare. 

Nu skall den nya regeringen, bakom vilken står den andre tvillingbrodern Kazcynski, tillsätta såväl en ny undersökning om själva olyckan som en undersökning av den tidigare undersökning som konstaterade att det hela faktiskt var en olycka.

Och i spåren av detta kan mycket väl komma en pseudo-juridisk häxjakt mot inbillade skyldiga som kan kunna att omfatta också den tidigare regeringen. 

Vårt europeiska samarbete kan bara fungera som ett samarbete av rättsstater, och mot den bakgrunden kommer det att finnas anledning att noga följa den kommande utvecklingen här i Polen.

Samtidigt med detta är det ju viktigt att vi på olika sätt fortsätter att utveckla samarbetet. Sverige och Polen har ju t ex även efter regeringsskiften i bägge länderna en viktig gemensam agenda när det gäller EU:s Östliga Partnerskap.


Alarmerande från Köpenhamn.

04 december 2015

ARLANDA: Grått och lite ruskigt på Arlanda, och strax bär det av till Warszawa för två dagar av olika anföranden och möten.

I eftermiddag har jag ett större anförande, egentligen i regi av UNDP, som kommer att fokusera på erfarenheter från olika typer av fredsoperationer.

Därefter har vi ett möte med ECFR:s polska medlemskrets för att diskutera olika aktuella utmaningar, och det kommer alldeles säkert att ske i ljuset av det regeringsskifte som ju nyligen skett här.

I morgon kommer så Polens f d utrikesminister Radek Sikorski och jag att tillsammans få ett pris för de olika insatser vi tydligen anses ha gjort. Det blir en ceremoni med också ett antal av landets övriga f d utrikesministrar.

Sent i går kväll hade jag ett timslångt möte med Afghanistans president Ashraf Ghani omedelbart efter det att han landat i Stockholm efter sina besök i Berlin och i Rom.

Och i dag träffar han ju mer officiellt det officiella Sverige.

Det blev en timma kring de olika utmaningar som olika mer eller mindre terrorinriktade organisationer utgör i hela regionen mellan Peshawar och Paris.

Just nu ser vi ju kraftiga motsättningar inom taliban-rörelsen, med rapporter om eldstrider i den högsta ledningen, samtidigt som Al Qaeda åter växer och även Daesh gör försök att etablera sig i också den regionen.

Det är en mer splittrad, men därmed också svårare, bild än vad som fallet för några år sedan.

I dag ligger allt fokus i svensk och europeisk debatt på Daesh och Syrien, men det är viktigt att ha detta bredare perspektiv såväl geografiskt som vad gäller de olika mer eller mindre konkurrerande grupperingarna.

Och det tror jag inte minst gäller dynamiken mellan Daesh och Al Qaeda.

På närmare håll är utgången av gårdagens folkomröstning i Danmark om det s k rättsförbehållet i landets EU-medlemskap utomordentligt bekymmersam.

Det handlar ju om ett av de fyra förbehåll som förhandlades fram i Edinburgh för att göra det möjligt för Danmark att 1992 säga ja till Maastricht-avtalet.

Samtliga danska regeringar sedan dess har ansett att samtliga dessa förbehåll varit till nackdel för Danmark, men först nu gjordes ett försök att få bort ett av dem, och det misslyckades rejält.

Europa överlever detta, även om Danmark får svårare att hävda och värna sina olika intressen. Och förr eller senare måste bestämma sig för hur man skall hantera detta.

Några meningar mot slutet av ledaren denna morgon i Berlinges förtjänar att citeras:

”Til syvende om sidst er laeren af 3 december 2015 imidlertid, at vi danskere hvad angår EU ikke ved hvad vi vil. Vi har tilmed endnu en gang signaleret, at vi ikke rigtigt er till att regne med.”

Illa, måste man säga. Till och med tragiskt.

Men för mig är detta ett kraftigt memento framför allt inför den brittiska folkomröstning om medlemskap i EU som kommer nästa år antingen strax före eller strax efter sommaren.

De flesta utgick från att det skulle bli ett ja i Danmark i går, men inte minst under intryck av flyktingkrisen svängde det sedan i slutet över till ett mycket tydligt nej.

Och i bakgrunden finns nog också allmänt utslag av missnöje med och misstro mot vad som uppfattas som det politiska etablissemanget.

Att samma sak kan inträffa i Storbritannien går dessvärre inte alls att utesluta. 

Och effekterna på det europeiska samarbetets framtid skulle bli katastrofala. 

Våra möjligheter att klara också alla andra utmaningar skulle dramatiskt minska.

Om detta kommer det säkert att talas åtskilligt också i Warszawa de närmaste dagarna.


Inget OSCE Minus, tack!

02 december 2015

STOCKHOLM: I morgon inleds det årliga ministermötet med den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSCE.

Mötet i Belgrad avslutar det serbiska ordförandeskapet, och bollen för 2016 går nu över till Tyskland och därefter 2017 till Österrike.

Vad som kommer ut ur mötet i Belgrad återstår att se, men jag noterar att Ryssland redan före det hade börjat fyrade av en veritabel bredsida mot ett antal av de nyckelfunktioner vad gäller fria val, respekt för minoriteter och fria media som finns inom OSCE.

Och det följer ett mönster som tyvärr blivit allt tydligare under senare år. Motsättningarna har lett till att det vid det här laget är rätt länge sedan dessa årliga möten kunde enas om några slutsatser av värde.

I morgon presenteras också en rapport från en oberoende grupp under ledning av den tyske ambassadören Wolfgang Ischinger som försökt att se om det går att överbrygga gapet mellan i grunden Ryssland och övriga stater när det gäller synen på den europeiska säkerhetsordningen.

Och även om de kommer med en del rekommendationer är svaret på frågan än så länge negativt.

Det hindrar nog inte att Tyskland som ordförandeskap kommer att försöka att inleda en diskussion om någonting som på sina håll kallas OSCE Plus, men som när man ser vad det är i själva verket innebär ett OSCE Minus.

I grunden vill ju Ryssland skala bort allt det som förr kallades den tredje korgen och som just handlar om fria val, fria media, medborgerliga fri- och rättigheter och annat av samma karaktär.

Detta har sin fasta grund i den s k Paris-stadga som man kom överens om i november 1990 – omedelbart efter det kalla krigets slut – och som ju utgår från insikten om att varaktig säkerhet aldrig kan vara uteslutande militär, utan måste grundas också i den interna ordningen i de olika länderna.

Det är med denna grund som man brukar tala om en mer ambitiös europeisk säkerhetsordning – och det är denna som det ryska agerandet vill försvaga eller helt och hållet avskaffa.

Att man sedan inte heller respekterar det som skulle vara kvar – respekt för staters integritet och förbudet att med våld ändra gränser – gör ju inte saken så mycket bättre.

När ministerdebatten börjar i Belgrad i morgon skulle jag gissa att dessa motsättningar kommer att finnas.

Vissa kommer säkert att försöka att tala runt dem och försöka finna andra vägar, men hur det kommer att gå återstår att se.

I ett längre perspektiv kan kanske sägas att OSCE inte levt upp till alla förhoppningar, men i dagsläget gäller det dessvärre åtskilliga internationella organisationer.

Definitivt är i alla fall att en utveckling i riktning mot ett OSCE Minus inte borde ligga i vårt intresse.


Ryssland och dess ständiga sanktioner.

01 december 2015

STOCKHOLM: För någon vecka sedan satt jag på en diskussion i Berlin med bl a Rysslands ambassadör till EU Vladimir Chizhov och hörde honom med kraft säga att ekonomiska sanktioner var ett brott mot internationell rätt och därför måste fördömas.

Men det var då det.

Nu mobiliserar Ryssland betydande delar av sin arsenal av möjliga ekonomiska sanktioner mot Turkiet som en del av sin reaktion mot nedskjutningen av Su24-flygplanet.

Och det kommer säkert att ha effekt, om än kanske på annat sätt än vad man i Kreml föreställer sig.

Att använda ekonomiska påtryckningar är alls ingen nyhet för Moskva. Det är snarare undantag än regel.

Under senare år har Polen fått smaka på denna medicin i ett antal olika omgångar. Och stoppet av import av livsmedel från länder som deltar i sanktionerna mot Ryssland för aggressionen mot Ukraina är ytterligare ett exempel på den saken.

Från såväl Georgien som Moldavien har tidvis importen av vin stoppats eftersom den plötsligt befunnits vara hälsovådlig. Också stopp för resor har tillhört de instrument som använts.

Summan av alla dessa olika åtgärder är att Ryssland riskerar att dra sig allt mer undan från den internationella ekonomiska integrationen.

Man sänder signalen att det blir riskabelt att göra affärer med Ryssland eftersom dessa plötsligt kan stoppas av det ena eller andra skälet.

Och effekten av detta blir att Rysslands möjligheter till den modernisering som landet så väl behöver bromsas. En ekonomi som isolerar sig själv blir med nödvändighet en ekonomi som riskerar att halka efter allt mer.

Turkiet tillhör de länder som medvetet strävat efter ökade ekonomiska förbindelser med Ryssland.

I början av 1990-talet var det ofta turkiska byggföretag som kunde hjälpa till med att med tyska pengar bygga nya kaserner för de ryska trupper som drogs tillbaka från Tyskland och Centraleuropa.

Och Turkiet har tillsammans med Montenegro varit de enda europeiska länder som tillämpat viseringsfritt för ryska medborgare, vilket alldeles självklart medfört en betydande rysk turism till landet.

Till bilden hör också att Turkiet är den andra största exportkunden för den ryska gasgiganten Gazprom, och att man träffat överenskommelse om ett stort ryskbyggt kärnkraftverk i Turkiet.

På ett eller annat sätt kommer allt detta nu att påverkas. Kortsiktigt drabbar det främst Turkiet, men långsiktigt drabbar det fränt Ryssland genom de effekter jag nämnt.

Och detta är djupt beklagligt.

De olika åtgärder som EU och USA vidtag gentemot Ryssland efter aggressionerna mot Ukraina är i jämförelse relativt begränsade.

Det handlar dels om vissa restriktioner för statsföretags tillgång till den internationella kapitalmarknaden och dels om vissa restriktioner när det gäller högteknologi till främst oljesektorn. Och dessutom reserestriktioner mot vissa speciellt ansvariga individer.

Men inga allmänna handels- eller reserestriktioner av den art som Ryssland nu aviserar mot Turkiet. De går avsevärt mycket längre.

Jag tillhör dem som alltid varit mer återhållsamma vad gäller sanktionsinstrumentet dels eftersom det isolerat sällan är särskilt effektivt och dels eftersom det har dessa långsiktigt negativa effekter på integration och modernisering.

I fallet Ryssland är de för det första relativt begränsade och för det andra tydligt kopplade till vissa viktiga politiska krav. De är inget substitut för en politik – de är en integrerad del av en sådan.

Men vad Ryssland gång efter gång gör är sanktioner som ett uttryck för allmän utrikespolitisk ilska.

Och det är nästan alltid kontraproduktivt.

Jag tillhörde dem som under lång tid med viss energi arbetade för att bygga ut de ekonomiska förbindelserna med Ryssland, inte minst för den hjälp som detta skulle vara till landets modernisering och utveckling.

Det fanns de som kritiserade detta, och i efterhand är det lätt att se att modernisering så småningom bromsades in och stoppades. Men att stödja goda krafter och en god utveckling i Ryssland kan aldrig vara fel.

Men nu är det ilskan som styr i Kreml, och landet riskerar att åter skjuta sig själv i foten.