Om Iran och dess påstådda bomb.

WARSZAWA: Så lämnar jag då den polska huvudstaden efter intressanta dygn här.

Men det kommer alldeles säkert att finnas anledning att återkomma. Landets just nu något mångfasetterade utveckling har betydelse långt utanför dess gränser.

Gårdagens eftermiddag och kväll tilltvingades till större delen tillsammans med unga blivande diplomater inte bara från Polen utan från ett betydande antal länder mer tyngdpunkten i det östliga grannskapet.

Och det var både intressant och inspirerande.

Nu bär det av till norra Italien med en TV-medverkan från Milano i morgon kväll som den mer formella anledningen.

Härom dagen publicerade FN:s atomenergiorgan IAEA ett dokument som borde ha lett till större rubriker än vad som var fallet.

Det handlade om IAEA:s slutvärdering av det som formellt under de senaste åren kallats PMD – Possible Military Dimensions – av Irans nukleära program.

Eller, i klartext, huruvida Iran var i full färd med stt skaffa sig kärnvapen eller inte.

På sina håll hävdade man ju detta med emfas, och retoriken främst från israeliskt håll skruvades ju stundtals upp så högt att det t o m fanns anledning att befara att ett militärt anfall på Iran för att stoppa ett långt framskridet bombprogram var nära förestående. 

Jag minns inte minst hur premiärminister Netayahu i FN:s generalförsamling i september 2012 ritade och berättade för att visa att Iran med största sannolikhet skulle ha en bomb redo våren eller sommaren 2013.

Mot detta fanns visserligen mer försiktiga bedömningar. 

Det var 2007 som det plötsligt publicerades en amerikansk underrättelsebedömning – en s k National Intelligence Estimate – som hävdade att Iran visserligen haft ett vapenprogram, men att detta i allt väsentligt hade avslutats 2003. 

Och även om denna ledde till en störtflod av ilsken kritik stod de berörda myndigheterna i tysthet i allt väsentligt fast vid den bedömningen.

IAEA hade till uppgift att två gånger om året rapportera om sina inspektioner av främst Irans arbete med anrikning av Iran, och det var i detta sammanhang som man senast 2011 kom med en utförlig rapport om de olika informationer som kunde tyda på ett pågående vapenprogram – det som kom att kallas PMD.

Det som nu skett som en del av den breda uppgörelsen i den nukleära frågan med Iran är att IAEA fått så gott som fullständig tillgång till information från Iran i akt och mening att göra en slutgiltig bedömning av frågan om PMD.

Och det var denna man redovisade i veckan.

I all korthet kan sägas att IAEA konstaterar att det fanns ett icke alltför avancerat vapenprogram fram till 2003, att detta då avslutades, och att de olika experiment och studier som gjorts sedan dess varit fragmenterade, begränsade och i flera fall möjliga att relatera till andra aktiviteter.

Så här uttrycker man sig i sammanfattningen:

The Agency assesses that a range of activities relevant to the development of a nuclear explosive device were conducted in Iran prior to the end of 2003 as a coordinated effort, and some activities took place after 2003. The Agency also assesses that these activities did not advance beyond feasibility and scientific studies, and the acquisition of certain relevant technical competences and capabilities.”

Jag har ibland jämfört den iranska utvecklingen i dessa avseenden med det vapenprogram som Sverige ju hade och som formellt avslutades 1968.

Och om man undantar arbetet med anrikning av uran, som Iran hävdar har civil bakgrund, kan man nu konstatera att det arbete som Iran drev fram till 2003 inte alls nådde lika långt som det arbete som Sverige bedrev fram till mitten av 1960-talet.

Och det förefaller mig också som om de olika studier och experiment som Iran utfört efter 2003 knappast går utöver vad Sverige inom ramen för vår försvarsforskning har fortsatt att göra efter 1968.

Det arbete som hos oss skett och sker på Försvarets Forskningsinstitut FOI har varit och är viktigt för att vi skall ha ett underlag för att kunna värdera frågor som dessa. Det sker faktiskt till stor del med anslag från UD.

IAEA:s rapport visar nu att hysterin kring frågan om Iran och kärnvapen i alla fall efter 2003 saknade grund i verkligheten.

Före 2003 var det en annan sak – och grunden till det har jag skrivit om tidigare både här och annorstädes.

På sina håll kommer man säkert att försöka att peka på olika inslag i rapporten för att fortsätta att driva sina teser.

Jag kommer ihåg hur USA, med sin vaksamhet i frågor som dessa, för något decennium sedan riktade misstänksamma frågor till oss om vår förseglade kärnreaktor vid Ågesta i Stockholms södra förorter.

Den hade ju en gång i världen byggts så att den skulle kunna producera också plutonium för vapen.

Och det var ju faktiskt så sent som för tre år sedan som vi gjorde oss av med den sista resten av det vapenplutonium som bevarats efter det gamla bombprogrammet.

Den som ville skulle möjligen ur dessa strödda fakta kunna dra slutsatsen att Sverige fortsatt ett litet och mycket dolt bombprogram – så är dock inte falle – och de som vill kommer alldeles säkert att fortsätta att säga samma sak om Iran.

Men för alla med förmågan att mer sakligt bedöma dessa frågor har IAEA:s rapport nu avslutat den diskussionen.

Det finns åtskilligt att lära av hur denna fråga utvecklats genom åren, inte minst när det gäller att hålla huvudet kallt och så långt möjligt bibehålla en förmåga att göra självständiga bedömningar.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: