Kan Kina och världen förstå varandra?

PEKING: Efter diskussionerna i Yanqi förflyttade vi oss på eftermiddagen in till centrala Peking för mötet med president Xi Jinping – och nu på kvällen står jag redo för att bege mig ut till flygplatsen för resan genom natten över Sibirien tillbaka till Europa.

På förmiddagen var det One Belt och One Road som åter stod på dagordningen. 

Olika talare gjorde klart att det var, för att citera en av dem, ett projekt ”av episka dimensioner” och betydligt mer än bara cement till Centralasien.

Och alldeles självklart miljöfrågorna, både därför att de av påtagligt tvingande nödvändighet blivit allt viktigare i Kina självt, och därför att klimatmötet COP21 i Paris nu närmar sig med stormsteg.

Frankrikes president François Hollande var här i går som en del i förberedelserna för detta.

Viktigast för mig var dock dialogen med Lu Wei, som på central nivå är den operativt ansvarige för Kinas politik när det gäller det mesta vad gäller internet.

Det blev också en diskussion om de två principerna ordning och frihet, där minister Lu hävdade att man måste söka en balans mellan dem, medan jag argumenterar för att vi måste och kan ha både frihet och ordning.

Och detta, hävdade jag, är speciellt viktig för Kina i det nya skede som dess utveckling nu går in i. Man talar ju om innovationer snarare än investeringar som drivande i utvecklingen.

Innovationer kommer i allt högre utsträckning att vara beroende av det fria flödet av data och information inom och mellan olika samhällen, och lägger man tunga restriktioner på detta så begränsar man också möjligheter för innovation och utveckling.

Och det gäller självfallet på samhällslivets alla områden.

Här står Kina inför ett dilemma som bara kommer att bli mer och mer påtagligt. 

Den imponerande anläggning i Yanqi där vi haft vårt möte byggdes för toppmötet med APEC förra året, och avsikten var att den skulle användas för toppmötet med G20 när Kina har ordförandeskapet nästa år.

Men så blir det inte.

President Xi Jinping har i stället beslutat att det mötet i stället skall vara i Huangzhou. Och bortsett från de attraktiva aspekterna i övrigt med den staden är det därifrån nätgiganten Alibaba med sina globala ambitioner kommer och har sitt huvudkontor.

Och det indikerar tydligt hur viktiga just dessa frågor ses som för Kinas framtid. Och därmed kommer också det dilemma jag nämnde att successivt bli allt tydligare.

På seneftermiddagen träffade vi så president Xi Jinping i ett av de mindre rummen i enorma Folkets Stora Sal, och det blev ett närmare timslångt möte där inte alltför utmanande frågor från vår sida följdes av att han både svarade på dessa och filosoferade om sitt lands utveckling.

Jag har träffat honom ett par gånger tidigare under den tid han var vice president, och nu liksom då var han påtagligt påläst och gav ett påfallande avspänt intryck. 

Externt sade han att den viktigaste uppgiften var att förhindra att Kinas framväxt som en allt starkare nation leder till konfrontation och i förlängningen krig – även om det inte uttryckligen nämndes – med andra makter.

Och internt sade också han att det viktigaste var att på vägen mot det ”moderately prosperous society” som man vill ha uppnått 2021, när kommunistpartiet fyller 100 år, undvika att hamna i fruktade ”the middle income trap”.

Det var mycket folk i rörelse på Tiananmen när vi anlände till vårt möte. Köer in till Förbjudna Staden,och människor som bara flanerade runt. 

Men när vi kom ut var det enorma torget folktomt, polis i mängder hade ställt upp, och plötsligt hördes ljudet av kanoner…

Det var ett nytt statsbesök på ingång. 

Det har varit påtaglig intressanta dagar här. 

För oss från mer västliga politiska miljöer känns visserligen diskussioner som ständig talar om plenum och planer lite främmande, men mötets syfte har ju trots allt varit att få lite bättre insikt i tänkandet hos dem som styr och ställer i detta allt viktigare välde.

Och det syfte har förvisso uppnåtts. 

Förhoppningsvis har också en del av förståelse och insikt i den motsatta riktningen uppnåtts. 

Det går inte att förstå den globala utvecklingen utan att också försöka att förstå Kina. 

Och omvänt är inte Kinas fortsatta utveckling möjlig om man inte här rätt förstår världen.