I Italiens vackra höst. Alltför kort.

TABIANO CASTELLO: Något dygn här i norra Italien skadar aldrig, och just dessa dagar är underbart vacker men fortfarande behagligt mild, gränsande till varm, höst.

Världen känns relativt fjärran.

Men annars kan man härifrån skåda ut över de nejder där åtskilliga av Europas avgörande strider genom historien har stått.

Här konsoliderades det romerska imperiet när de cisalpinska gallerna underkuvades. Men här utmanades det också på allvar när goter och langobarderna och andra vällde in och gradvis också tog över.

Så småningom blev statsstäderna här allt starkare medan kampen mellan påvemakten i Rom och kejsaren norr om Alperna böljade fram och tillbaka. Och grunden lades till den italienska renässans som på sitt sätt var Europas återkomst.

Och så kan man fortsätta ända in i våra dagar. 

Tar jag fram en kikare kan jag nog ana den trakt där det fortfarande lagras kärnvapen, hitkomna för att möta en sovjetisk invasion längs samma väg som en gång hunnerna kom.

Men i dessa dagar talas det mest om invasion när det diskuteras flyktingar. 

Förra året låg fokus på rutten över centrala Medelhavet till Lampedusa och Sicilien. Och hit kommer fortfarande stora mängder på väg till Europa från olika afrikanska länder. 

Den strömmen kommer knappast att sina. Och de ihållande fredsansträngningarna i Libyen har dessvärre ännu inte åstadkommit något stabilt resultat.

Men de omfattande räddningsoperationerna under EU:s flagg har medfört att uppmärksamheten nu riktas mot de mer östliga rutter över Egeiska Havet där både antal och problem nu är större.

Här är det sammanbrottet i Levanten och osäkerheten i Afghanistan som återspeglas i strömmen av förtvivlade människor.

I Wien sitter just nu en större mängd utrikesministrar och försöker att hitta vägar till en fred i Syrien. 

Det är tydligt att det är åtskilliga som har lyckats att tränga sig in. Många vill vara med, trots att det bara är få som genuint kan bidra.

För USA handlar det om att försöka överbrygga spänningen mellan Iran och Saudiarabien, och för Ryssland tror jag att det handlar om att finna en politisk väg ut ur vad som annars riskerar att bli ett långvarigt militärt äventyr i regionen. 

Vi får se vad detta leder till. 

Jag skulle tro att det blir några dygn i Wien, och sedan är frågan hur detta skall följas upp med fortsatta samtal i sannolikt lite mer begränsade format.

Något omedelbart genombrott tror jag knappast att det finns någon som tror på.

Samtidigt intensifieras striderna i Syrien. Jag ser rapporter om att såväl regimen som Daesh rycker fram kring Aleppo. 

Och det talas om ett mycket stort antal nya flyktingar.

Själv återvänder jag dock i morgon till det asiatiska dramat.

Jag flyger till Peking och anländer dit under söndagen. 

Och i en lite större och bredare version av det jag alldeles nyligen var på i Guangdong-provinsen i södra Kina skall vi – en grupp s k politiska personligheter – nu lyssna på den kinesiska ledningen och diskutera landets utveckling. 

Det gör vi strax utanför Peking under några dygn, men kommer in till staden också innan det blir dags att åka hem igen. 

Man har nyligen avslutat det s k femte plenum med kommunistpartiets centralkommitté och lagts fast riktlinjerna för den ekonomiska politiken under de kommande fem åren.

Det saknar inte intresse.

Och det gör självfallet inte heller den utrikespolitiska utvecklingen. Här kommer säkert de nya spänningarna kring Sydkinesiska sjön att komma upp i såväl presentationer som diskussioner.

Lite motvilligt får jag således i morgon överge den vackra och varma hösten vid foten av Apenninerna för att bege mig tillbaka till Mittens Rikes norra huvudstad.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: