Och nu landat i Hong Kong.

HONG KONG: Det fanns en tid då jag brukade komma inte alltför sällan till denna stad. Och högeligen uppskattade det. 

Det var i allt väsentligt en tid då den fortfarande var den sista brittisk kronkolonien, och då man fortfarande gjorde de hårresande landningarna på den gamla flygplatsen Kai Tak.

Ibland trodde man att vingspetsarna på flygplanet skulle riva ner tvättlinorna på husens balkonger när planet tvärt svängde in mellan dem för att omedelbart komma ner på landningsbanan.

Hong Kongs siste guvernör Chris Patten var – och är – en god vän, och jag minns när den ståtliga Rolls Royce-bilen med skylten GOV1 hämtade på flygplatsen och förde mig till hans stilfulla residens.

Under de åren fanns det en betydande pessimism om vad som skulle hända när ”Röda Kina” tog över makten över denna ytterligt framgångsrika stad. 

Skulle Hong Kongs relativa frihet underminera det övriga Kina, eller skulle Pekings auktoritära styre förstöra allt det som det öppna och fria Hong Kong stod för? 

Ingen visste. Alla var osäkra.

Det var traumatiskt när Folkets Befrielsearmé med sin röda flagga tog över den Tamar-byggnad och bas precis mitt inne i Hong Kong där den brittiska flottans flagga hade vajat i mer än ett sekel.

Vad skulle hända?

I dag tycker jag nog att det kan sägas att det gick bättre än väntat, men att frågetecken för framtiden samtidigt finns kvar.

Hong Kong var förvisso ingen demokrati under brittiskt styre, men väl en fungerande rättstat med tydlig frihet, och den fråga som nu dominerar är om Peking kommer att stå fast vid sitt åtagande att gå mot också ett mer representativt styre här.

Att man här ser detta som ett värn för den rättstat och den frihet man faktiskt till avgörande del fortfarande har är tämligen naturligt.

De gula paraplyernas protest på Hong Kongs gator handlade ju inte minst om detta. Jag har vänner som känner mycket starkt för detta.

Men i dag kommer jag tyvärr inte att stanna i Hong Kong. 

En tur med klassiska Star Ferry från Kowloon över till Hong Kong-ön hade annars varit trevlig. Här finns fortfarande många spännande individer att prata med. Demokratirörelsen lever. Och en utflykt till Lamu Island hade inte heller varit helt fel. 

Med bil kommer det i stället nu att bära vidare mot och förbi det det Shenzhen som jag såg i dess linda i början av 1980-talet.

Det var då det. Där var det mest en byggarbetsplats. Men nu har det också med Taiwan-ägda Foxconn blivit ett global ekonomisk metropol av rang.

Det är här också min iPad Air satts ihop av delar från när och fjärran.

Pärl-flodens delta mellan Hong Kong och Guangzhou – en gång Canton – är med sina ca 100 miljoner människor den rikaste delen av Kina.

Och utvecklingen här är fascinerande.

För lite med än ett decennium sedan tillbringade jag några dagar med att resa runt här och titta på tillverkningen av leksaker.

Och det var höggradigt intressant.

Då tillverkades 80-90% av alla världens leksaker här, och det var tre stora företag som dominerade handel. 

De hade att väl i förväg gissa vad som skulle vara populärt vilken jul – jag minns att det var mycket Star Wars just då – för att sedan få igång alla de olika fabrikerna och därefter vid ungefär den här tiden få ut containrarna på oceanerna så att allt fanns prydligt presenterat i leksaksbutikerna runt om i världen kring jul.

Ett gigantiskt maskineri – Disney:s tomtefabrik i globaliseringens verkliga värld.

Men så är det knappast längre.

Kina är inte längre ett lågkostnadsland när det gäller denna typ av tillverkning, och jag skulle gissa att huvuddelen av det jag då såg nu finns i andra länder.

Kanske Vietnam? Kanske Indonesien? Kanske Filipinerna?

I alltid läsvärda South China Morning Post läser jag om hur den ena fabriken efter den andra stänger och flyttar. 

Jag ser att t ex Microsoft-ägda Nokia stänger fabriker med 9.000 anställda i bl a Dongguan och flyttar allt till Hanoi.

En näringslivsorganisation i Guangzhou säger att ca en tredjedel av de ofta Taiwan-ägda företagen i området hade lämnat och flyttat till andra länder under de senaste två åren.

Trenden, varnar han, kommer sannolikt att accelerera under de närmast två åren.

I provinsen Guangdong finns nu i stället bland annat telekomjätten Huawei, som på bara något decennium utvecklats till den främsta konkurrenten till Ericsson på denna strategiskt oerhört viktiga globala marknad. 

Och det handlar inte bara om avancerad sammansättning som den som jättelika Foxconn står, utan om utveckling på den absoluta framkanten. 

Huawei utmanas nu också av likaledes kinesiska ZTE. Som självklart också utmanar Ericsson.

Nätföretagen expanderar snabbt. Några av världens i dag mest framgångsrika och intressanta företag i den nya nätvärlden finns i Kina och finns här.

Huawei. Alibaba. Tencent. Baidu. WeChat. 

Och jag ser att med nuvarande trender kommer inom sju år hälften av all detaljhandel i Kina att ske via nätet. 

Det är en betydligt snabbare utveckling än i USA – för att nu inte tala om Europa.

Vi har synnerligen solida anledningar att försöka att förstå vad som händer här. Och i grunden är det självfallet varför också jag nu är här.

Vägen hit genom natten var lång.

I går eftermiddag, efter mycket tidig start från Stockholm, hade jag intressanta diskussioner i Sofia, om än under alldeles för kort tid, och avlade nog alldeles för många löften att snart komma tillbaka. 

Sådant händer.

Sedan tog jag ett plan till Doha i Qatar.

Jag kunde titta ner på spännande Izmir i Turkiet. Passerade ovanför den gamla korsriddarstaden på Rhodos. Kom in över Sinai-halvön och rundade Israel med minsta möjliga marginal – Eilat vid Akaba-vikens allra innersta del låg nästan rakt ner när jag tittade ut. 

Och sedan rakt över öknen till landning på Doha:s spektakulära nya flygplats vid den vik som man träter om huruvida den skall kallas arabisk eller persisk – men som otvivelaktigt är en vik av den indiska oceanen.

Härifrån bar det sedan av hit till staden i utkanten av Pärlflodens delta vid den Sydkinesiska Sjön. 

Över Indien. Inte länge sedan jag var där. Över Bangladesh, Myanmar, Laos och södra Kina. 

Och sedan majestätiskt in för landning på den numera inte längre speciellt nya men fortfarande imponerande flygplatsen här.

Jag skulle ha kunnat flyga direkt till Guangzhou. Från Istanbul eller Doha eller åtskilliga andra ställen. 

Men det är handelsmässa där just nu. Stort. Och det var inte alldeles lätt med platser på planen. Att flyga via Peking tyckte jag var lite väl mycket av omväg. 

Så det blev Hong Kong och bil några timmar härifrån. Jag klagar inte alls. 

Lite – alltför lite – av ett återseende, och sedan en möjlighet att se lite mer av utvecklingen i området under färden upp mot Imperial Springs en bit norr om Guangzhou.

Dit kommer jag nog lagom till middag. Gamla och nya vänner.

Och i morgon bitti börjar så två dagar av diskussioner om utvecklingen i Kina och dess betydelse för världen i övrigt.

Men först skall vi tydligen symboliskt plantera träd. 

Man tar ju seden dit man kommer.

En kommentar till Och nu landat i Hong Kong.

  1. halsen skriver:

    Hej Carl,

    Välkommen till Hong Kong. Synd att du inte stannar ett par dagar. Runt Tamar finns numera en relativt ny park som leder ner till Star Ferry. Planerna ser fina ut för en promenadsträcka vid vattnet. De politiska diskussionerna är absolut intressanta, och vi lär nog se fler gula paraply innan 2017.

    Att produktion flyttar ner mot Vietnam och andra länder som Laos och Kambodia kommer vi som du skriver se mer av allt eftersom Kina blir dyrare. Frågan är om Kina kan skapa tillräckligt med nya jobb till de som forlorar sina i fabrikerna.

    Hoppas det blir bra diskussioner i Shenzhen.

    Mvh

%d bloggare gillar detta: