Ett mer oberäkneligt Ryssland.

STOCKHOLM: Efter tre dagar i först Venedig och sedan Genève är jag nu tillbaka här, och avser att så förbli i alla fall under första hälften av den kommande veckan. 

I Venedig var det nätfrågor som stod på dagordningen, men vad som förde oss till Genève var först och främst en sammankomst av vänner från världens alla hörn för att minnas en god vän som nyligen gått bott.

Och det blev en sammankomst av vänner med många decennier av erfarenheter av fredsoperationer under främst FN:s men också EU:s flagg i skilda delar av världen, med Balkan, Kaukasus och Mellersta Östern som dominerande.

Samtalsämnen saknades inte.

Men det blev också en möjlighet till diskussion i ett Genève där ju världens främsta resurser vad gäller humanitära frågor och insatser finns koncentrerade, och där olika frågor kring det snabbt växande antalet flyktingar i världen nu står i självklart centrum.

Flyktingfrågan fortsätter att dominera den europeiska politiken, och även om det akuta trycket kommer att mildras när höstens bittrare väder anländer, kommer nog så att förbli ett bra tag framöver.

Den föregående veckans olika möten och anföranden i New York har, i förening med flyktingkrisen, lett till att konflikten i Syrien kommit i fokus igen. Och det var nödvändigt.

Men det är svårt att känna någon optimism kring möjligheten av en snar fredlig lösning.

Omedelbart förefaller det som om de ryska militära insatserna har ökar gapet mellan olika avgörande internationella aktörer. 

Ett skarpt formulerat gemensamt uttalande av USA, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Turkiet, Qatar och andra noterade att de ryska insatsernas inriktning tydligt är att stärka regimen Assad gentemot varje form av opposition, och att detta aldrig kan vara vägen till en lösning.

Förvisso är Ryssland en mycket bestämd motståndare till Daesh, och det av mycket gedigna skäl. 

Det uppskattas att två till tretusen ryska medborgare anslutit sig till dess krigare, även om det spekuleras om att ryska myndigheter etablerat en ”grön korridor” för att göra det möjligt för dem att göra det eftersom man föredrar att de strider där i stället för att göra det i Ryssland.

Men medan medan Moskva ser en påtagligt stärkt position för Assad som en förutsättning för en lösning, och betraktar i stort sett all i alla fall väpnad opposition som terrorister som måste bekämpas, ser ledande västliga länder annorlunda på saken.

Om gapet här går att överbrygga genom kreativ diplomati – som måste inkludera aktörer från Iran till Saudiarabien – återstår att se. 

Alldeles omöjligt är det måhända inte – men omedelbart förestående är det definitivt inte.

Men problemet är att det finns stora frågetecken kring möjlighet för den typen av diplomatisk överenskommelse mellan regionala eller internationella aktörer att faktiskt genomföras ute i en splittrad och komplicerad syrisk verklighet.

Idealen skulle ju vara att det som skulle komma ut ut en sådan överenskommelse gemensamt skulle bilda front mot och besegra Daesh. 

Men även om det skulle vara möjligt för vissa syriska väpnade oppositionsgrupper att i utbyte mot inflytande i Damaskus gå hand i hand med den syriska armén i detta syfte skulle det ju finnas en avsevärd risk för att andra skulle vända varje sådan överenskommelse ryggen och i stället sätta sig under det svarta banéret.

Komplexiteten i den syriska och regionala konflikten gör en politisk lösning mycket svår att uppnå.

Och det skall ju tillfogas – jag tror att jag har skrivit det tidigare – att vi nog har anledning att reflektera över att de allra flesta av de olika antaganden vi sedan början av 2011 gjort kring denna konflikt visat sig felaktiga.

En viss ödmjukhet kan ty följande vara på sin plats.

Vad som oroar mig än mer än dessa olika felbedömningar är den bristande förmågan att bedöma och förutspå Rysslands agerande som de senaste åren visat.

Det jag läser i olika förhållandevis insatta artiklar i olika media är att västliga bedömare av alla de sorter knappast väntade sig det ryska agerande i Syrien vi nu sett.

Och samma sak gällde ju tidigare det ryska agerandet gentemot Ukraina.

Slutsatsen är att vi måste lära oss att leva med, och gardera oss mot, ett Ryssland som är mer oberäkneligt än vad vi tidigare hade anledning att anta.

Det innebär inte att jag tror att Ryssland i morgon är berett att inleda krig mot alla och envar. Landet har dessutom inte den styrkan.

Men det innebär att vi måste börja diskutera möjligheten också av ryska drag som vi tidigare kanske inte trodde var möjliga. 

Spannet i våra antaganden om ryskt agerande, kanske också i vårt eget närområde, måste helt enkelt vidgas. Och vi måste öppnare diskutera möjligheter att gardera oss mot och om möjligt blockera sådana olika möjligheter.

Att detta har konsekvenser för den säkerhetspolitiska debatt, inte bara om Nato, som vi nu börjar att få behöver knappast påpekas.

Nu blir det så för mig några dagar hemma i Stockholm. 

Jag skulle ha träffat Afghanistans president Ashraf Ghani när han kom förbi Stockholm på onsdag, men utvecklingen kring Kunduz har gjort att han inställt sin resa till Europa, och det tror jag just nu var ett klokt beslut.

På torsdag är det så årskonferens i Bryssel med EU:s eget institutet för säkerhetsfrågor, och där samlas då åtskilliga av dem som ägnar försöken till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för EU seriös uppmärksamhet.

Under min tid som utrikesminister drev vi ju, också i samarbete med andra, frågan om att EU måste utveckla en ny global strategi för att ersätta den säkerhetsstrategi som ju antogs 2003. 

Nu är det arbetet i full gång, och det kommer att stå i centrum för torsdagens diskussioner i Bryssel.

Och på fredagen fortsätter jag så i riktning Bodrum i Turkiet för en helg med diskussioner med viss tyngdpunkt på Europas sydöstliga utmaningar.

Då vet vi också vad som kommit ut ur de viktiga överläggningar som Turkiets president Erdogan kommer att ha under det besök i Bryssel som inleds i kväll och pågår under de kommande två dagarna.

Och där kommer självklart flyktingfrågan och Syrien-konflikten att stå i fokus.
 

3 kommentarer till Ett mer oberäkneligt Ryssland.

  1. Tack för Nyhetsbrev

    Personligen vill jag tro på en kreativ diplomati som lösning i den svåra men nödvändiga uppgiften att utrota IS eller Daesh i Syrien med flera länder. Men man borde inkludera aktörer från Iran till Saudiarabien, tycker jag. Sedan vet man inte hur utfallet blir, som Carl Bildt antyder. Men man hoppas att detta ska lyckas och att de blir fred i Syrien och andra länder så att människor slipper fly, kan börja leva och må bra och att barnen får trygghet, tak över huvudet och mat på bordet. Barnen måste också få gå i skolan.

  2. Alla länder blir oberäkneliga när man inte bryr sig om att lär sig känna dem från alla vinklar. Det går inte att lära länna Ryssland genom mass media i väst.

  3. M F skriver:

    Bäste Carl Bildt,
    Somliga av oss är inte alls naiva i vår inställning till vad forna Sovjet och numera Putin kan hitta på. Det man inte har i armstyrka får man ha i skallen tänker Putin och hittills har hans chackdrag förvånat en hel värld. Men här och där finns de som förstått hur han manipulerar både världen och sina värdar i oilka länder, stora som små. Vill påminna dig om att det finns en del att läsa om detta här: http://www.bimcam.com/theft-in-monaco-monte-carlo/c15/?lang=en

    Putin vet var han kan finna stöd. Oftare hos dem med mindre vetande och mer pengar.

    Trevlig höst

%d bloggare gillar detta: