Syrien och cyber

TABIANO CASTELLO: Mitt i allt blev det en förlängd helg här nere i norra Italien i samband med en familjehögtid. Men nu bär det alldeles strax tillbaka till Stockholm igen. 

Under de kommande dagarna samlas olika världsledare till den sedvanliga allmänna debatten i samband med öppnandet av FN:s generalförsamling i New York.

I mer formell bemärkelse kommer man att fatta beslut om de nya utvecklingsmålen för åren fram till 2030. 

Oväsentlig är det förvisso inte, men målen har blivit tämligen så omfattande och komplicerade, och dessutom lite för konventionella i en tid av mycket snabb vetenskaplig och teknologisk utveckling. 

Men så blir det dessvärre ofta med processer inom FN-systemet. 

Sannolikt blir det i stället vad lika ledare säger i generalförsamlingen som kommer att uppmärksammas.

Och jag skulle tro att mycket av uppmärksamhet kommer att ägnas åt Påven och åt Putin. I bägge fallen handlar det om tämligen sällsynta gäster i detta sammanhang. 

Den första lägger jag åt sidan, men vad den andra kommer att göra och säga har ju ett mer omedelbart intresse. Han kommer dessutom att sitta ordförande för ett möte i säkerhetsrådet – det råkar vara Rysslands tur denna månad.

Konflikten i Ukraina har, som jag tidigare noterat, tonats ned för att inte störa just nu, och i stället är det Syrien och Daesh som med största sannolikhet kommer att stå i fokus.

Och den europeiska flyktingkrisen har ju också bidragit till detta. En lösning på kriget i Syrirn framstår som utomordentligt angelägen.

Ryssland har nu baserar ett antal stridsflygplan på den bas vid Latakia i Syrien som man under den senaste tiden förstärkt och byggt ut också försvaret av. 

Vad som är det mer militära syftet med detta är inte alldeles klart, men politiskt handlar det om att Kreml sänder signalen att ingenting kan göras i denna konflikt utan att Ryssland på ett eller annat sätt är med.

Vad sedan Ryssland kan göra politiskt kan man diskutera. 

De disponerar över en vetorätt i FN:s säkerhetsråd, men hur stort mer politiskt inflytande man har i avgörande frågor i Damaskus är inte alldeles klart. 

Möjligen syftar de militära förstärkningarna just nu till att stärka detta.

Mer omedelbart är det värt att notera att man nu grupperar luftvärnsrobotar kring basen, och att de flygplan som nu konstaterats där är främst inriktade på luftstrid.

Försvar och strid mot vem, undrar man självfallet. Om det är Daesh som skall bekämpas är det ju inte system som dessa som är påtagligt relevanta. 

Däremot kompliceras ju påtagligt möjliga västliga försök att etablera luftkontrollzoner eller annat över Syrien. Och västliga möjliga luftoperationer mot mål i Syrien vill ju knappast hamna i luftstrid med de ryska flygplanen.

Att det nu etablerats också militära samtal mellan USA och Ryssland om Syrien skall ju ses också i detta perspektiv.

Självfallet kommer det att talas mycket om Daesh och Syrien, men själv har jag svårt att se några tecken på att en lösning skulle vara förestående. 

Inte utan också viss självkritik vill jag bara konstatera att så gott som alla antaganden vi gjort om utvecklingen i denna region under de senaste åren visar sig vara felaktiga. 

Om det finns någon nyckel till situationen tror jag nog snarare att den ligger i Teheran än i Moskva, och en intensifierar diplomati i denna fråga med denna adress tror jag är alldeles nödvändig. 

Men här finns mycket is som måste brytas, och något snart genombrott ter sig knappast möjligt.

Även om det – och på goda grunder – talas mycket om Daesh skall vi inte bortse från att det är från Assad och det våld hans regim står för som människor i Syrien i första hand flyr. 

Att bekämpa Daesh är viktigt, men att få till stånd en förändring i Damaskus är alldeles avgörande. Och på den punkten har jag just nu svårt att vara optimistisk. 

Jag tror dessvärre att vi måste räkna med att konflikten kommer att fortsätta in på sitt femte år.

Men alldeles självklart kommer det att finnas anledning att noga följa hur orden läggs i debatten i New York under veckan.

I morgon landar dessutom Kinas ledare Xi Jiping i Washington för ett besök som kommer att bli av stor betydelse. 

Spänningarna mellan de bägge länderna har ökat inte minst i olika cyberfrågor, och kanske blir detta det första toppmöte mellan stormakter i världen där diskussionerna kommer att domineras av denna typ av frågor.

Kinas olika cyberoperationer möter tydligt amerikanskt motstånd, men dessutom pågår nu försök att komma fram till gemensamma principer för umgänget i cyberrymden.

Både symboliskt och i sak är detta utomordentligt viktigt.

Symboliskt kan man notera att det var förhandlingar om kärnvapen som stod i centrum när USA och Sovjet i en tidigare värld satte sig ner, medan det i den nya världen är cyberfrågorna som intar motsvarande plats.

Och i sak är det självfallet minst lika viktigt.

Själv är jag nu på väg till Stockholm, men kommer att vara i Norge i olika samanhang under några dagar i veckan innan jag efter ytterligare en dag i Stockholm sätter mig på ett flygplan till lite mer avlägsna New Delhi.

2 kommentarer till Syrien och cyber

  1. Roland Lindelöf skriver:

    Vi behöver kloka och balanserade politiker med båda fötterna på jorden (helst då svensk jord) Du är en av dem Calle. Använd din erfarenhet och ditt inflytande inåt också så Moderaterna kan vända den förvirrade nedåtgående trenden och attrahera sina väljare igen.

%d bloggare gillar detta: